Svart på vitt

Jag trodde nästan att den här dagen skulle bli bra.
I ett par minuter i morse kändes det som det i alla fall.
Men ibland oftast så har man ju precis som meterologerna fel.
Det gick bra enda tills mattelektionen började i morse.
För det första har jag fruktansvärt svårt för matematik i allmänhet,
och för det andra verkar inte våran lärare veta hur man ska behandla såna som mig,
som verkligen har svårt att förstå logiken ibland.
Det slutade med att jag inte vågade svara högt inför hela klassen på vissa tal vi skrev upp på tavlan,
då kallade han mig för obstinat och skrattade hånfullt åt mig.
Jag kände mig så himla nertrampad.

Efter mattelektionen började jag gråta i A:s famn för att jag visste att jag inte skulle klara biologiprovet klockan 10.
Jag gillar inte att gråta offentligt, speciellt inte bland vänner.
Men idag gjorde det så ont i hela mig.
Jag hinner inte med det jag har åtagit mig, och jag skäms för det.
Jag får aldrig IG.
Jag vill inte vara nere nu, jag har för mycket att göra.

Jag och T åkte till stan efter provet.
Jag hittade äntligen mamma-byxor!
Dagens höjdpunkt var ändå att jag äntligen sprang på D på stan.
Det var så skönt att se henne igen i egen hög person.
Kärlek.
I morgon är det lång dag i skolan.
Men jag är väl förberedd inför engelskan, det känns bra!
Nu ska jag gå in och titta till mina små änglar som sover så sött.