Svart på vitt

Väskorna är packade och lilla familjen sitter och väntar på pappan i familjen så att vi kan åka.
Dem har tjatat på mig i en timme nu, dem sitter med sina väskor i knät färdiga att åka.

Idag var det en person som frågade mig om jag har jobbat som modell, lite oartigt skrattdade jag till.
Hon måste ju skämta!?
Hon gav världens utläggning om hur vackert ansikte jag har, hur fint sminkad jag var och hur snygg jag är i min nya frisyr.
Ja, jag kanske ska börja som ansiktsmodell? mina kroppsmått är ju inte direkt av modellvirke...
Behöver ni en ansiktsmodell kan ni ju hojta till...haha....


Bild från 2003.

Nu har jag suttit hela morgonen och sjungit julsånger och nu infann sig den känslan som jag väntat på, jag kände helt plötsligt en längtan efter snö, vinter, kyla och jul.
Jag rotade fram en bild som jag tog förra året.
Nu kan vintern få komma, jag är redo!

Jag satt uppe till 23:30 igår och vek tvätt och packade väskorna inför eftermiddagens resa.
När jag ska resa någonstans (oavsett destination) blir jag alltid väldigt nervös och pirrig vilket resuletarade i att jag inte har kunnat sova.
Jag vaknade med en hemsk huvudvärk och önskar att jag fick gå och lägga mig igen.
Nu är morgonkaffet upphällt och jag ska sitta här och mysa själv medans lilleman sussar sött i sin säng.
Jag har fortfarande en liten lista på lite fler saker som ska packas, jag ska ta itu med det snart...

Jag blev lite rastlös här på kvällskvisten och tänkte att jag skulle ta itu med ett litet projekt som jag har undvikit hur länge som helst.
Jag plockade ur alla strumpor i lådan och plockade fram en påse full med ensamma strumpor i hopp om att finna deras frände.
Jag lyckades få ihop en hel del lyckliga par, dock har jag runt 50-100 ensamma, olyckliga strumpor kvar i påsen.
Hur kan så många strumpor försvinna på 90kvm?

Jag är väldigt mörkrädd och jag drar mig för allt som har med mörker att göra.
För en stund sedan när jag skulle gå ner till tvättstugan höll jag på att skita knäck i spiraler!
I våra källargångar har vi lampor med sensorer, så jag brukar flaxa extra mycket med armarna när jag går in där. Jag öppnade den tunga dörren och lät den smälla igen efter mig, jag upptäcker efter ganska många steg att lampan inte tänds och paniken bryter ut, så jag springer tillbaka mot dörren, springer in i den och fumlar efter handtaget.
När jag väl lyckas ta mig ut kontrollerar jag att jag inte gjort i brallan och funderar på hur jag ska ta mig till tvättstugan.
Jag går upp i lägenheten igen och letar efter en ficklampa, jag hittar ingen, så jag tar Ellioths läslampa (den där minilampan jag har på en bild längre ner) och går ner i källaren igen.
Jag kom till tvättstguan till slut, utan en olycka i brallan.

Ja ja, jag vet att det är ett tag kvar till jul, men jag kunde verkligen inte bara gå förbi den där den låg och ropade efter mig i kyldisken.
Förresten så stod det "helgskinka" på förpackningen, inte "julskinka", vilket borde göra det lite mer okej?
God Jul Skinka!

Dem har haft lite problem på skolan med att barnen säger väldigt fula ord, jag har även hört barnen här ute på gården. Att tvätta munnen med tvål är ju lite äckligt, så skolan satte upp ett litet belöningssystem. Ellioth har klarat sin första etapp nu och nu ska jag köpa en belöning åt honom.
Jag borde nog göra en sådan här lapp till mig själv, dem värsta orden har han i alla fall inte lärt sig av mig, det är ord jag aldrig skulle säga med ett barn i närheten, men ibland slinker det ut ett "jävlar" eller "fan".

När jag gick på komvux hittade jag en vän, en sådan där vän som man känner att man kommer att ha för alltid. Hon påpekade alltid hur mycket hon älskade mig och hur mycket hon tyckte om att umgås med mig. Vi träffades mest i skolan, men hon var även med mig hem och lekte med mina barn och vi drack kaffe på stan tillsammans.
När terminen var slut var det som om hon försvamm från jordens yta.
Hon svarade på mina sms ibland, jag lyckades träffa henne en gång lite hastigt på stan.
Jag kämpade för att hålla våran vänskap vid liv, jag ville faktiskt inte bli av med henne.
Dock verkade hennes vilja inte riktigt finnas där, varför vet jag inte.
Jag slutade att sms:a henne för att lite omoget se hur lång tid det tog innan hon tog kontakt med mig.
Det gjorde hon inte.
Nu flera månader senare skickade jag ett sms till henne, bara för att kolla läget, jag fick ett ganska kort och tråkigt svar, inte alls vad jag hade väntat mig.

Igår pep det till i min mobiltelefon och jag blev mäkta förvånad att det var ett sms från henne.
Det var ett kedjebrev som löd såhär:

"Jag gav dig tio rosor och sa: våran vänskap ska vara hel tills den sista rosen dör. Och du sa: men jag vill inte att våran vänskap ska dö. Jag log mot dig och sa: ta det lugnt, den tionde rosen är av plast. Skicka denna till alla dina vänner du aldrig vill förlora".

Ärligt talat blev jag bara förbannad.
För det första hatar jag kedjebrev och för det andra undrar jag hur hon ens har mage att skicka den här texten till mig.
Jag har tänkt tanken att hon kanske har massor av anledningar till att hon inte hör av sig.
Jag avskyr att bli kvävd av andras tystnad!
Jag ger upp.

Nu har jag äntligen lyckats få lillprinsen att sova, han har strulat med sömnen i några dagar, han får inte någon ro i sin lilla kropp. Det är nog tur att man inte minns hur det känns att få tänder.
Eftersom jag städade igår eftermiddag kan jag med gott samvete sitta framför datorn denna morgon, jag har till och med hunnit tvätta håret, sminka mig och fixa håret.
Jag har inte vant mig vid min nya frisyr än, jag har aldrig varit bekväm med att visa så mycket av mitt ansikte.

Nu är det inte långt kvar till jul och jag satt och knåpade ihop en julmusikslista på spotify igår,
det känns inte så pirrigt än som det ska, men det kommer nog om jag lyckas lägga vantarna på en flaska glögg.

Ikväll har jag tvättjänst, samtidigt som jag ska se på rosa bandet-galan (kvällen till ära ska jag bära rosa kläder och min rosa fjäderboa) och packa väskorna, i morgon ska jag äntligen få åka hem en vecka till min familj och mina vänner.

I skolan hade barnen gjort en bok, dem hade fått göra en sida var i boken. Jag blev inte direkt förvånad över vad Ellioth hade skrivit, han är lika dramatisk som sin mor.

Den här supersmarta lampan hittade jag till min stora pojke idag, han älskar att läsa innan han går och lägger sig. Jag kan ju inte göra annat än uppmuntra hans intresse för litteratur. Lampan fäster man längst bak i boken och sedan är det bara att läsa på i mörkret.
Jag hittade de på vårat närköp för 20 kronor!

Är det någon som har sett till alkoholfri glögg än i några affärer?
Jag kan inte hålla mig längre.
Finns det alkoholfri glögg på systemet eller är det bara starkvinsglögg?
Jag känner verkligen för att inviga mina fina glögg-glas.

Ibland blir man bara så trött på att saker händer vid fel tidpunkt.
Dem flesta av er vet att medans jag har bott i den här lägenheten har jag försökt att få tag på en lite större lägenhet i någon av portarna i närheten.
Nu när jag loggar in så finns det en, och vi skulle kunna få den ganska snart.
Men nu kan jag ju inte anmäla intresse på den eftersom jag inte vet om vi bor här om några månader.
Jag är så frustrerad över att inte veta hur allting kommer att bli.
Blir vi kvar här får vi fortsätta att tränga ihop oss i den här lilla fyran!
Jag har världens sämsta tålamod, jag hatar att vänta och Martins arbetsintervju är inte förens nästa fredag.
Jag vill ju självklart fortfarande fytta hem, men det var väl inte första gången ni läste det på min blogg.

