Svart på vitt

Försvann visst en vecka igen.
Har varit hemma hos min familj och tankat lite kärlek,
och som vanligt när jag inte har bloggat på ett tag så har jag hunnit fundera.

Har ni någonsin tänkt på att alla människor ni möter i livet påverkar er på ett eller annat sätt?
Vissa mer och vissa mindre.
Kanske den där äldre kvinnan du mötte för 5 år sedan vid en busskur som du växlade några flyktiga fraser med.
Eller kanske mannen i bankkön för 2 månader sedan som du artigt log mot och förvånande nog fick ett leende tillbaka av.

Dessa funderingar grundar sig i att jag förra veckan bodde tillsammans med två enastående unga kvinnor.
Två kvinnor från Brasilien.
Jag hade äran att under en veckas tid lära känna dem, och lära mig allt om dem och deras hemland.
När vi tog farväl för några dagar sedan kände jag en konstig känsla inom mig,
för jag visste att vi troligtvis aldrig kommer att ses igen.
Någonsin.
Ändå tror jag att de har påverkat mig mer än jag någonsin kan ana.

Jag vill härmed säga att ni ska vårda alla tillfällen ni får att lära känna nya människor,
även om det bara varar i ett par minuter eller timmar.

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.

Ibland blir jag nästan lite fascinerad över hur folk orkar lägga ner så mycket energi på andra människors liv, i stället för att koncentrera sig på sitt eget.
Ibland känns det också som att somliga vet mer om mig själv än vad jag gör, ganska märkligt.
Sitter det dolda kameror i min omgivning som jag borde veta om?

Människor har intresserat sig för mitt mödraskap.
Definiera en bra förälder?
Jag tror inte man föds till förälder.
Det kommer ingen manual med barn när de föds.
Att skaffa barn är som att börja i skolan, en livslång skola.
Det är väl meningen att man ska älska, lära och leva med dem och göra dem till bra människor?
Mina barn är det bästa jag vet, och jag älskar dem gränslöst.
De har gjort mig så många erfarenheter rikare, och utan dem vore jag ingenting.

En förälder måste också få må dåligt.
Jag kan också vara ledsen, trött, frustrerad och allt annat man ibland kan känna.
Är jag en dålig förälder för det?
Nej, jag har tillåtit mig att vara människa.

Alla människor väljer olika vägar här i livet,
och de vägarna gör oss till dem vi är.
Det är dem som skapar oss.
Jag har aldrig ångrat mina val.
Så varför ångrar någon annan dem åt mig?

Att alltid vara en smula barn, det är att vara riktigt vuxen.

Efter att ha hållt uppe med bloggandet ett par månader är jag nu tillbaka.
Den sista tiden av min graviditet tog all min energi. Några vänner började sedan undra när jag skulle fortsätta blogga.
Nu är jag tillbaka, som trebarnsmor.

Det här är min förlossningsberättelse.

Klockan var 03:00 och det var natten till den 11 februari när jag vaknar av världens värk i korsryggen. Jag går upp ur sängen och går ut i vardagsrummet för att försöka gå av mig det onda.
Strax därpå börjar jag få värkar, och de kommer tätt.
Nu händer det, var min första tanke, men jag hade blivit lurad förut.
Värkarna blir tätare och smärtan är ett faktum.
Det är dags!
Jag gick in i sovrummet och väckte Martin som yrar lite men följer med mig ut i vardagsrummet igen. Vi försöker med hjälp av en rolig tjänst på nätet (gjord av en pappa som ville hjälpa sin fru att räkna tiden på värkarna) att räkna ut hur tätt det är mellan värkarna.
Enligt våra beräkningar var det ett tag kvar tills vi behövde åka in, men det var lika bra att göra en liten plan för de närmsta timmarna.

06:00 ringer vi till Martins far och ber honom komma och hämta barnen, han säger att han bara ska dricka en kopp kaffe först.

07:00 ringer jag till förlossningen och meddelar att jag ska ha en bebis, och berättar för dem att jag har varit där och pratat med en barnmorska från viktoriagruppen (för förlossningsrädda) och att jag vill att de kollar igenom min journal innan jag kommer.

