Ännu en dag på praktiken är över. Jag har verkligen hamnat på en fantastisk skola och jag bävar över att få komma till ett nytt ställe i höst, jag hade hellre stannat kvar här. Barnen har sagt flera gånger att de tycker att jag borde börja jobba där istället för att gå på universitetet. Sötungar.

Det enda som har varit jobbigt de här dagarna är min fot. Jag har haft ont i över ett halvår nu. Jag trodde till en början att det var hälsporre eftersom smärtorna inte kom regelbundet. Nu har jag ont hela tiden och så har det varit i flera veckor. Jag sitter inte ner på dagarna i skolan direkt. Det är fart och fläkt och en springer hit och dit hela tiden. På kvällarna är smärtan olidlig och gråten är nära. Jag ringde vårdcentralen och kvinnan skulle skicka en kallelse, jag ska få komma om fyra veckor! FYRA veckor. Jag kan knappt gå men de på vårdcentralen lyssnar inte, de skiter väl i min fot. Snart får det bli akuten om ingen lyssnar, jag orkar snart inte med smärtan mer. Knaprar lite tabletter och funderar på det en stund.

När det lugnat ner sig på praktiken under eftermiddagen tog jag mig en kopp kaffe och beundrade elevernas kollage. Jag satte kaffet i halsen när jag såg det här kvittot. Det är inte det överstrukna som fångade min uppmärksamhet, läs lite längre ner.

I lördags när vi handlade nya vårskor till barnen gick min mellanson med bestämda och målmedvetna steg rakt mot alla rosa skor. Han hittade ett par ljusrosa skor med rosetter på och silverglittriga skosnören. Han beundrade dem som om de var de vackraste skor han någonsin sett och vi testade ut rätt storlek.
Det lustiga var att jag och sonen drog till oss en del uppmärksamhet från andra föräldrar i butiken. De tittade både på mig och sonen som om vi var helt från vettet. Jag ville säga så mycket, men bet mig hårt i tungan. Jag visste ju inte om de glodde för att de var avundssjuka (höhö) eller för att de tyckte både jag och ungen var från vettet. Han valde skor han ville ha och det var det viktigaste. Mycket tjusiga skor!

Get over It, ungen älskar sina nya skor!

I Lördags åkte min nya vän hem. Det är det värsta med att skaffa nya vänner som bor långt bort, man måste säga hej då. Jag gillar inte riktigt att säga hej då. När vi hade släppt av henne på stationen åkte vi med barnen och shoppade vårskor och jackor. Senare på eftermiddagen sjöng jag på min brorsons namngivningsceremoni, stolt faster! Resten av helgen hade vi det bara mysigt tillsammans här hemma.

Idag var jag tillbaka på min praktikplats som jag var på i höstas, det var så underbart att få träffa alla fina ungar igen! Efter den här dagen är jag precis slut i hela kroppen, typiskt måndagar. Jag ser fram emot resten av veckan.

Mellanpojken verkar vara på bättringsvägen efter operationen, han behöver inte lika mycket medicin och är pigg och glad igen. I morgon ska han få testa att gå till dagis igen så får vi se hur det går. Om ytterligare några dagar kommer han nog kunna andas fritt, älskade unge vad skönt för dig!

I övrigt så har jag inte lagt ner så mycket energi på någonting annat än min familj. Jag vet inte riktigt vart jag har vissa av mina vänner. Jag kräver inte att vi ska ha samma åsikter, det har jag tjatat om många gånger förut, men att tiga ihjäl mig för att jag tycker och tänker mycket känns vädligt onödigt. Vi är alla olika och jag är fortfarande jag.



(fotot tog jag förra året i värmland)

Igår var det äntligen dags att fria mellanpojkens luftvägar. När vi för några månader sedan var hos läkaren var det inget snack om saken att både halsmandlarna och körteln bakom näsan skulle tas bort. Hans halsmandlar var på tok för stora och växte bakåt ner mot svalget, det var alltså inte så underligt att den stackarn hade haft svårt att andas.
07:15 igår var vi framme vid sjukhuset och skrev in honom, vi fick ett eget rum på öron,näsa,halsmottagningen och sedan fick vi sätta oss ner och vänta en stund.
Vid 08:40 fick vi åka upp till operationssalen och det var dags att sätta dit nålen i armvecket, en av narkosläkarna försökte få mellanpojken att titta på någonting annat och plockade fram en hel drös leksaker men nålen var mer intressant, han sa heller inte ett ljud.
Sedan kom den delen som jag upplevde var värst, själva insomningen. Han låg i min famn när de sprutade in den där läskiga vätskan och han somnade på 10 sekunder och sedan lyfte vi över honom till britsen. Det var väldigt obehagligt att se honom ligga där helt borta, jag blev ledd ut ur rummet.
Jag gick snabbt därifrån för jag kände hur paniken kom krypande och tårarna brände bakom ögonlocken. Jag gick ut, rökte ett par cigg och ringde min mamma som fick trösta mig.
Efter en timme fick jag träffa honom igen i ett rum bredvid operationssalen, han var precis mellan sovande och vaket tillstånd och var helt galen. Han skrek med sin hesa röst, sparkade hej vilt och spottade blod. Jag försökte få honom lugn men det gick inte så bra. Han började klaga över smärtan i halsen och fick ännu mer morfin, efter en stund blev han äntligen lugn och somnade fint i min famn. Nästa gång han vaknade var han sig själv igen och vi fick åka ner till vårt rum. Han låg i sin säng och tittade på tv och sov med jämna mellanrum. Sköterskan på avdelningen hjälpte mig att försöka få i honom mat och vätska vilket inte gick så bra, vi försökte i flera timmar. Senare på eftermiddagen kom pappsen och höll oss sällskap. Vi försökte tillsammans få i honom vätska. Vi hade tidigare på dagen fått veta att vi skulle få åka hem efter sex timmar, men det förutsatte att han hade kissat, druckit och ätit lite. Han kunde inte någonting av det. När det blev kväll och mörkt ute satte de dropp på honom en stund. Till slut fick vi äntligen åka och vi var hemma 21:18.
Nu kommer han ha ont i halsen i flera dagar och kommer stanna hemma och äta glass och mediciner. Den svåraste uppgiften just nu är att få honom att ta det lugnt, prata försiktigt och vila.......

