Svart på vitt

Orden ekar fortfarande i mitt huvud. Trots att det var ett dygn redan jag hörde dem första gången. Jo, jag kan älta saker i evighet om jag är på det humöret. "Hitt på nöe rolit me ôngera, ja tycker synn om di". Jovisst. Det är jättesynd om mina barn. Vi måste vara världens sämsta föräldrar. Det är synd om mina barn som har en jättestor gård att springa omkring nakna på i sommarvärmen utan att någon snuskgubbe står och slickar sig runt läpparna. Det är synd om mina barn som får åka fyrhjuling till sjön och bada på en enslig badstrand. Det är synd om mina barn som har både hundar, får, hästar och ankor att titta på och fascineras av. Javisst. Det är sjukt synd om mina barn. Bäst att åka hem. Åka hem till fyrarummaren på 99 kvadrat med en liten uteplats. Bäst att åka hem till asfalt och betong och ha lite roligt.
Jag vill kunna älska att vara här. Min mans barndomshem. Jag vill verkligen älska det. Men så fort jag kommer hit är det som om herr ångest kryper sig in under mitt skinn och skrockar åt mig att han fan inte tänker försvinna förens vi åkt härifrån.
Jag försöker verkligen. Jag lovar. Jag har fina minnen härifrån också. Ett par stycken. Det var här vi älskade första gången. Trots att hans mamma ställt dit en extrasäng knölade vi ihop oss i en 90-säng. Mysigt. Varmt. Fuktigt. Kärlek på landet.