Svart på vitt

Min rubrik grundar sig än en gång på min hemlängtan.
Jag har nu bott här i två år och fyra månader,
men jag kan fortfarande inte kalla det för mitt hem.
Ibland när jag är ute och går kan jag helt plötsligt tänka:
bor jag verkligen här?
Det känns inte som hemma.
Jag har verkligen försökt att trivas här,
även om vissa inte tycks tro det.
Men jag ville inte flytta hit,
men jag fick välja mellan att låta barnen bo långt ifrån sin pappa
eller att låta dem växa upp med både mig och honom.

Visst kan jag vara envis,
men när man verkligen har försökt och det ändå inte känns bra,
vad gör man då?

Jag saknar mig hemstad,
jag saknar min familj.
Det känns som om min familj missar så mycket av mina barns uppväxt och framsteg.

Jag brukar drömma mig bort till min hemstad.
Vi skulle ha en fin lägenhet där,
och vi skulle ha gäster på fika.
Här är det ingen som ringer på dörren och vill ha en kopp kaffe,
jag har några få vänner som aldrig har tid att ses.

Varje gång jag är hemma påminns jag om hur mycket jag längtar hem,
och när man måste åka tillbaka hit får jag en klump i magen.
Jag och barnen har det bra,
ni ska inte tro något annat.
Det här är en kärleksfull familj.
Men det känns ändå som att en stor pusselbit fattas.

Hemma bäst, borta bra.