Om man mår illa eller dricker alkoholfritt verkar alla genast tro att man är gravid och det uppstår någon slags hysteri.
Jag gillar bara alkoholfritt, är det verkligen så konstigt? och må illa gör väl dem flesta någon gång ibland.
Jag är inte gravid, jag har tre fina pojkar här hemma och planerar inte fler barn för tillfället.
Och om jag vore gravid så anser jag inte att det inte behövs någon hysteri eftersom det bara hade varit min och min mans ensak.

Jag hade tidigt idag bestämt mig för att det här skulle bli en bra dag.
Innan jag och Theodor hämtade dem stora barnen på dagis och skolan gick vi till affären och köpte mellanmål och fika så vi kunde äta ute i solen.
Vi gick hem en snabbis först allihopa så att jag fick koka kaffe och fylla termosen, sedan gick vi ut i solen och packade upp vårat fika.
Vi hade det jättemysigt tills barnen ätit upp sitt fika, då ville dem gå in..
Det var den mysiga eftermiddagen utomhus.

Jag skrev en inköpslista tills Martin kom hem och så åkte vi direkt till affären,
sedan blev det middag hemma och efter det nattning av barn.
Jag vaknade för en liten stund sedan, jag hade somnat bredvid Lowe i hans säng.
Nu är jag lite kvällsfrusen och ska mysa ner mig ordentligt med en filt och hoppas att det onda i halsen går över snart.

Idag har jag sökt lite lägenheter ifall det blir en flytt.
Hoppas!

Nu har jag precis kommit hem från världens bästa psykolog, det är så skönt att hon är så engagerad.
Hon hade kontaktat den andra psykologen jag var hos på öppenvårdsmottagningen förra veckan,
och sett till att jag ska få en tid igen om ungefär tre veckor.
Då ska jag få gå på ett bedömningssamtal där dem ska se vilken knäppskallegrad jag tillhör så dem kan skräddarsy min behandling därefter.
Min psykolog vill inte släppa mig än, hon kommer följa med mig på det samtalet så att inga missförstånd kan ske igen och så att dem förstår hur stora problem jag har.
Jag är så glad att hon ger mig nya tider till henne, hon gör att jag för en liten stund känner mig trygg.
Theodor tyckte inte det var lika kul idag, han ålade i min famn, gnisslade tänder och skrek.
Nu sover han sött i sin säng och jag dricker det efterlängtade morgonkaffet (som jag inte får dricka egentligen eftersom vattenblåsorna är tillbaka i hela halsen).

Dem flesta har någon gång varit med om någoting jobbigt som förändrar det mesta i ens liv.
Man har behövt stöd, en kram eller kanske bara en klapp på axeln.
Just nu mår jag inte bara dåligt för min skull, utan även för en god vän.
Tyvärr finns det ingenting man kan göra för att ta bort det onda, och det är så otroligt frustrerande att se en annars så sprudlande och stark människa falla isär.
Helst skulle jag vilja önska min vän guld och gröna skogar, ta med denna på en lång avslappnande resa, eller kanske bara gå ut och äta en bit.
Jag känner mig otillräcklig, men det kanske bara räcker att finnas där?

Väckarklockor är inte riktigt våran grej i den här familjen,
vi måste lära oss att gå upp och komma iväg i tid.
När alla var på rätt plats gick jag och lilleman hem,
då tog han sin morgontupplur och jag drack mitt morgonkaffe framför tv:n.
Vi har bara haft en mysdag hemma jag och Theodor, han är lite gnällig för att han ska få tänder och vill gärna kramas hela tiden och det gör mig ingenting.

Min kära vän och granne kom över till oss och vi gick och hämtade sedan barnen på skola och dagis.
Eftermiddagen spenderade vi mestadels inne, men när grannen drog till Norge gick vi andra ut och lekte.
Ellioth har egentligen utegångsförbud, men eftersom det inte bara drabbar honom utan alla andra i familjen också så fick han helt enkelt vara hos mig hela tiden när vi lekte.
Barnen lekte bort all energi tills Martin kom hem, då gjorde jag potatisbullar på gårdagens potatisrester och sedan åkte barnen bums i säng.

Min träningsabstinens är enorm,
men under eftermiddagen har vattenblåsorna angripit halsen igen och halsen är helt svullen.
Jag hoppas verkligen inte det kommer börja om igen, det gör så oerhört ont.
Jag vågar inte gå till gymmet om jag inte är frisk,
men jag känner mig så lat av att bara sitta här och bli frisk.
Nu måste jag suga på isbitar igen, eller kanske göra en kall milkshake?

80-talet ringde och sa att dem ville ha sin overall tillbaka men det får dem inte.
Den här overallen hade min ena storebror när han var en liten kille, det är 27 år sedan.
Den ser helt oanvänd ut och jag älskar den verkligen, mamma köpte den på H&M och det är den gamla hederliga loggan på lappen i nacken.
Dock kommer lillen bara kunna ha den i ett par veckor till så vi måste investera i en ny snart.
Visst är den härlig?!

Det är tur att man har grannar som åker till ullared ibland, tack vare det fick jag mig äntligen nya gardiner i sovrummet som passar bättre till resten av mina nya saker.

Jag hade tänkt börja med att skriva att jag inte har gjort någonting vettigt idag,
men då ljuger jag faktiskt.
Jag och Martin har städat hela lägenheten idag, och att det känns som om vi inte gjort något vettigt beror nog mest på att vi inte har varit ute och lekt någonting som vi brukar göra.

I övrigt så har vi det lite jobbigt med våran sexåring nu.
Det känns som om han vill bli stor alldeles för fort, medans jag vill att han ska vara barn så länge han kan.
Han har varit väldigt känslosam och arg hela helgen och jag har försökt att fråga honom vad det är som är fel, men jag har inte fått något svar.
Jag stöttar honom i allt han gör, försöker att inte sätta press på honom, men ändå känns det inte som att vi riktigt räcker till just nu.
Om man bara kunde få tillgång till hans tankar, han påminner mycket om mig på det viset, han tänker nog alldeles för mycket och har svårt att beskriva tankarna i ord.

Den här bilden är från förra året, jag har inte blivit fullkomligt tolkig och satt upp stakarna redan.
Men jag måste medge att såhär ett par veckor innan första advent är jag väldigt sugen.
Det bästa med julen tycker jag är musiken och alla ljusstakar som lyser i vartenda fönster, det får mig att känna mig varm i hela kroppen.
Har ni bestämt vart ni ska fira jul i år?
Jag har hört att det ofta bråkas mycket i familjer om vart man ska fira, i år åker vi hem till min familj och firar jul, Åre får vänta ett helt år till!

Jag tror att jag har lyckats bli laktosintolerant, eller i alla fall väldigt överkänslig.
Jag har alltid älskat mjölkprodukter av alla dess slag, men efter att ha haft problem med magen i flera veckor har jag nu testan laktosfria produkter ett par dagar och nu har jag inte ont i magen längre.

Det är tur att man är gift med en webkreatör, han har som ni ser hjälpt mig att fräscha upp min tråkiga blogg.
Den är inte helt färdig, men den känns redan väldigt Erica!
Nu håller jag på att städa hela lägenheten, återkommer senare!
Älskar er.

Det finns inte tillräckligt bra superlativ för att beskriva vad du betyder för mig.
Vi har delat allt, det har alltid varit du och jag.
Du har alltid funnits här för mig och jag kommer alltid finnas här för dig.
Jag saknar dig jämt, jag saknar att prata med dig, att sitta och sjunga vid pianot.
Jag älskar dig.

