Svart på vitt

Även att jag hatar när han kommer, herr ångest, så är jag även ganska fascinerad av honom.
Mest av hur psyket kan kontrollera kroppen.
När mina värsta attacker kommer är det ofta på kvällstid, när jag äntligen börjar komma till ro.
Det börjar hugga i bröstet och det känns som om det är hjärtat som håller på att gå sönder.
Det känns som om någon står på mitt bröst och jag får svårt att andas, man försöker ta djupa andetag.
Man blir väldigt lufthungrig.
Det sticker i fingrarna.
Det känns som att man ska dö, och kroppen får panik.
Jag försöker hela tiden intala mig själv att "jag kommer inte dö", för jag vet att jag egentligen inte håller på att dö även om det känns så.
Jag har fått tips om att försöka tänka positiva tankar,
men det fungerar sällan.

Jag slutade äta mina tabletter så fort jag visste att jag var gravid med lilleman,
och nu när jag ammar vill jag heller inte ha några.
Barnmorskan har påpekat flera gånger att det kanske är bra att jag börjar medicinera,
men jag vill inte.
Är det dumt?
Jag vill bara inte äta tabletter som kan komma att påverka lilleman negativt.
Ska jag sluta amma bara för att kunna ta mediciner?

Just nu försöker jag bara fylla min vardag med väldigt mycket kärlek och jag försöker att inte stressa upp mig i onödan, för det är oftast det som slår tillbaka senare.