Svart på vitt

Min rubrik grundar sig än en gång på min hemlängtan.
Jag har nu bott här i två år och fyra månader,
men jag kan fortfarande inte kalla det för mitt hem.
Ibland när jag är ute och går kan jag helt plötsligt tänka:
bor jag verkligen här?
Det känns inte som hemma.
Jag har verkligen försökt att trivas här,
även om vissa inte tycks tro det.
Men jag ville inte flytta hit,
men jag fick välja mellan att låta barnen bo långt ifrån sin pappa
eller att låta dem växa upp med både mig och honom.

Visst kan jag vara envis,
men när man verkligen har försökt och det ändå inte känns bra,
vad gör man då?

Jag saknar mig hemstad,
jag saknar min familj.
Det känns som om min familj missar så mycket av mina barns uppväxt och framsteg.

Jag brukar drömma mig bort till min hemstad.
Vi skulle ha en fin lägenhet där,
och vi skulle ha gäster på fika.
Här är det ingen som ringer på dörren och vill ha en kopp kaffe,
jag har några få vänner som aldrig har tid att ses.

Varje gång jag är hemma påminns jag om hur mycket jag längtar hem,
och när man måste åka tillbaka hit får jag en klump i magen.
Jag och barnen har det bra,
ni ska inte tro något annat.
Det här är en kärleksfull familj.
Men det känns ändå som att en stor pusselbit fattas.

Hemma bäst, borta bra.

I fredags eftermiddag styrde kosan åter hem till Norrköping för att döpa våran minsta pojke.
Förberedelserna tog upp hela lördagen, men vi hann även med lite eurovision.
På söndag morgon var vi uppe med tuppen för att stryka, duscha, sminka och garnera smörgåstårtor.
Allt blev klart i tid och alla gäster kom i tid,
tack mamma och lillasyster för att ni finns.
Dopet var jättevackert och lillprinsen skötte sig alldeles utmärkt.
Lillasyster sjöng, och känslig som jag är för hennes röst så grät jag.

De flesta av mina underbara vänner kom.
Jag var orolig dagarna innan för att de skulle komma.
Jag vet att ingen av dem är troende på samma sätt som jag,
och jag var ängslig över hur obekväma de kanske skulle känna sig.
Det är oundvikligt att inte tala om Gud under ett dop.

Men alla kom, och de tyckte också att de var vackert.
Jag valde att ha dopet i kyrksalen i min hemförsamling i stället för i stora kyrkan,
just för att få en lite mer familjär känsla.

På kvällen grillade vi ute i värmen och glufsade i oss den sista smörgåstårtan.

Jag har länge varit nyfiken på att besöka knullträdet.se eftersom detta har cirkulerat runt bland mina vänner och blivit omdiskuterat.
När jag nu fick lite tid över skrev jag in adressen i sökfältet (och bara att skriva knullträdet kändes lite lustigt).
"Testet är en lek, ingen vetenskap".
Jag tycker att sidan är väldigt intressant, för det är ju egentligen såhär det fungerar, även om det bara är en "lek".
De jag har idkat umgänge med, har ju oftast gjort det med andra.
Jag ska alltså, enligt en ungefärlig beräkning, ha legat med 730 personer, självklart inte personligen med alla, men det hoppas jag ni kunde räkna ut själva.
Vi kan ju hoppas att det fungerar på människor som inte vet (eller orkar) hur man använder en kondom.

Idag letade jag upp definitionen av "Latteförälder", mest för att reda ut begreppet och för att se om jag kan (trots att jag inte annars gillar det) katigorisera mig själv.
Såhär lyder resultatet:
"Latteförälder, lattepappa eller lattemamma är en informell benämning på en modemedveten småbarnsförälder av övre medelklass i en storstad. Latteföräldrarna har fått sitt namn genom att de ses köra sina barn i barnvagn till och från kaféer där de dricker caffe latte."

Okej, nu är frågan om man måste uppfylla alla kriterier för att få kalla sig själv för latteförälder (även om det inte låter särskilt smickrande).
Jag är inte speciellt modemedveten, jag tillhör inte det övre medelsklassen och jag bor inte i en storstad.
Däremot har jag en svaghet för latte, men bara om den är med hasselnötssmak, och ibland händer det väl att man kan se mig på caféer med min barnvagn.

Nej, jag är nog helt enkelt bara en vanlig trebarnsmamma som har en förkärlek till kaffe.

Jag ska gifta mig.
Jag ska bli fru.
Det är någonting jag alltid velat göra,
och efter 7 års relation (6 års förlovning) kändes det som att det var dags.
Jag trodde väl aldrig i min vildaste fantasi att det hela skulle förvandlas till en cirkus.
Jag är en väldigt bestämd tjej, jag vet hur jag vill ha det.
Men jag gick med på att gifta mig här i min blivande makes hemstad, utan att riktigt tänka efter.

Tiden gick och jag började känna mig mer och mer obekväm med hela situationen.
En dag kände jag bara hur fel det var, det var ju inte såhär JAG ville ha det.
Än en gång hade jag bara låtit mina tankar och känslor köras över av vad andra ville,
en egenskap jag önskar jag inte hade.
Jag sa rakt ut att jag inte tänker gifta mig här.
Jag kände mig lite skamsen när jag ringde och avbokade kyrkan.
Efteråt kände jag mig tom men ändå rätt tillfreds,
jag hade ju för än gångs skull stått upp för mig själv och mina känslor.
Jag vet att min kära sambo var besviken på mig, det kändes enda in i benmärgen när jag såg på honom.
Men jag gjorde mitt bästa för att förklara varför.

Med min sambos tillåtelse ringde jag och bokade min hemkyrka i min hemstad.
Jag trodde att vart vi än gifter oss så kommer alla vara glada för våran skull,
men ack så fel man kan ha.
Jag visste väl egentligen från början att min samobs mamma skulle reagera på det här,
så därför berättade vi inte om ortsbytet.
Men härom kvällen kom samtalet jag bävat för, jag kunde höra på min sambos tonfall vem det var som ringde och i vilket ärende.
"Nu kan inte dem komma", "vem ska nu laga maten".
Huruvida jag känner, hur mina släktingar känner är det ingen som har ifrågasatt.
Jag känner mig just nu inte delaktig i planerandet av mitt eget bröllop.
Jag är jätteglad för att de kommer att bidra ekonomiskt till bröllopet, men inte på villkoret att vi måste befinna oss i den här staden och göra allt på deras vis.

Det är meningen att man ska se fram emot sitt bröllop,
men hela cirkusen har resulterat i dålig stämning här hemma och en klump i min mage.