I morse ville jag inte gå upp, att ha varit sjuk i flera dagar har satt sina spår (plus att jag fick en mindre attack och blev uppe ganska långt in på natten), jag är helt orkeslös.
Dock har vi tre barn som ska sysselsättas så det var bara att pallra sig upp i alla fall.
Efter lite morgonbestyr åkte vi ut till Martins föräldrar och byta till vinterdäck, jag satt inne på köksgolvet och lekte med Theodor i stället.
Ända sedan vi flyttade hit för snart tre år sedan har vi varit ute hos dem varje helg, för några veckor sedan gick jag i strejk och jag har börjat vägra följa med.
Idag var jag dock tvungen att följa med och passa barnen när Martin bytte däck.
Jag tycker fortfarande man ska mysa och hitta på roliga saker med sin familj på helgerna i stället för att sitta där ute.
Visst, barnen tycker det är jättekul, men det är ett givande och ett tagande, vi bör umgås bara vi ibland.

När vi äntligen kom hem började jag röja undan lite, att jag har varit sjuk syns även på vårat hem.
Vi gjorde tacos till middag och åt upp det sista av tårtan till efterätt.
Barnen somnade tidigt som vanligt, och jag slängde i svart färg i håret (hon klippte bort så mycket hår igår att jag blev blond på vissa ställen).
Nu sitter jag i soffan och slöar, undrar om man ska våga sig ner till gymmet i morgon, eller ska man vänta tills snoret slutat rinna?

När jag var liten och var sjuk fick jag inte gå ut, det var alltså inte speciellt kul att vara sjuk.
Nu när jag har blivit tillräckligt stor att bestämma över mig själv gör jag tvärtemot, jag bestämde mig för att ta mina halsblåsor och åka till frisören.
Eftersom jag går hos stadens bästa frisörska blev jag som vanligt väldigt nöjd!

Under tiden jag var hos frissan åkte Martin och köpte tårta till födelsedagsbarnet,
sedan åkte vi hem och vilade lite innan barnen skulle hämtas.
Jag borde egentligen inte ha gått ut,
min kropp har inte varit van vid aktivitet på flera dagar och jag lade mig helt utmattad i soffan.
Gästerna kom ganska sent,
dem tog med Lowe till leksaksaffären så att han fick välja en present.
Sedan blev det tårta och andra godsaker.

Nu börjar även denna dagen lida mot sitt slut.
Jag och är mätt och tittar på idol.
Om några dagar åker jag och barnen hem.
Jag älskar er.

Mitt i natten den 21 oktober 2007 vaknade jag, höggravid och skulle gå på toaletten, då gick vattnet.
Förvirrad som jag var bad jag Martin stanna kvar i sängen med Ellioth som var tre år.
Sovrummet förvandlades till en inomhuspool och jag lämnade spår efter mig ut i badrummet.
Martin hade beställt en tågbiljett hem till värmland, men nu blev det lite ändringar.

Värkarna började direkt och jag skrevs in på förlossningen klockan 06:00 på morgonen.
Du ville inte komma ut trots att hela kroppen talade för det.
Sköterskorna sa hela tiden "det blir ingen bebis idag".
Jag fick mediciner för att jag skulle få sova, men jag somnade aldrig, jag blev bara väldigt hög.
Efter 24 timmars värkar hade du bestämt dig för att komma ut, på 6 minuter var du ute.

Du var så vacker, himlen hade förlorat ännu en av sina vackraste änglar.
Ellioth hade blivit storebror, vi hade fått våran andra son.
Du fick namnet Lowe.
Grattis älskade busunge på 3-årsdagen.
Vi älskar dig.

Jag hoppas att den blivande treåringen kommer bli nöjd i morgon bitti.

Idag blev mitt halsont olidligt och jag ringde vårdcentralen, jag fick en tid 10:20.
Som vanligt var jag i tid, men jag fick vänta en halvtimme i alla fall.
Jag blev lite stressad eftersom Martin och Theodor satt i bilen och väntade på mig.
När jag äntligen fick komma in till en sköterska, som i övrigt var hur trevlig som helst, lyste hon med en ficklampa ner i halsen på mig och petade runt med en tops så jag höll på att kräkas.

Hon förklarar för mig att det inte är så konstigt att jag var svullen och har rysligt ont i halsen, jag har nämligen stora vindruvsklasar med vattenblåsor i hela halsen...
Jag har suttit och druckit te och andra varma drycker såsom man gör vid halsont, jag har alltså suttit och gjort allting mycket värre.
De kunde inte hitta några bakterier idag, så jag betalade 150 kronor för att få veta att jag ska åka hem och äta glass, massor med glass.
Jag får inte heller träna på flera dagar helst och jag har redan gymabstinens.
Jag ska sitta i soffan och inte göra någonting sa sköterskan, trebarnsmamman ska inte göra någonting.
Suck.
Mitt hem förfaller framför mina ögon, min hals har gått i pension och jag vill bara bli frisk just nu.

"Du kanske säger: "Norrköping,
Det är en jävla stad"
Då har du aldrig gått på stadens
Södra promenad
Jag går på promenaden
Jag dansar fram rentav
Jag går på promenaden
Seglar fram på soligt hav

Jag börjar vid bensinstation
En dag då allt känns kass
Snart kommer jag till Halvars kiosk
Där köper jag en glass
Och går på promenaden
Och slickar på min strut
Jag går på promenaden
Och väntar på att det ska ringa ut......"

Jag vill fortsätta att påminna om att oktober är den rosa månaden, när vi alla bör hjälpas åt att samla in pengar till rosa bandets bröstcancerforskning (som vi egentligen borde göra varje månad hela året). Så brett som utbudet är nu av rosa saker har jag aldrig tidigare skådat. Kläder, reflexer, accecoarer, böcker, städprylar osv.
Många bäckar små!
Jag har som ni vet börjat samla på mig av dessa rosa saker och tänkte dela med mig av dagens inköp.
Jag hittade en jättesnygg sport-bh idag (jag glömde ta en bild) som var rosa och självklart stödjer rosa bandet, den ska jag köpa så fort jag orkar åka till affären igen.

Om man som jag gillar att städa kan det här vara ett bra val, snygga hushållsdukar.
Se lite längre ner hur den ser ut.



Jag har diskmaskin, men det kan vara bra att ha en diskborste i alla fall. Jag tycker dock att designen påminner mer om en sexleksak...


En billig livförsäkring, köp dig en rosa reflex. Jag tänkte pimpa Theodors barnvagn med lite rosa!

Har lyckats bli jättesjuk och får återkomma med smaskiga historier om diverse saker när jag mår bättre.
Min hals är igensvullen så att jag varken kan prata eller äta ordentligt, febern ger inte med sig trots intag av ipren och det värker i hela kroppen.
Jag sjukskriver mig själv.
Älskar er.

I morse tittade jag på "efter tio" med Malou von Sivers.
Det handlade om hemlösa och deras öden.
Dem hade bjudit in en hemlös kvinna (som dem hade sminkak upp till max) som berättade om sin vardag.
Just den här kvinnan var 38 år och bor i en "husvagnspark" utanför Stockholm (som dem för övrigt vill ta bort helt och hållet), hon hade missbrukat men var nu ren sedan tre år tillbaka.
Jag förstår faktiskt inte att man inte kan hjälpa dem här människorna tillrätta, den här kvinnan hade tappat allt förtroende för både socialtjänst och härbärgen och ville inte ha hjälp.
Men det finns faktiskt dem som verkligen vill ha hjälp.
Kan man verkligen inte ge mat och husrum åt dem som behöver? ska det vara så svårt?

Jag läste häromveckan att regeringen ger Kronprinsessan Viktoria och Daniel 12 miljoner extra för sin inflyttning på Haga slott eller vart dem nu bor.
Om dem i stället skulle proritera lite, hjälpa människor som verkligen behöver deras hjälp i stället.
Jag klagar mycket på många saker, men jag har mat på bordet och tak över huvudet.
Jag skulle gärna ta emot en hemlös och dela med mig av den lyx vi faktiskt har.
Det enda kravet jag skulle ha är att personen inte får missbruka någon form av drog.

