Svart på vitt

Jaha, nu ska man behöva försvara sig.

"du som hela tiden påpekar hur viktigt det är med icke-könsroller osv. är det inte lika illa att försöka få din son att köpa en docka när han vill ha en traktor. då gör du precis samma som du anser är fel åt andra hållet, då försöker pressa in honom i ett fack där han ska ha dockor. dubbelmoral!"

Jag tvingar inte mina barn att köpa dockor. Jag gav honom en valmöjlighet. Vill du ha en traktor eller en docka? Nu ville han ha en traktor och det fick han också (han köpte den för egna pengar).
Jag gav honom VALMÖJLIGHETEN att gå till den jävligt ROSA avdelningen i leksaksaffären just för att hans pappa av ren automatik tog med honom till alla bilar och krigsflygplan och gud vet vad. Jag sätter inte mina barn i några fack, våga inte ens yttra sådana saker om du ine känner mig, och känner du mig kan du ju slå en pling. Kul förresten att du är anonym.

Idag har vi varit och badat i Ågelsjön. Undrar om det egentligen heter Fågelsjön och att någon bara tappat bort f:et.Vi hittade en liten, pytteliten strand där vi och en annan familj höll till. Barnen älskar att bada. Tur att det finns simkuddar och badringar. När vi åkte hem kom regnet, snacka om tur med vädret.
Målarna håller fortfarande på med sovrummen och hallen. Vi kan bara röra oss i köket och vardagsrummet. Hade jag råd med ett hotellrum hade jag nog åkt på en gång. Det kommer bli jättefint när det är färdigt, men just nu är det bara för rörigt...

Vi försöker åka på utflykt varje dag nu. Vårt hem är belägrat av målare, spackel, färg och damm. Vi bor i vardagsrummet med alla våra möbler. Jag får lite smått panik. De har fått vänja sig vid att jag sällan har byxor på mig när jag är hemma. Vem bryr sig.
Igår gick färden ut på landet och till min pappa. Barnen blev jätteglada av att se honom. Trots att vi bor så nära varandra nu så träffas vi nästan aldrig. Jag får en klump i magen när jag träffar honom eftersom jag ser hur jobbigt han har det (pappa lider av en ögonsjukdom och han är i princip blind). Tänk dig själv att gå från heltidsarbetande lastbilschaufför till blind.
Idag ska vi försöka hitta på någonting annat med barnen. De är rastlösa. Jag är rastlös. Vi vill inte göra samma saker heller. Jag vill ta en öl på en uteservering och de små vill åka till kolmården.

Gick upp halv sju i morse för att målaren skulle komma. Han kom senare än han skulle vilket innebär att jag missade två timmars sömn till. Stora pojken fick följa med mormor till jobbet. Vi andra åkte spårvagn till stan. Tänk att en så simpel sak som att åka spårvagn kan bli till ett helt äventyr för små barn. Glittrande barnögon. Skratt.
På stan letade jag skor på rean. Det fanns bara storlek 39 eller 41 kvar. Jag har storlek 40. Surt.
Det blev ett besök i leksaksaffären. Jag försökte dra med treåringen bort till dockorna. Han köpte en traktor.
Vi tog en fika på Lindahls. Vi visste inte att man var tvungen att ha kölapp. Vi ställde oss längst fram i kön vilket resulterade i en sur kassörska. Skit samma. Ni har en värdelöst system. Jag gillar att köa utan kölapp.
På väg tillbaka till spårvagnen gick vi in på JC. Treåringen skakade hand med en skyltdocka. Handen ramlade av. Vi satte den mellan benen på honom. Det såg väldigt festligt ut.

