Svart på vitt

Idag har jag förgäves försökt få en tid på kvinnokliniken, det fanns inte en enda tid kvar. Jag fick dock lite nummer till privata kliniker som jag får testa i morgon. Varför jag ska dit behöver inte ni veta, det känns lite overkill. Poängen var väl bara att jag är lite trött på att bli slussad vidare så fort jag försöker få hjälp. Det känns inte som om mina åkommor tas på allvar och det gör mig förbannad.

Eftersom jag inte lyckades få en tid så åkte jag till skolan istället för att tänka på annat ett par timmar. Nu är vi inne på slutspurten, i morgon blir vi färdiga. Min stora pojke börjar bli sjuk och har det brutit ut i morgon blir jag så illa tvungen att ta med honom.

Idag pratade jag och stora pojken om när jag var liten, han tycker det är mysigt när jag berättar om det. Jag tycker om att berätta det också, jag fylls liksom av en värme och glädje.
När jag var liten åkte vi alltid på läger varje år med skolan, alltid till ett och samma ställe. Eftersom min äldsta son går på den skolan jag gick på så ska han få åka dit också.
Jag berättade om de olika husen med små rum fyllda med våningsängar, bryggorna vid vattnet, alla galna fotbollsmatcher och självklart om den stora matsalen där vi alltid avslutade lägret med ett  disco.
Jag kan se mig och mina vänner framför mig samtidigt som jag berättar, vi dansade till Paradisio och låten bailando.