Idag när jag hämtat barnen på dagis/skola skjutsade lilla familjen mig till komvux så jag fick hämta ut mina betyg.
Sedan lämnade dem av mig i stan och jag försökte leta upp psykiatriska mottagningen.
Efter många om och men hittade jag, jag hann i tid men jag fick vänta längre än jag skulle som vanligt.
Till slut kom den nya psykologen och hämtade mig i väntrummet.
Det kändes lite stelt, men jag berättade så bra jag kunde hur jag mår och hur allting känns.
Efter en timme hade jag försökt få med det mesta, gråtit lite och svarat på kniviga frågor, då berättar psykologen att han vanligtvis inte jobbar på den avdelningen och att jag troligtvis inte kommer att få träffa honom igen. Han berättar också att jag ska skriva ner vad det är jag vill ha hjälp med, sedan gav han mig ett litet visitkort med nummer till Öppenvårdsmottagningen och psykakuten.
Han förklarar för mig att jag får ringa när jag behöver prata med någon.
I den sekunden vill jag bara lägga mig på golvet och gråta som ett litet barn, jag trodde ju självklart att jag skulle få en regelbunden kontaktperson, så att jag kan komma och ventilera mina tankar minst en gång varannan vecka.
Jag är besviken.
Det som är bra är att min före detta psykolog ska ringa mig i morgon för att kolla hur det gick idag, och jag kommer böna och be henne att ta mig tillbaka.

Uppriven efter mötet med psykologen tog jag bussen till gymmet.
Idag var det nästan bara en massa pubertala ungdomar där.
Några satt och viskade och pekade på mig och tyckte tydligen att någonting var väldigt kul.
Jag höjde på ena ögonbrynet åt dem och lade på lite mer vikt i maskinerna.
Förr hade jag nog börjat gråta och sprungit därifrån, nu när man har blivit lite äldre och (förhoppningsvis) lite klokare kunde jag ta min ilska och använda den till någonting bra, nämligen pumpa mina muskler. Jag kommer klara det här, och att det finns människor som hånar andra människor sporrar bara mig ännu mer!

Nu har jag äntligen fått lite mat i magen, jag har knappt ätit någonting idag vilket är oerhört korkat.
Ikväll blir det nog att sitta i soffan och slötitta på tv:n.

Jag har som ni vet blivit väldigt duktig på att gå till gymmet, och jag har märkt förändringar på min kropp.
Dock har jag kvar det största problemet kvar, mitt sötbegär.
Runt midsommar slutade jag med allt vad socker heter och jag klarade mig i flera månader, men som med alla andra beroenden är det lätt att halka dit igen.
Det känns så dumt eftersom jag tränar som en tok och sedan stoppar jag något sött i munnen.
Jag vet att jag inte är den enda som gör detta, därför efterlyser jag tips om hur jag ska ta mig till för att komma över detta hemska sockerbegär!

Idag klippte jag (läs: rakade av) stora pojkens hår, mina barn har väldigt mycket hår. När vi sitter vid matbordet utbrister han: "kommer det se ut såhär i morgon också!?".

Jag älskar paj, och idag var jag väldigt sugen på taco-paj. Men när jag hade gjort färdigt den och lagt upp på fatet var jag inte alls sugen längre, det får bli ett par matlådor.

Igår kväll hade jag och Martin en riktig myskväll och det är då jag inser hur mycket jag saknar honom i veckorna när han är och jobbar.
Jag är ensam väldigt mycket med barnen i veckorna och då vill man ha helgerna till att umgås.
Idag hade jag tänkt mysa med familjen hela dagen, men då hade Martin bestämt att ta med sig Ellioth och fiska i stället.
Det är inte det att jag inte vill att dem ska få göra saker själva, men det är så tråkigt att behöva bli lämnad ensam på helgen när vi äntligen har chansen att göra saker tillsammans.

Det är vid sådana här tillfällen jag lnskar att jag hade körkort och en egen bil,
då kunde jag och dem två små åka på våran egen utflykt.
Vi får väl ta med termos och fika ut i lekparken i stället.

Idag hade jag tänkt hänga på låset vid gymmet klockan 09:00, i stället gick vi upp ur sängen vid den tiden.
Vi hade inte planerat så mycket idag, det är så skönt att bara ta dagen som den kommer ibland.
Efter frukosten gick vi ut i den frostiga lekparken och lekte med grannarna, självklart med kaffetermos.
Barnen uppskattade inte kylan, jag stod där med grannens barn själv till slut, mina hade gått in.

Jag skickade iväg Martin och barnen till svärföräldrarna, jag ville väldigt gärna städa ifred.
Jag skruvade upp musiken på högsta volym och tog tag i vårat röriga hem.
När jag skulle vika all tvätt fastnade jag framför tv:n till en väldigt bra film jag aldrig sett, jag vek tvätten så långsamt jag kunde så att jag skulle få se klart filmen.
Nu har jag ingenting mer att städa och jag hörde precis mina barn utanför fönstret.

Jag har känt så konstig sedan jag började med mina mediciner, jag vet inte ens om dem hjälper.
Jag vet inte vad det är meningen att jag ska känna för förändring.
Jag gick in och läste på om medicinen jag äter och inser ganska snabbt varför jag känner mig konstig, jag har nog lyckats få varenda biverkning man kan få av dem.
Det är så läskigt att inte känna igen sig själv, vart tog jag vägen?

På måndag ska jag träffa min nya psykolog, jag ville inte ha en man, men man kan ju inte få allt.
Jag önskar att jag bara kunde strunta i allt det här och bli bra på egen hand, men det vet jag att jag inte behärskar.
Allting har blivit ett projekt, och rädslan över hur lång tid det kan ta att bli "frisk" har blivit större.

En dag i taget, ett andetag i taget.
Tack för att familj och vänner finns.
Jag älskar er.

Jag tittade på vädret för nästa vecka, snö redan? Jag vill inte ha snö! Snälla ha fel!

Idag körde Martin barnen till skola och dagis, jag mådde verkligen inte bra efter gårdagen.
Det blev en mysmorgon hemma med lilleman och mycket kaffe.
På eftermiddagen när barnen skulle hämtas kom min kära vän T och hennes hund, vi hämtade barnen och lekte sedan ute i lekparken.
Barnen var jättetrötta redan när jag hämtade dem så hela eftermiddagen blev lite kaosartad.

Idag har jag också hunnit söka till universitet, båda här och hemma i Norrköping,
nu ska jag bara leta fram mina gymnasiebetyg och hämta mina betyg på komvux, skicka in det och vänta på att få veta hur framtiden ska bli.

När Martin kom hem från jobbet åkte jag med min fina granne och tränade på gymmet,
jag var inte alls pepp idag men nu efteråt är det verkligen skönt, jag måste dit i morgon igen.
Nu sover alla barn, Martin tvättar (skönt att slippa ibland) och jag ska sitta och slötitta på tv resten av kvällen.

Jag bloggade inte så mycket igår, jag var nämligen på en liten tillställning med Martins jobb.
Vi hade vinprovning, något som jag velat testa länge.
Det ligger lite i en sak han som hjälpte oss sa: "dem flesta säger att man gillar tex vitt eller rött vin, men vilket vitt eller rött vin?".
Det finns ju inte bara ett vitt vin direkt, vi fick stå och gissa smaker, lukta och självklart dricka.
När vi var klara med vinprovningen delades vi in i grupper om två och så fick vi en matstation var i det fina köket.
Där fanns det ingridienser och ett papper med recept, jag och min partner skulle göra tre saker, det gick inte ens att uttala namnen på det vi skulle tillaga, temat var dock "Italien möter Värmland".

Vi hade verkligen jättetrevligt.
Det blev mycket vin, skratt och långa diskussioner om film, reklam och punköl.
Vi åt och åt, vi var alla stolta över våra insatser, det var verkligen helt otroligt gott.
När vi var mätta och lagom lulliga var det dags att åka hem och avlösa våra barnvakter.
Jag hade en mycket trevlig kväll och jag önskar att man umgicks så oftare, det var skönt att få komma ut.

Det är 22 dagar kvar tills Martin ska på arbetsintervju och nu blev det genast mycket att tänka på.
OM han skulle få jobbet, så måste jag studer i Norrköping, om han inte får det måste jag plugga här.
Jag måste alltså sitta och söka till två olika universitet idag, i två olika städer, oviss om framtiden.
Sedan är det ju det här med dagis och skola, det ska ju också bytas i sådana fall, det kan man inte vänta med hur länge som helst heller.
Lägenhet tror jag att det går att lösa rätt fort eftersom vi flyttar från en annan stad.

