Svart på vitt

Jag ligger bredvid mellanpojken i sängen för att han ska sova.
Först ska jag klia honom på ryggen,
sedan är han snäll och kliar mig lite på armen, efter en stund säger han:
-Mamma, har du prickar där?
-Ja, säger jag.
-Är det trollen som har bitit dig mamma?
-Nej, det tror jag inte, säger jag.
-Men det tror jag!
Han lägger sig ner igen.
-Gör det ont då mamma?
-Nej gubben, det gör inte ont.
-Jo, men det tror jag.
Han sätter sig upp och pussar mig på armen.
-Stackars min mamma!
Sedan lägger han sig ner igen och säger:
-Varsågod mamma.

Det är kärlek det.

För några dagar sen tog vi oss i kragen och åkte till min blivande makes farföräldrars sommarställe,
det har aldrig blivit av under dessa 7,5 år vi har varit tillsammans, konstigt nog.
Efter ett antal mil var vi äntligen framme, då hade vi lyckats irra bort oss i skogen en stund med.
Det låg så avlägset att jag lika gärna kunde stänga av min mobiltelefon, jag hade aldrig lyckats få mottagning där.

Det var så oerhört vackert, sådär som på film.
Stugorna låg på berg precis vid en stor vacker sjö.
När jag sett mig omkring lite frågade jag martins "farbror" vart toaletten fanns,
han pekade och sa: "där det är ett hjärta på dörren".

Dass.
DASS!
Jag slungades helt plötsligt tillbaka flera år i tiden, då vi tältade med kyrkan på Salsnäs.
Där fanns det dass som luktade klorin, inte skit.
Det här dasset luktade inte klorin, utan skit.
Måste man gå, så måste man, och jag har blivit jätteduktig på att hålla andan efter de två nätter vi stannade kvar.
Jag satt och pratade väldigt mycket med "gammelfarmor",
och man märker så tydligt hur saker har förändrats sedan hon var hemma med små barn.
Hon tyckte det var så konstigt att min sambo tog hand om Theodor så mycket,
något som för oss är helt normalt.
Hon var också bekymrad över dieten jag går på,
eftersom jag inte kunde äta någonting av det hon lagade,
fast jag sagt åt henne flera gånger att jag hade med min egen mat.

Det var ingen som ville åka hem,
vi hade verkligen hur mysigt som helst där ute vid stugan.
Dit kommer vi att åka fler gånger, garanterat.

För övrigt har det inte hänt så mycket,
vi njuter av den lilla tiden vi har kvar nu innan dagis och jobb börjar igen.
Jag har ett käppar i hjulet,
och hoppas att det löser sig till det bästa.

Om 29 dagar blir vi man och hustru.