Tänkte göra en liten tillbakablick eftersom jag har varit borta ett tag.
Jag tror jag har nämnt tidigare att jag har en inneboende den här veckan från Danmark, hon kom i söndags och hon är hur härlig som helst. Vi lärde oss ganska snabbt att vi lättast kan förstå varandra genom att prata engelska, danska är ett väldigt svårt språk om jag får säga så.
I måndags var det första dagen på internationella veckan och vi fick äntligen träffa alla de andra människorna som skulle medverka, förutom några svenskar har vi: Danmark, Nederländerna, Belgien, Spanien, Wales, Irland och Usa.

I tisdags åkt vi allihopa ut i skogen och vi hade inte en aning om vad som väntade. Vi hade massor med packning och vi fick alla hjälpas åt att bära den.
Vi började gå upp i skogen, det blev mer och mer brant och jag kunde nästan ana vad som komma skulle.
Vi skulle vandra/klättra upp på berget.
Jag kan tala om att det var ganska mycket stonk och stön, det brände även gött i benen när vi klättrat i sisådär en halvtimme.
Utsikten var så jäkla vacker där uppe och kamerorna gick varma. Eftersom det blåste ganska mycket kunde vi inte laga vår lunch på berget utan vi fick söka lite skydd i skogen.
Vi satt i grupper om tre och lagade tacos på stormkök, till efterätt grillade vi bananbåtar med choklad i över den öppna elden vi också gjort.
När vi hade vilat och ätit i en timme ungefär var det dags att plocka ihop alla saker igen för att bege oss tillbaka mot bilarna. Vi skulle tydligen inte gå samma väg tillbaka utan vi skulle "Buscha" som vår lärare uttryckte det. Vi skulle alltså gå med karta och kompass genom skogen och hitta tillbaka en annan väg.
Vi gick ner för berg, upp för berg och så ner igen osv osv osv.
Till slut kom vi fram till en militäranläggning mitt i skogen och vår lärare tyckte att vi skulle hedra de "gröna" genom att marschera tillbaka (!?) samtidigt som vi sjöng några fåniga militärsånger eller något.
När vi var tillbaka vid bilarna var de flesta av oss helt slut men vi var även stolta över att vi lyckats stå ut trots brännande ben och andra ömma kroppsdelar.
När vi kom hem gick jag och danskan på stan en stund, sedan åkte vi hem och bytte om för att sedan åka tillbaka till universitetet och hade fest med de andra.

I morgon ska vår grupp, som representerar fyra av de olika nationaliteterna, ha en muntlig gruppredovisning. Utmanande, men väldigt spännande!

Har fortfarande inte bestämt mig om jag vill vara den som följer med mellanbarnet till operation på onsdag. Att vara tvungen att välja EN förälder är inte roligt. Vill inte se honom få nålar och bli sövd, men jag vill gärna vara där när han vaknar. Dumma sjukhusregler.

Ibland är livet upp och ner, hit och dit och lite sisådär.

Ja, jag är faktiskt väldigt besviken på människor i min närhet. Inte för att ni inte delar mina värderingar, ni har lika stor rätt som jag till att ha egna.

Det är grupparbete hela dagen. Att forma intervjufrågor till barn är inte lika lätt som det låter. Snart är det äntligen vfu igen och jag ska få komma tillbaka till alla fina ungar!

Vi laddar inför en heldag med plugg, kaffe och snus.

Även om det blåser ganska mycket ute är det så fantastiskt skönt att himlen är blå och att solen bränner sådär härligt på kinderna.

Lyssna på Nanna!

Just det, jag glömde en sak angående det jag skev tidigare (Att jag hatar objektifieringen av kvinnan och vill kämpa för ett mer jämställt samhälle är ju inte lika med att jag vill skaffa en penis.)