Jag önskar att jag fick börja packa på än gång, men så var det ju det här med att jag inte vill ha för höga förväntningar.
Men hela mitt jag vill bara skrika och gråta av lycka att den här öppningen äntligen kom, som jag har väntat.
Jag har suttit och letat arbete åt Martin i Norrköping i snart tre år, i hopp om att få flytt hem.
Nu är det så nära att jag nästan kan ta på det.
Det är kommer bli 22 väldigt långa dagar.

I morse försov vi oss, igen, vi måste bli bättre på det här med att gå upp när klockan ringer.
Martin mådde inte alls bra när vi gick och lade oss igår så han blev hemma från jobbet idag.
På förmiddagen busade jag med Theodor och bakade även det mumsiga brödet som jag lade upp receptet på häromdagen, ni måste verkligen testa det!
På eftermiddagen hämtade vi barnen, jag lekte med dem två stora ute i lekparken,
sedan skjutsade Martin och barnen in mig till stan där jag skulle träffa en gammal bekant hemifrån.
Vi drack kaffe och pratade länge, det var så skönt att få komma hemifrån och få vara bara Erica.
Det var skönt att få prata med en annan vuxen och ventilera lite.
Tyvärr gick tiden väldigt fort och det blev dags att åka hem.
Nu sitter jag på min plats i soffan och ska se på tv resten av kvällen, jag har lite dåligt samvete för att jag inte kommer hinna åka och träna förens på lördag.

Jag vet inte om jag egentligen får säga någonting, men jag kan verkligen inte låta bli.
Igår gick jag in på en reklambyrås hemsida (där Martin haft praktik i två omgångar), dem hade en ledig tjänst!
Jag säger till Martin på än gång att han måste söka, då säger han:
"dem har ringt mig, jag ska träffa dem den 5:e november".
Han har inte sagt någonting till mig!
Jag ville gråta och skrika av lycka!
Jag vill egentligen inte ha några höga förväntningar för vi har ju ingen aning om hur det här kommer sluta.
MEN, har vi riktig tur, och jag menar den där turen som man kanske bara får uppleva en gång under sin livstid, så kanske vi kan flytta hem vartefter.
Lova att ni håller alla tummar ni har och ber för att det här ska gå vägen.

Idag har inte varit en bra dag.
Oron har varit framme hela dagen, den där jobbiga krypande känslan i kroppen att något hemskt kommer hända.
Theodor är sjuk och har inte kunnat sova, jag har kämpat med honom hela dagen, att inte lyckas få honom att sova kändes också som ett stort misslyckande.
Jag bad Martin att hämta barnen, jag ville inte gå utanför dörren.

Lite senare fick jag oväntat besök en liten stund, men oron försvann inte.
På eftermiddagen gjorde jag ett försök att ta med barnen ut, vi var ute en liten stund i alla fall.
När Martin kom hem åkte vi till affären och där gick nog min gräns,
jag ville bara gråta och springa därifrån.
Idag hjälpte inte ens min "vid behod"-tablett mot oron.

Vissa dagar får jag allting att fungera, men idag har ingenting fungerat.
På grund av en ofärdig cykel kom jag inte iväg till gymmet som jag skulle heller,
nu sitter jag och dricker kaffe i stället och försöker få bort alla dumma tankar som invaderat mitt huvud.

Nu har jag hittat ytterligare en sak som stöder rosa bandet.
Många bäckar små.. köp så mycket rosa du bara kan!

Det är sju år sedan Anna Lindh blev mördad på NK i Stockholm, och nu har "kalla fakta" börjat rota i hur läkarna skötte sitt jobb på operationsbordet.
Det här gör mig väldigt förbannad.
Varför ska dem börja rota i det nu?
Hennes familj kanske får ett stort skadestånd, visst, men dem kommer aldrig få sin mamma tillbaka.
Varför riva upp gamla sår?
Har inte hennes familj fått lida tillräckligt som det är!?

Har känt mig orolig sedan jag gick upp i morse, det liksom kryper i hela kroppen.
Jag vet inte om medicinen fungerar, jag har faktiskt ingen aning om hur det borde kännas när jag tagit den.
Jag blev till och med rädd när bussen bullrade förbi utanför fönstret, nu blir jag orolig för resten av dagen.
Morgonkaffe och mys med lilleman kanske hjälper.

Jag är precis hemkommen från ett dubbelpass på gymmet, det är tufft men otroligt kul.
Jag svettades massor idag och kände att jag valde helt fel linne att träna i, nästa gång blir det svart så att det inte syns att hela jag är blöt som en disktrasa.
Nu är jag slut i hela kroppen och jag erkänner att jag är alldeles för trött för att baka bröd,
jag får skjuta upp det till en annan dag.
I morgon börjar den gamla vanliga vardagen igen, mamma åkte i eftermiddags.
Nu ska jag räkna ner dagarna tills jag får åka hem.

Ikväll när jag har varit på gymmet tänkte jag baka ett underbart bröd som jag blev bjuden på förra helgen, testa du också och njut!

50g jäst
5dl mellanmjölk
2msk honung
1msk salt
1dl krossade linfrön
5dl rågsikt
4dl dinkelmjöl
3dl vetemjöl

Smula jästen i en bunke. Värm mjölken till fingervarmt 37grader.
Håll lite av mjölken över jästen och rör tills den löst sig. Tillsätt resten av mjölken, honung, salt, linfrön och mjöl.
Arbete degen smidig tills den släpper skålens kanter.
Låt degen jäsa övertäckt ca. 40 minuter.
Sätt ugnen på 225 grader.
Klä en långpanna, ca 30x40 cm invändigt med bakplåtspapper. Tryck ut degen i långpannan och skär 5x4 rutor, låt jäsa ytterligare ca 30 min.
Grädda bröder i nedre delen av ugnen ca 15 minuter. Låt brödet svalna på galler.

*Tips: strö lite havssalt över degen i långpannan och kavla in det lite istället för att ha salt i degen. Tryck i grovt hackade svarta urkärnade oliver jämt fördelat i långpannan. Oregano är också gott att ha i.

Ett av mina mål med framtiden är att börja studera på universitetet, en treårig linje.
Jag hoppas att jag kommer vara eftertraktad på arbetsmarknaden efter att ha gått dem tre åren.
Det jag är orolig för redan nu är bland annat det här med vad man söker efter hos en människa i tex en jobbannons.
Du ska vara flexibel men framför allt stresstålig.
Jag är inte stresstålig, inte för fem öre, jag får väl förlita mig på min sociala kompetens.
Tänk om fler som anställer människor kunde strunta i allt vad papper heter och möta människor i stället,
jag har blivit bortsållad många gånger.
Jag är en trebarnsmamma utan arbetserfarenhet, mina papper stoppas direkt ner i dokumentförstöraren.
Tänk om man bara fick en ärlig chans någongång att visa vad man verkligen går för.
Även om jag inte tål stress så bra har jag ändå många andra kvalitéer.

Om ett par timmar åker min mamma hem och just nu känns allting rätt jobbigt,
klumpen i magen vill inte försvinna.

Jag har precis suttit och tittat på bröllops/biktningsfilmen med min mamma.
Det slår mig när jag sitter och tittar på det hur mycket jag saknar alla hemma.
Jag har så mycket underbara vänner och en helt underbar familj som jag har så roligt med.
Samtidigt som jag nu blev varm i hela kroppen av glädje kom även den där klumpen i magen tillbaka, den som brukar komma när jag tänker på hur mycket jag faktiskt längtar hem.
Om ni är trötta på mitt tjat om hur mycket jag vill flytta hem så kan ni sluta läsa nu, jag behöver nämligen få ruska av mig lite av mina tankar.

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna anpassa mig här när längtan hem är så stor,
det är nog därför jag är så rädd för framtiden.
Det är ju inte här jag vill ha min framtid, jag hade planerat min framtid på en helt annan plats.
Jag har självklart hittat en och annan vän här som jag verkligen älskar,
det är det enda som skulle vara jobbigt att lämna om jag någonsin kommer härifrån.
Jag tror, även om vissa tvivlar, att jag skulle må mycket bättre av att flytta hem.
Min ångest har växt sig allt större sedan vi flyttade hit, det finns ett samband där.

