Svart på vitt

Jag ska gifta mig.
Jag ska bli fru.
Det är någonting jag alltid velat göra,
och efter 7 års relation (6 års förlovning) kändes det som att det var dags.
Jag trodde väl aldrig i min vildaste fantasi att det hela skulle förvandlas till en cirkus.
Jag är en väldigt bestämd tjej, jag vet hur jag vill ha det.
Men jag gick med på att gifta mig här i min blivande makes hemstad, utan att riktigt tänka efter.

Tiden gick och jag började känna mig mer och mer obekväm med hela situationen.
En dag kände jag bara hur fel det var, det var ju inte såhär JAG ville ha det.
Än en gång hade jag bara låtit mina tankar och känslor köras över av vad andra ville,
en egenskap jag önskar jag inte hade.
Jag sa rakt ut att jag inte tänker gifta mig här.
Jag kände mig lite skamsen när jag ringde och avbokade kyrkan.
Efteråt kände jag mig tom men ändå rätt tillfreds,
jag hade ju för än gångs skull stått upp för mig själv och mina känslor.
Jag vet att min kära sambo var besviken på mig, det kändes enda in i benmärgen när jag såg på honom.
Men jag gjorde mitt bästa för att förklara varför.

Med min sambos tillåtelse ringde jag och bokade min hemkyrka i min hemstad.
Jag trodde att vart vi än gifter oss så kommer alla vara glada för våran skull,
men ack så fel man kan ha.
Jag visste väl egentligen från början att min samobs mamma skulle reagera på det här,
så därför berättade vi inte om ortsbytet.
Men härom kvällen kom samtalet jag bävat för, jag kunde höra på min sambos tonfall vem det var som ringde och i vilket ärende.
"Nu kan inte dem komma", "vem ska nu laga maten".
Huruvida jag känner, hur mina släktingar känner är det ingen som har ifrågasatt.
Jag känner mig just nu inte delaktig i planerandet av mitt eget bröllop.
Jag är jätteglad för att de kommer att bidra ekonomiskt till bröllopet, men inte på villkoret att vi måste befinna oss i den här staden och göra allt på deras vis.

Det är meningen att man ska se fram emot sitt bröllop,
men hela cirkusen har resulterat i dålig stämning här hemma och en klump i min mage.