07:10 börjar jag klä på mig och packa det sista till förlossningen. När jag är klar sätter jag mig i soffan för att andas lite mellan mina jobbiga värkar, och då går vattnet.
Niagarafallet, släng dig i väggen!
Jag springer ut i duschen, och lämnar en stor pöl i soffan. Barnen tittar konstigt på mig där jag står i duschen med kläderna på, och jag kan inte göra annat än att skratta åt eländet.
Eftersom jag minns de andra vattenavgångarna jag varit med om, vet jag att en binda i trosorna inte kommer att räcka här.
Jag river sönder en av Lowes blöjor i stället, det fungerade sist.

07:30 ringer Martins pappa på dörren, just då sitter jag i soffan, livrädd för att röra på mig (eftersom vattnet kom i floder när jag rörde på mig). Barnens väskor var redan packade, så vi kramades och skickade iväg dem.

08:00 ringer jag min vän och doula (doula.nu) Lycka och berättar att hon ska börja packa doula-väskan, för nu var det dags. Vi bestämmer att vi ska komma och hämta henne.

08:45 packar Martin in mig i bilen och vi åker för att hämta Lycka. Bilfärden var rätt jobbig då värkarna började komma väldigt mycket tätare.

09:00 hämtar vi upp Lycka och hon börjar genast hjälpa mig genom värkarna.

09:15 kommer vi in till förlossningen och skriver in oss. Vi får komma in i sal 7.
När vi kommer in i salen känner jag hur paniken sätter in.
Jag tycker inte om sjukhus.

Våran barnmorska Sofia och barnmorskestudent Erika (som senare kom att kallas för barnmorske-Erika för att inte skapa förvirring) kommer in och hälsar på oss, och mellan värkarna pratar vi om min rädsla. Jag kände direkt att jag skulle trivas med dem.
Eftersom jag känner mig rätt fånig som har en blöja i trosorna, jag går och duschar och sätter sedan på mig en sådan där sexig, blå sjukhusrock.

Hela tiden får jag värkar, och jag testar allting för att lindra dem. Lycka masserar mig, andas med mig och säger nyckelorden "tung" och "lugn". Martin håller om mig hela tiden och låter mig hänga runt hans hals när det gör ont, och hela tiden ber jag om ursäkt för att jag är så tung, och varje gång säger han "det gör inget älskling".

Jag testar att sitta på sängen, ligga på sängen, hänga på Martin, hänga på gåstolen, gå omkring. Men till slut sätter jag mig i en fåtölj, och där blir jag sittande. Jag blir undersökt, och jag är öppen 4 centimeter. Det mesta av jobbet har jag tydligen gjort hemma.

Vi fortsätter att andas,  barnmorskan och jag kommer överens om att jag ska få min ryggbedövning som jag sagt i två månader att jag SKA ha.
Tydligen var jag tvungen att få dropp först och då måste de sätta en nål i handen.
De tar på lite emla-salva på min vänstra hand (jag hatar nålar. Och JA, jag vet att jag har både tatueringar och piercings) för att förbereda mig för stick.

Eftersom handen är bedövad känns inte sticket, men de hittar ingen bra ven att sätta den i, vilket betyder att de måste testa på andra handen. Barnmorskan föreslår att jag ska testa att ta lustgasen som bedövning. Jag tycker det är en mycket dålig idé eftersom jag har så dåliga erfarenheter av den sedan Lowes förlossning. Men Barnmorskan talade mig till rätta och lovade mig att hon skulle lära mig använda den på rätt sätt.

Jag testade, och jag blev full. Jag fnissade mellan stick och värkar. De hittade inga bra vener på högerhanden heller. De fortsatte i mina armveck. De hittade inga, och jag var full.
FULL.
För varje värk kunde jag känna hur bebisens huvud mer och mer sjönk neråt och jag tyckte att de kunde skynda sig lite på med nålen så jag hann få min bedövning.
Till slut gav de upp och hämtade en helt annan barnmorska som fick sticka mig och hon lyckades. Nålen var äntligen inne.

Jag minns hur jag flera gånger tittar på klockan och blir ganska tillfreds med tanken på att den här förlossningen nog kommer att gå mycket fortare än de andra barnens. Barnmorskan ringer efter narkosläkaren.