Alla ni där hemma,
jag älskar er så oerhört mycket och jag vill att ni ska veta att ni alltid finns i mina tankar.

Igår kväll kände jag mig lite orolig i kroppen, jag antar att det berodde på att jag visste att mamma skulle åka hem.
Men jag hade missförstått allting, hon åker inte hem förens i morgon, så vi har haft hela den här dagen tillsammans också vilket gjort mig otroligt glad.
Det är alltid jobbigt när man vet att man måste säga hej då och inte veta riktigt när man ses nästa gång.
Jag tänkte ta med mig barnen hem på höstlovet, känner att jag skulle behöva komma bort lite.

Idag har jag hunnit med en hel del.
På förmiddagen städade jag och sedan tog mamma och jag med dem två stora barne ut och lekte lite.
Vid halv fyra åkte jag med min granne ner till gymmet, hon skulle gå på yoga men jag höll till i gymmet.
Där stöter jag på en vän från komvux och efter mina maskiner i gymmet hjälpte han mig att träna med fria vikter, mina armar känns som spagetti just nu, jag blev kvar på gymmet i 1,5 timme.

Ikväll ska jag umgås med min mamma, kanske sätta på en film.
I morgon åker hon hem och den gamla vanliga vardagen är här igen.

Det blir faktiskt aldrig som man tänkt sig, inte för mig just nu i alla fall.
Vi tar det hela från början.
I morse åkte Martin och Ellioth tidigt iväg för att fiska, vi andra åt mysfrukost.
Klockan 09:00 åkte jag med min kära granne till gymmet, det var grymt skönt som vanligt.
När jag kom hem fixade jag och mamma dem små och så åkte vi till biltema för att göra försök nummer fem (ni som följs däck-historien vet vad jag menar) att hitta rätt däck.
Jag bad en kille i butiken att hjälpa mig, han mätte och grejjade och till slut gav han mig däck som han sa skulle passa.
När vi kommer hem så är det fel, han har gett mig fel däck i alla fall!

Jag skiter i cykeln en liten stund och lagar lite lunch åt mamma och pojkarna.
När Martin kommer hem med Ellioth så får han genast byta om och gå iväg på barnkalas hos en kompis, sen drar Martin och fiskar själv medans Ellioth är borta.
När dem kommer hem tar jag med mig Martin till biltema för att göra försök nummer SEX att få rätt däck.
Vi fick äntligen rätt däck.
Men det slutar inte här.
Martin sitter och fixar med min cykel, men antagligen har han pillat lite för mycket, för när han är färdig går det att trampa cykeln framåt.
Han har alltså lyckats förstöra hela bakhjulet, så nu behöva jag ett helt nytt bakhjul.
Jag är lite trött på cyklar för tillfället, och klåfingriga karlar.
Nu håller jag på med tvätten, vi har ätit tacos och så blir det film på tv om en timme.

I måndags körde jag dubbelpass, igår höll jag till i gymmet, idag likaså och i morgon ska jag dit igen.
Jag vet att jag tjatar, men jag är verkligen så glad över mitt eget engagemang!
Jag trodde väl aldrig att jag skulle tycka att det var roligt att träna.
Jag har alltid varit den tjocka tjejen, när jag träffade min man var jag ganska snygg, vägde inte speciellt mycket, men annars har jag alltid varit den som andra ser ner på.
Jag känner mig inte riktigt hemma i den här kroppen, nu har jag tagit tag i min träning för min egen skull.
Jag vill kunna se mig i spegeln varje morgon och vara nöjd, nu går jag förbi spegeln i stället.

Träning är bra för alla.
Jag var så orolig första gången jag gick till gymmet, full av fördomar om folk som tränade.
Men alla fördomar grundar sig i okunskap, jag kom till gymmet och mötte tjocka, smala, gamla och unga människor, alla där för att träna och må bättre.
Tyvärr är jag en sådan männisa som vill ha resultat på än gång, jag måste sluta stressa.
Jag hoppas bara att jag börjar gå ner i vikt vartefter nu när jag verkligen kämpar med min träning.

Såhär tycker jag om dagens insatser i Idol 2010:

Jay:  För det första är det en grymt bra låt han sjunger. Jag kan väl inte säga att jag ramlade ur soffan av hans sånginsats, men det får duga.

Andreas: Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har aldrig riktigt tyckt om den här killen, jag har lite svårt att koncentrera mig på att lyssna på hur han sjunger för att jag av okänd anledning stör mig på honom. Det ska dock tilläggas att det här nog var hans bästa uppträdande hitills, enligt mig. Jag gillar också hans pappa.

Linda: Nej, jag gillar verkligen inte det här. Vissa låtar ska man låta bli att ge sig på, denna är en sådan.

Daniel: Den här sammetslena rösten kan jag nog inte få nog av, han ger mig gåshud över hela kroppen. Underbart.

Elin: Nej, det här fungerar inte för mig. Jag förstår faktiskt inte ens varför hon gick till final när det var så många andra som var tusen gånger bättre som inte gick vidare.

Olle: Underbart! han borde ha med sig gitarren oftare!

Sassa: Jag brukar gilla hennes ryckiga röst, men det var ett mycket dåligt låtval.

Linnéa: Hon sjunger inte bra idag, mycket dåligt låtval också. Men annars gillar jag denna lite halvgalna tjej.

Geir: Är så otroligt glad att den här mannen gick till final, han är ju helt fantastisk!

Alice: Hon har en unik röst, jag gillade inte henne tidigare, men jag tror jag börjar vänja mig lite smått.

Minna: Inte riktigt bra, kom igen nästa vecka.

Det kändes lite konstigt, men bra, att mamma var här hemma när vi vaknade.
Som jag nämde igår hör det inte riktigt till vanligheterna.
Vi försov oss i morse så jag och Ellioth fick halvspringa till skolan, sedan gick jag hem till mamma och åt frukost och drack kaffe.
Runt halv tio tog vi bussen in till staden, jag skulle träffa min psykolog för att läsa igenom remissen hon skrivit för att sedan kunna remittera mig till psykiatrin.
Det var lite jobbigt att läsa det och så tyckte jag även att det kändes lite tamt, men det är ju väldigt svårt att skriva på ett papper exakt hur det känns när man mår riktigt dåligt.
Hon hade gjort så gott hon kunnat och jag godkände den, hon var också snäll och satte upp en samtalstid nästa vecka ifall psykiatrin inte hinner ringa, hon ville inte att jag skulle behöva gå och inte ha någon att prata med medans jag väntar.
Efter det besöket gick mamma, jag och Theodor och hämtade ut mina nya mediciner och sedan köpte vi en present till en av Ellioths vänner som han ska på kalas hos i morgon.
Det är så svårt att köpa saker till andras barn, hur mycket ska man lägga?
Jag hittade något som jag inte riktigt visste vad det var, det får pojken lista ut själv...
Eftermiddagen spenderade vi i lekparken, självklart med kaffetermos och fika.
Nu ikväll har jag varit på gymmet, det kändes verkligen mer idag, kanske eftersom jag fortfarande är lite mörbultad efter måndages dubbelpass (ja, så otränad är jag).
Men nu har jag verkligen kommit igång, dem på gymmet känner igen mig när jag kommer, det var ett av mina mål.
Nu ska jag och min mamma ta en kopp kaffe, jag kanske återkommer efter första fredagsfinalen i idol.

