Svart på vitt

Ibland vänds världen upp och ner. De senaste dagarna har varit så för mig. Jag har börjat tvivla på om livet jag lever är det jag vill leva. Om jag vore riktigt modig skulle jag våga berätta för er vad det handlade om, men så modig är jag inte. När andra vänder sig till mig med problem brukar jag säga åt dem att följa sitt hjärta men när jag själv har problem gör jag inte samma sak. Jag följer inte mitt hjärta eftersom jag vet att världen skulle bli en stor jäkla bergochdalbana om jag faktiskt gjorde det. I stället har jag gjort det som jag är medveten om att man absolut inte ska göra; hålla käften, bita ihop och hoppas på att man står ut.
Jag är livrädd för konflikter, eller snarare följderna av konflikter.
Jag vill förändra mitt liv.
Men till vilket pris?

Svar till Micke:
Jag är inte alls rädd för att kontakta bup, snarare tvärtom. Jag tror bara inte att han lider av någon bokstavskombination. Jag tror man ska vara försiktig med att diagnostisera barn för snabbt, men det kanske inte var så du menade? Du får jättegärna kolla upp åt mig vart jag ska vända mig, han behöver verkligen stöd.

Idag kom det där samtalet som jag inte ville skulle komma, jag har fått det förut nämligen.
Min stora pojke har problem i skolan, inte med att lära sig (där är han alltid en av de bästa), men att sitta still och koncentrera sig.

Detta resulterar i att han förstör både för sig själv och alla andra i klassen. Det var samma sak när han gick i förskoleklass, personalen där gav upp. Läraren som ringde verkar bara se möjligheter, vi ska bara lista ut hur vi ska ta oss an det här problemet.

Det gör ont i mitt hjärta när jag inte vet själv vad jag ska kunna göra, men det ska jag självklart ta reda på. Vi har suttit ner och pratat med honom nu och det är jobbigt att se honom på uppgiven. Jag önskar att jag kunde kika in i hans hjärna och se vad det är som inte stämmer, varför känner han sig så nere?
Varför tycker han det är tråkigt i skolan? det känns som att det ligger saker bakom som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Att plugga heltid och försöka vara en duktig bloggare var visst inte så lätt som jag trodde....
Jag har varit i tentakoma i flera veckor och även nu när tentan är inlämnad har ju nästa kurs börjat.
Jag har suttit med näsan i samma bok i tre dygn, nu har jag läst färdigt det jag ska och förbereder mig för ett möte med mina kursare idag.
Eftersom vi ska vara hemma hos mig har jag bakat sockerkaka åt dem.

Livet är så annorlunda nu. I sommar var jag med mina fina barn varje dag..vi behövde inte bekymra oss om någonting. Nu är livet en stor karusell och vi ses lite på morgonen och lite på kvällen. Jag gör det för oss, det har jag sagt förut, men det känns som om jag missar så mycket av mina barn.. speciellt den minsta som börjat prata. Han sa "köttbulle" igår och jag började nästan gråta. Jag får aldrig tillbaka tiden som jag missat med dem.

Mamma älskar er.

....att ni är intresserade, men jag kommer inte ha något socialt liv eller sexliv på tre år. Detta insåg jag när jag häromdagen fyllde min kalender med föreläsningar och allt annat som har med universitetet att göra. Hard work and no sex makes me...a teacher (om tre år i alla fall).