Lustgasen har vid det här laget blivit min bästa vän, värkarna känns i mitt lustgasrus inte lika hemska längre.
Det sticker i mina läppar och jag är väldigt törstig.
Martin och Lycka matar mig med vatten och varje gång jag dricker spottar jag ut lite på mina torra läppar. Varje gång säger Lycka "oj då" och torkar av mig, hon insåg nog inte att det var med flit. Kanske inte konstigt i mitt rusningstillstånd.

Efter en stund kommer en lång man i blå rock och en fånig liten mössa på huvudet in (var han lång? eller var det för att jag låg ner han blev det?).
Det var narkosläkaren.
De tvingar mig att lägga mig på sidan, och jag känner hur jobbigt allting blir. Jag har ont och känner mig inte smidig nog att förflytta mig. Till slut hamnar jag på sidan och det känns inte bra alls.
De spritar min rygg och förbereder för min epidural.
Då händer det som inte fick hända.
Jag känner hur jag måste krysta.
Min barnmorska Sofia ber narkosläkaren att lämna salen en stund så hon får undersöka mig.
Hon säger: "Erica, nu är vi där vi inte ville vara, du är öppen 10 centimeter."

Paniken var nu ett faktum.
Jag skulle inte hinna få min epidural.
Än en gång skulle jag bli tvungen att föda barn utan bedövning.
Jag fick lägga mig på rygg igen och jag höll hårt i min nya bästa vän lustgasen.
Med Lycka på min vänstra sida och Martin på min högra var det nu dags.

Här har jag inte längre något tidsbegrepp.

Jag krystade, skrek i min lustgasmask och försökte slappna av.
Vid ett tillfälle säger barnmorskan Sofia att jag inte får krysta, utan att jag ska flämta som en hund (!?). Min kropp tyckte det var en dålig idé, så den krystade i stället.
Jag kan känna hur Erika hjälper barnet på traven.
Det bränner lite obehagligt, men det gör inte ont.

13:02 föds våran efterlängtade bebis och det första jag säger är: "jag gjorde det!".
Jag gjorde det verkligen.
Jag visste redan att det var en pojke, det har jag känt på mig hela tiden. Så när de lade upp bebisen på mitt bröst och sa att det blev en pojke så tittade jag på Martin och sa: "vad var det jag sa?" (det hade jag lovat att jag skulle säga).
Jag frågade Martin om det var okej att bebisen fick heta det jag hela tiden velat, och han nickade.
Våran son Theodor var född.

En sköterska sa att han var lite för blek, och han ville inte skrika ordentligt.
Hon sa att det kanske var bäst att en barnläkare tittade på honom.
Det är sådant  man fruktat för att någon ska säga.
De tog honom ifrån mig efter en stund, försökte få honom att skrika och få lite mer rosa färg.
Det fungerade inte.
Då kom barnläkaren och tittade på honom.
Hon sa att han troligtvis bara hade fostervatten i luftrören, men att det skulle komma upp av sig själv.
Äntligen kunde vi slappna av igen.
De mätte (56cm) och vägde (4000g) honom, sedan fick han sätta på sig kläder.
Efter en stund fick jag gå och duscha och sedan fick vi den efterlängtade brickan med mackor, kaffe och cider i champagneglas.
Sjukhuslyx på hög nivå.
Jag fick låna en telefon och ringde de nyblivna och stolta storebröderna (Ellioth blev dock lite arg för att bebisen inte skulle heta Alexander), mamma, Emma och pappa som fick agera djungeltelegrafer och sprida nyheten vidare.

Efter ett par timmar fick vi komma till avdelning 11.
Vi blev tilldelade rum 14, ett mysigt litet rum med två sängar, två sköna fotöljer, skötbord och en tv.
Vi kunde inte se oss mätta på våran nya familjemedlem. Han var perfekt, precis som våra andra pojkar.

19:30 fick vi äntligen äta kvällsmat.

Efteråt gick vi in på vårt rum. Martin somnade på stört, men jag kunde inte sova. Jag kunde inte sluta titta på Theodor som låg i sin lilla plastbalja med hjul.
Jag slog på tv:n i stället och vaktade Theodor hela natten.

Dagen därpå fick Theodor undersökas av en läkare, och då såg allt mycket bra ut.
Vattnet i luftrören hade kommit upp under natten.
Sedan åkte vi hem.
På kvällen kom storebröderna hem och vi åt hemgjord pizza och hälsade våran nya familjemedlem välkommen.

Three Is the magic number.