För vissa av er har jag glömt att berätta att jag, Martin och Theodor var med i Amelia-vänta barn för en tid sedan. De var intresserade av par som använt doula vid förlossningen och eftersom vi hade haft det gjorde dem en kort telefonintervju. Det kom inte med så mycket utav det jag berättat (jag kan ju prata i evighet) men det var lite grann i alla fall, och så kom även bilden nedan med också. Såhär stod det om oss:

"Ericas första förlossning gick jättebra, men andra gången blev det inte alls som hon hade förväntat sig. Så när hon blev gravid med sitt tredje barn kontaktade hon en grupp som arbetar med förlossningsrädsla och fick reda på att man kan föda med doula.
- jag förstod direkt att det skulle vara rätt för mig, efterso jag var i behov av extra stöd och någon som kunde peppa mig, berättar Erica.
Martin, som under de tidigare förlossningarna hade känt sig både rädd och osäker, var först inte lika övertygad, men under själva förlossningen tyckte även han att det var en stor trygghet att ha en doula med.
- Han var som en helt annan person, stöttade och hjälpte till. Jag kände mig trygg hela tiden. Att få bli så omhändertagen är guld värt, säger Erica".

Det ska även tilläggas att jag redan kände våran doula och att det föll sig väldigt naturligt att det var just hon som var med. Jag kommer vara henne evigt tacksam för hjälpen under Theodors födsel. Jag kan verkligen rekommendera att ha med en doula, det är inte på något sett så att hon ska ta över mannens uppgift. Vill ni veta mer om vad en doula är kan ni kika in här: http://www.doula.nu/

Idag har jag tänkt mycket på en av dem finaste personerna jag känner, när jag mår dåligt har hon alltid något klokt att säga, jag önskar jag var hälften så klok som hon är.
Hon är gudmor till min yngsta son och en av mina bästa vänner.
Hon har ett skratt som smittar, ett hjärta av guld och som ni ser är hon otroligt vacker.
Jag vill bara att du ska veta hur mycket du betyder för mig och jag finns här för dig precis som du finns här för mig.
Jag har inte bett om lov att få lägga upp bilden på dig, men jag hoppas att det är okej.

Lite bloggtorka idag, jag vet.
Jag har inte känt mig på speciellt bra humör idag, hoppas att min stackars granne som har jag har umgåtts med hela dagen inte tycker att jag har varit för tråkig.
Vi har varit ute i flera omgångar och lekt med barnen i lekparken och haft med en termos med kaffe.
Jag har inte hunnit vara på gymmet heller, funderar på att fixa min gamla cykel i morgon en gång för alla och ta mig ner dit i morgon kväll.
Nu sitter jag precis bredvid min mamma, det hör inte till vanligehterna, är så glad att hon är här.
I morgon ska jag åka in till staden och titta på min remiss så jag förhoppningsvis kan godkänna den.
Sedan ska jag bara umgås med min mamma och min lilla familj hela helgen.

Martin väckte mig klockan 07:00 i morse och tyckte att det var hög tid att gå och sjunga för Ellioth.
Jag plockade fram paketen och vi sjöng (så vackert vi kunde denna tidiga timme).
Han blev jätteglad över sina presenter och hann pyssla med dem en stund innan jag följde honom till skolan.
När jag och lilleman kom hem igen ville han sova och jag tog min morgonkaffe i lugn och ro.
Han sov inte så länge så jag och min granne tog med honom på promenad till affären och köpte tårtbottnar,marsipan, chokladmousse, ballonger och mycket annat.
När vi kom hem gjorde jag i ordning tårtan och drack lite mer kaffe.

Efter lunch hämtade jag pojkarna på skola och dagis, sedan kom Martin och hämtade oss för att skjutsa mig vidare till doktorn.
Läkarbesöket kändes som ett stort skämt, igen.
Jag skulle bara förnya ett recept men blev kvar en timme.
Hon hade slarvat bort pappret från förra besöket där hon hade skrivit ner svar på minst hundra frågor hon frågat mig, så nu fick jag sitta och svara på allt igen.
Jag väntade på att dolda kameran skulle komma in i rummet, det gjorde dem inte.
Hon tog i alla fall blodtryck och lyssnade på mitt hjärta, det var väl det enda jag var nöjd med.
Jag måste byta läkare.

När jag var färdig satt Martin och pojkarna och väntade i bilen, dem hade varit och köpt mat som Ellioth dagen till ära fått bestämma (mat från MAX).
Väl hemma fick jag äntligen äta, sedan städade jag undan lite (hur kan det bli stökigt så fort?).
Sedan åt vi tårta och Martin gjorde en liten provisorisk fiskdamm åt pojkarna.

Nu sover alla barnen sött i sina sängar och jag är en mycket trött mamma.
Ellioth sa innan han somnade att han var nöjd med dagen och vi tackar för alla gratulationer.
I morgon kväll kommer äntligen min mamma hit och jag ska försöka hinna med ett pass på gymmet,
jag längtar!

Vid den här tiden för 6 år sedan var jag på väg till förlossningen med hemska värkar (tyckte jag då) för att föda mitt första barn.
Pappa Martin var på väg med tåget från Värmland.

Det var en regnig höstdag, men ibland kom solen fram och lämnade en stor regnbåge på himlen.
Jag hade både Martin och min mamma vid min sida.

Jag var lite smått förvirrad eftersom jag aldrig hade fött barn förut, jag förstod mig inte på alla konstiga känslor i kroppen.
Trots min spruträdsla lade dem en epidural (ryggmärgsbedövning).

Efter många, långa timmar föddes ett vackert gossebarn 22:19.
Jag minns att jag grät hela natten bara för att jag tyckte att han var så vacker.
Himlen hade förlorat en av sina vackraste änglar, vi gav honom namnet Ellioth.

Ibland vet jag inte om jag vill tänka tillbaka på min barndom, vad som format mig till den jag är idag.
Jag är alltid lite orolig att jag helt plötsligt ska minnas saker som kan förstöra den bilden jag har nu.
Jag tror inte att min barndom var olik många andras.
Jag har fyra syskon, två bröder och två systrar.
Jag och min lillasyster har alltid stått varandra närmst, det är bara två år mellan oss.

När jag var fyra år började jag på världens bästa dagis, det var också en skola, jag gick där tills jag slutade tredje klass. Det var där mitt intresse för teater och musik föddes, hela stället var inriktat på just dessa två.
Jag var nog min egen redan då, bestämd och envis, men jag hade många vänner.
Jag hade kunnat gå kvar där i några år till men jag gjorde en audition till en musikklass i stället, där jag började fjärde klass.

Grundskoletiden är fylld av blandade känslor.
Man kan säga att det var bland dem bästa men samtidigt värsta åren i mitt liv.
Jag var inte som alla andra och var tydligen någon man kunde hacka ner på.
Jag hade en riktig vän på grundskolan, vi delade allt med varandra.
Jag gick där för musikens skull, resten vill jag helst glömma.
Under den här tiden skilde sig även mina föräldrar, även den tiden vill jag egentligen inte tänka tillbaka på. Jag förstod inte riktigt vad som hände och hade rätt många osvarade frågor.
En skilsmässa är en känslostorm man inte kommer undan.
Helt plötsligt skulle man vara på två olika ställen.
När man var hos mamma ville man vara hos pappa och tvärtom.
Sedan föll det sig ganska naturligt att vi var hos mamma mest, varför tänker jag inte berätta här.

När man gått igenom hela grundskolan ska man välja gymnasium.
Jag valde efter hjärtat och hamnade på estetisk teater, det bästa valet för mig då.
Det kändes som att komma hem, efter en lång, förvirrad resa.
Jag var inte den enda som var speciell längre, vi var en hel familj av speciella människor.
Den tryggheten jag kände på skolan då går inte att beskriva.
Sedan blev jag gravid och när sommarlovet kom fick jag ta farväl av mina vänner, jag skulle bli mamma.

Att skaffa barn ung var inte något problem för mig, hade jag trott att det skulle bli det hade jag inte skaffat barn så tidigt. Det som var jobbigt var att Martin började studera alldeles för många mil bort så vi inte kunde ses så ofta.
Kontakten med vännerna blev sämre också, vissa försvann helt.
Det hände även lite andra saker under den här perioden, men det vill jag inte heller ta här.
Jag var mamma till världens finaste lilla pojke och tillsammans klarade jag och Martin allt.

Efter ett års mammaledighet började jag gymnasiet igen med klassen som var ett år yngre än mig.
Det tog inte lång tid för mig att hitta vänner, vänner jag kommer ha för resten av livet.
Det var två fantastiska år som jag förhoppningsvis aldrig kommer att glömma.
När jag tog stundenten var jag 20 år och väntade mitt andra barn, Martin var färdig i skolan och började söka jobb.
Till slut fick han ett jobb, ett till gossebarn föddes och sedan flyttade vi ifrån tryggheten, vännerna och familjen.

