Svart på vitt

Igår var det äntligen dags att fria mellanpojkens luftvägar. När vi för några månader sedan var hos läkaren var det inget snack om saken att både halsmandlarna och körteln bakom näsan skulle tas bort. Hans halsmandlar var på tok för stora och växte bakåt ner mot svalget, det var alltså inte så underligt att den stackarn hade haft svårt att andas.
07:15 igår var vi framme vid sjukhuset och skrev in honom, vi fick ett eget rum på öron,näsa,halsmottagningen och sedan fick vi sätta oss ner och vänta en stund.
Vid 08:40 fick vi åka upp till operationssalen och det var dags att sätta dit nålen i armvecket, en av narkosläkarna försökte få mellanpojken att titta på någonting annat och plockade fram en hel drös leksaker men nålen var mer intressant, han sa heller inte ett ljud.
Sedan kom den delen som jag upplevde var värst, själva insomningen. Han låg i min famn när de sprutade in den där läskiga vätskan och han somnade på 10 sekunder och sedan lyfte vi över honom till britsen. Det var väldigt obehagligt att se honom ligga där helt borta, jag blev ledd ut ur rummet.
Jag gick snabbt därifrån för jag kände hur paniken kom krypande och tårarna brände bakom ögonlocken. Jag gick ut, rökte ett par cigg och ringde min mamma som fick trösta mig.
Efter en timme fick jag träffa honom igen i ett rum bredvid operationssalen, han var precis mellan sovande och vaket tillstånd och var helt galen. Han skrek med sin hesa röst, sparkade hej vilt och spottade blod. Jag försökte få honom lugn men det gick inte så bra. Han började klaga över smärtan i halsen och fick ännu mer morfin, efter en stund blev han äntligen lugn och somnade fint i min famn. Nästa gång han vaknade var han sig själv igen och vi fick åka ner till vårt rum. Han låg i sin säng och tittade på tv och sov med jämna mellanrum. Sköterskan på avdelningen hjälpte mig att försöka få i honom mat och vätska vilket inte gick så bra, vi försökte i flera timmar. Senare på eftermiddagen kom pappsen och höll oss sällskap. Vi försökte tillsammans få i honom vätska. Vi hade tidigare på dagen fått veta att vi skulle få åka hem efter sex timmar, men det förutsatte att han hade kissat, druckit och ätit lite. Han kunde inte någonting av det. När det blev kväll och mörkt ute satte de dropp på honom en stund. Till slut fick vi äntligen åka och vi var hemma 21:18.
Nu kommer han ha ont i halsen i flera dagar och kommer stanna hemma och äta glass och mediciner. Den svåraste uppgiften just nu är att få honom att ta det lugnt, prata försiktigt och vila.......