Orkade knappt gå upp i morse. Ryggen är död efter två veckor i en knarrig säng. Frukost. Packa ner i väskor. Packa ner i påsar. Packa in i bilen. Vi åkte förbi min mans mormor. Min treåring har nu haft arbrytning med en 91-åring. Han vann. De pekade på kort. Slog sig. Sprang runt. Rullade på golven. Hans mormor sover nog gott inatt.
Stopp vid en ny fiskebutik i Karlstad. Hungriga barn. Stopp på mcdonalds. Pommes överallt i bilen. Milkshake på sätet. Mätta barn. Rastlösa barn. Sovande barn.
Nu har vi handlat mat eftersom kylskåpet gapade tomt. I morgon kommer målaren i ottan och börjar inspektera lägenheten. Jag ser fram emot ost och kex, film och en svalkande dusch.
Hem ljuva hem. Äntligen hemma bland mina saker. Hemma vid min egen dator. Ingen som antyder vårt dåliga föräldraskap. Jag är en sjukt bra morsa. Bara så ni vet.

Jag vet att jag är väldigt dramatisk ibland. Som en shakespearepjäs. Ibland värre. Men nu är det befogat. Jag är trött på att ingen förstår sig på min sjukdom. Den osynliga sjukdomen. Ibland känner jag för att kasta glas och porslin i väggarna. Men det gör jag aldrig. Vilket glas ska jag välja? Vilket glas kan jag klara mig utan? Det slutar med att jag låser in mig. Gråter. Helst så att ingen hör. Ingen förstår ju i alla fall.

Orden ekar fortfarande i mitt huvud. Trots att det var ett dygn redan jag hörde dem första gången. Jo, jag kan älta saker i evighet om jag är på det humöret. "Hitt på nöe rolit me ôngera, ja tycker synn om di". Jovisst. Det är jättesynd om mina barn. Vi måste vara världens sämsta föräldrar. Det är synd om mina barn som har en jättestor gård att springa omkring nakna på i sommarvärmen utan att någon snuskgubbe står och slickar sig runt läpparna. Det är synd om mina barn som får åka fyrhjuling till sjön och bada på en enslig badstrand. Det är synd om mina barn som har både hundar, får, hästar och ankor att titta på och fascineras av. Javisst. Det är sjukt synd om mina barn. Bäst att åka hem. Åka hem till fyrarummaren på 99 kvadrat med en liten uteplats. Bäst att åka hem till asfalt och betong och ha lite roligt.
Jag vill kunna älska att vara här. Min mans barndomshem. Jag vill verkligen älska det. Men så fort jag kommer hit är det som om herr ångest kryper sig in under mitt skinn och skrockar åt mig att han fan inte tänker försvinna förens vi åkt härifrån.
Jag försöker verkligen. Jag lovar. Jag har fina minnen härifrån också. Ett par stycken. Det var här vi älskade första gången. Trots att hans mamma ställt dit en extrasäng knölade vi ihop oss i en 90-säng. Mysigt. Varmt. Fuktigt. Kärlek på landet.

Är det inte märkligt mina vänner, det här med kläder.
Om en vuxen man klär sig i rosa kallingar eller kanske en rosa skjorta är det inte många som reagerar längre, men så fort en liten pojke klär sig i rosa får man starka reaktioner både här och där.
Hur kommer det sig?
Någon kommenterade mitt förra inlägg och skrev att det handlar om tradition, och visst gör det det. Men det är just det som är problematiken.
Människor blir så inbitna i traditioner att vi blir helt förvirrade om någon kommer och förstör normerna.
Men varför ska det vara så jäkla svårt? kan man inte bara släppa lite på reglerna? som någon vis människa en gång sa: regler är till för att brytas... ja, så längde det inte handlar om kriminalitet och så förstås.

Jag kommer fortsätta klä mina pojkar i rosa, mellanpojken ÄLSKAR färgen rosa, och jag kan lova er inbitna, traditionella människor om att han inte kommer att bli homosexuell bara för att han bär rosa (jorå, det finns människor som tror det).
Rosa, rött och lila och alla andra "TJEJFÄRGER" är ju just bara det, färger!!

Låt barnen få utforska och i den mån det är möjligt, välja själva. Jag är också väl medveten om att det inte finns något som heter fria val. Men vi måste försöka rannsaka oss själva , det är ju vi som formar barnen, vi har makten att tillsammans med barnen förändra framtiden.