Svart på vitt

Sedär, nu är jag tillbaka igen. Starkare än någonsin.
Det är några dagar nu som har varit oerhört prövande på olika sätt. Ibland kan det vara spännande när livet prövar en men inte i det här fallet.
Jag är, som ni säkert redan vet om ni följt min blogg länge eller känner mig, oerhört känslig för stress i alla dess former.

När en person håller saker inom som tillräckligt länge så rinner bägaren till slut över, det gjorde det häromdagen. Det slutade i ett rent kaos.
Jag har gråtit och ångestkräkts och nu känner jag mig rätt tom.
Vissa glömmer jobbiga saker ganska fort och går vidare, jag däremot har en tendens att älta, överanalysera och hamna i en ond spiral.
Hur kunde det gå så fel? Varför kan vuxna människor inte bara bete sig som just vuxna människor?
Jag säger inte att jag skötte mig jättesnyggt heller, men det gjorde inte du/ni heller.
Varför ska man behöva skrika och kalla varandra saker man ändå inte menar, eller du kanske menade det. Jag kanske är dum i huvudet.

När man lider av depression och ångest och dalar ner i sitt mående är det så svårt att ta sig upp igen. Det kommer få ta den tiden det tar. Det värsta är att när "lovet" (jag ska plugga hela lovet) är slut kommer vi behöva lösa problemen och jag mår dåligt över den dagen redan nu.
Jag tänker att vi ska ta det lungt och sansat, att vi ska prata i lugnan ro. Fast samtidigt så vet jag hur jag blir när jag är frustrerad, jag exploderar. Jag minns inte ens vad jag sa häromdagen, det är alldeles svart.
Jag blev sårad och trampad på och jag kan inte släppa det.

Jag tänker att jag ska hitta en ny utbildning och flytta. Jag kommer antagligen inte göra det, men i mina tankar flyr jag. Det är så mycket lättare att fly. Jag är expert på att fly.

Jag drömmer i alla fall om en vit jul....