Jag sitter med min kära vän och granne i soffan,
vi är trötta och nöjda med våran effektiva dag.
Vi har promenerat, fikat i parken, lekt, gjort mumsiga våfflor, städat, slagit in paket...
Vi har hunnit med hur mycket som helst idag, världens bästa vän har jag.
Nu är tvättmaskinerna laddade i tvättstugan och jag ska inte göra någonting mer idag.
I morgon däremot måste jag springa till affären och inhandla ingridienser till födelsedagsbarnets tårta, sedan skynda till läkaren för att sedan åka hem och ha lite födelsedagfirande för stora pojken.

Nu mina kära vänner vet jag att träningen ger resultat,
jag har sådan grym träningsvärk!
Hela min kropp känns som ett stort blåmärke.
Kanske tar en vilodag idag och drar till gymmet i morgon igen,
jag vet inte om jag klarar av att lyfta mer än ett mjölkpaket idag.

Idag ska vi fixa det sista inför stora pojkens 6-årsdag i morgon.
Jag tror han kommer bli otroligt glad för sina presenter.
Nu blir det kaffe.

Jag har precis kommit hem från mitt första dubbelpass någonsin.
Jag kan sammanfatta det såhär: jag är helt slut!
Cykling 30 minuter och coreboll i 30 minuter.
Jag har hittat muskler i min kropp som jag inte visste fanns.
När jag låg där på min grå matte med den stora grå bollen lät det nog som att jag höll på att föda barn,
träningsledaren tyckte det var jättekul att vi grymtade och stönade så mycket på dagens pass.
Nu tänker jag sitta i soffan resten av kvällen och dricka vatten, jag är verkligen helt utmattad.
Jag har aldrig varit så stolt över mig själv.
Måste bara tillägga att den nya cykeln jag köpte var helt värdelös.

Jag vaknade inatt av att lampan i vardagsrummet tändes och att tv:n sattes på.
Jag frågade Martin vad klockan var, den var 01:45.
Jag går ut i vardagsrummet och där sitter Ellioth i soffan och tittar på tv.
Han måste ha trott att det var dags att vakna, jag skickade in honom i sängen igen och sedan kunde jag inte somna om.
Jag hade ju kunnat ta en sömntablett, men jag är livrädd för dem.
Nu sitter jag och dricker kaffe och hoppas på att vakna till.
Nyss fick jag ett glädjande besked, vi har fått erbjudande om lägenheten jag vill ha.
Jag vet att Martin egentligen inte vill flytta, han tycker att vi har det bra här.
Men lägenheten ligger ett par stenkast bort, så det är ingen längre flytt.
Ska jag bo kvar i den här staden så vill jag känna mig bekväm, jag håller alla två tummar jag har nu!

Jag har inte varit speciellt aktiv i helgen, jag har ju haft min bror och hans flickvän här.
Jag har verkligen haft hur trevligt som helst, men det går ju som vanligt väldigt fort när man har roligt.
Idag när dem hade åkt begav vi oss ut på cykeljakt till mig.
Vi kom hem med en gammal, ful, men billig cykel.
Det viktigaste är att den går att susa till gymmet med, sen tänkte jag pimpa den, spraymåla den rosa!
Jag har inte riktigt mtt bra i eftermiddag, frossan som jag har lidit av i en vecka kom tillbaka.
Förut låg jag fullt påklädd under två duntäcken men frös ändå så min älskade sysselsatte barnen och lagade middag.

Jag har varit nojjig i flera dagar nu att jag ska vara gravid.
Jag planerar inga fler barn just nu eftersom jag redan har tre underbara pojkar.
Jag äter mina p-piller varje dag som man ska, men jag har ingen menstruation av dem så man vet ju inte vad som händer där nere. Någon (jag minns inte vem) undrade för en tid sedan om jag inte skulle göra ett ingrepp för att stänga bebisfabriken, då blev jag lite förolämpad.
Jag vill inte riktigt stänga den dörren, om vi i framtiden skulle vilja ha fler barn så vill jag kunna ha den möjligheten.

Idag blev jag, som jag tidigare nämt, väckt alldeles för tidigt. Jag släpade mig upp ur sängen, satte på en kanna kaffe och gjorde mig i orndning. Jag och dem två stora barnen åt en mysfrukost och sedan fick vi väcka pappan i familjen som inte ville gå upp. Klockan 9:00 var jag redan nere på gymmet, det var som vanligt väldigt skönt!
När jag kom hem hade min bror och hans flickvän redan kommit, jag hoppade in i duschen och såg till att jag luktade gott innan jag kramade dem välkomna.
Efter promenad, fiske och lek i parken njöt vi av en god middag som jag och Martin lagat.
Nu sover alla barnen och vi vuxna spelar kort, tv-spel och käkar onyttiga saker som jag får träna bort på gymmet.

För övrigt så är det väldigt mycket gnäll på den här gården. Ett orginal (hon är lite speciell) har satt upp en arg lapp, jag vet inte varför jag låter mig provoceras...eller jo, jag vet varför.. mina ungar leker jämt i sandlådan och jag kan inte säga att jag står och rystar kläderna som en idiot innan jag tvättar.
Jag tror inte att det är så farligt som detta orginal vill få det att låta, inte så illa att man måste anmäla det. Klart man ska ha lite sunt förnuft angående tvättstugan, men om man skulle stå och städa maskiner och tumlare kliniskt rena skulle dem nog behöva utöka tvättiden lite eftersom man knappt hinner tvätta all sin tvätt på ett pass. Lite sand har ingen dött av, ungarna har ju i alla fall kul!

Idag har jag druckit alldeles för mycket kaffe, men jag har haft en väldigt trevlig dag.
Jag fick besök av en granne som jobbar i Norge i veckorna, vi har alltid trevligt ihop.
Vi har pratat och lekt med barnen hela eftermiddagen, jag lyckades även få lite städning gjord.
Jag hade också hoppats på att få en ny cykel idag, men det blev inget med det idag heller. Jag måste ha en cykel!
Ikväll tvättar jag och ska titta på idol, jag längtar också så otroligt mycket tills i morgon när min bror och hans flickvän kommer! Men innan dem kommer måste jag hinna träna också.

Jag vill också påminna om att oktober som vanligt är den rosa månaden. Månaden när vi alla måste hjälpas åt att samla in pengar till bröstcancerforskningen. Vill man inte ha små rosa rosetter på sig finns det nu massor med andra rosa saker man kan köpa och bidra till forskningen. Jag köper rosa soppåsar på Ica, köp ett par rullar du också!

Som vanligt var vi uppe med tuppen, barnen och mannen har åkt iväg, lilleman sover och jag dricker kaffe.
Igår var jag på gymmet och gjorde mitt skräddarsydda program i gymmet.
Det var så kul! Jag funderar på att hänga på låset i morgon bitti, bara jag är hemma till klockan tio, då får vi nämligen finbesök hemifrån.
Min bror och hans flickvän kommer äntligen och hälsar på oss, vi ska äta och dricka gott i helgen och bara mysa.
Jag trodde jag skulle ha träningsvärk idag, jag hade förberett mig på det värsta, men jag känner ingenting trots att jag pressade alla muskler i min kropp i en timme igår.
Jag tränar tillsammans med min underbara granne H, vi är så pepp!
Jag var helt uppspelt efter träningen igår och jag fnissade hela vägen hem.
Jag trodde aldrig att det faktiskt kunde vara roligt att träna, men jag fick en väldigt fin adrenalinkick igår.

Idag är det äntligen fredag och hemma hos oss innebär det mycket mys.
Vi ska försöka få tag på en billig cykel till mig (martin gav upp projektet att försöka fixa min gamla).
Han gjorde ett försök igår att ta med sig alla barnen in på biltema för att köpa ett sånt där ställ till bilen man har cyklar på, han gav upp.

Nu ska jag dricka min andra kopp kaffe.