Svart på vitt

Det här har varit en lång och ganska jobbig dag.
Kramperna i magen vill inte ge med sig och jag är så svullen att jag ser gravid ut.
Jag har faktiskt inte en aning om vad det kan vara för fel, jag vet bara att det gör ont.
Jag tror inte barnen tyckte att jag var en så rolig mamma idag, men man kan ju inte alltid vara på topp.
Hade helst av allt velat ligga i sängen och dra täcket över huvudet, men hjärtat har ju varit på jobbet hela dagen.

När jag har en dålig dag kommer den där hemlängtan och knackar på dörren.
Jag har suttit på arbetsförmedlingens hemsida ikväll och maniskt letat efter ett jobb åt Martin,
utan något bra resultat.
Jag vill flytta hem.
Nu, men helst i går.

Jag känner mig så ensam och ynklig för tillfället.
Även om jag har några få vänner/bekanta här så är det inte tillräckligt.
Det finns ingen här som känner mig som ni där hemma gör.
Jag kan inte nöja mig med människor som faktiskt inte verkar bry sig ett dugg.
Jag kräver inte mycket mer än en kopp kaffe ibland.
Det är jag och mina barn, och jag älskar dem, men ibland vore det skönt med en vuxen vän också.

"Hemma är inte där du bor utan där man förstår dig."