Svart på vitt

Tycker det är lite läskigt att direkt efter ett seminarium om yrkesetik och olika slags dilemman man kan ställas inför hamnar jag mitt i en liknande situation, jag inte kunde välja att vara konflikträdd och hålla käften eller stå upp för en annan människa.
Låt mig berätta.
Jag tog spårvagnen (skräll) efter seminariet. Det är precis proppfullt, mer proppfullt än jag beskrivit i de andra inläggen. Spårvagnen stannar vid en hållplats och två kvinnor klämmer sig fram mot dörren för att kunna kliva av, när dörren öppnas kastar sig två killar IN i stället och den ena kvinnan som uppenbarligen vill stiga av får värja sig. Då har en av de här unga killarna mage att säga: "ÖH, akta dig jävla fitta".
Kvinnan kommer av spårvagnen och jag hoppas innerligt att hon inte hörde.

De två unga killarna som precis kommit på spårvagnen hittar några de känner och slår sig ner där, dock sitter det en kille där som inte hör till deras lilla gruppering.
Ju längre vi kommer desto mer människor kliver av och vi är inte så många kvar på spårvagnen.
Jag står längst bak och studerar den lilla grupperingen för att jag fortfarande är måttligt road över ena killens tidigare uppförande.

Jag tappar bort mig en stund och vaknar upp av att de här killarna börjar trackassera den killen som inte hörde till gruppen. De kunde hans namn så troligtvis har de stött på varandra i skolan eller dylikt (jag nämner inga namn här).
"Öh, du! gillar du killar eller tjejer!?". De asgarvar, puttar på honom och ställer samma fråga om och om igen. Killen verkar ha något slags handikapp och vänder och vrider mest på sig och ser bekymrad ut.
Han byter plats och killarna följer efter, de juckar mot varandra för att på något idiotiskt vis "visa" vad de menar..eller något..jag vet inte ens vad fan de höll på med.

Jag hade redan satt ögonen i var och en av dem och bett dem sluta, två av tjejerna som nyss tyckte att det var roligt börjar förstå allvaret och vädjar till killarna att sluta.
Det brinner i mig.
När den unga killen reser sig upp och går bort mot dörren följer idioterna efter, jag följer också efter.
Han kastar sig i princip av spårvagnen och jag ser till att jag kommer av före idioterna så jag hinner få tag i killen först.
Jag lägger armen om honom och frågar hur han mår och säger åt honom att försöka att inte bry sig trots att det gör ont, jag förklarar för honom att det är dem som betett sig illa och gjort fel.
Han går med mig en stund och det sista han säger innan han försvinner är: "jag umgås bara med vuxna".
Det skar  liksom till i hjärtat. Jag vet inte exakt vad han menade egentligen, med såsom jag tolkade det gjorde det ont. Det var som om han menade att han bara umgås med vuxna för att slippa sådant här, som om han inte passade in i sin egen ålderskategori för att han anses vara annorlunda.
Jag hoppas bara att det lilla jag kunde göra idag genom att stå upp för honom hjälper på något sätt.