Svart på vitt

Jag kan inte påstå att mitt liv är ointressant, det är tvärtom väldigt händelserikt.
Igår hade jag handledning på obsevationsuppgiften uppe på universitetet, i slutet av lektionen börjar min telefon hetsringa och eftersom jag tyckte numret såg konstigt ut trodde jag det var en desperat telefonförsäljare. Telefonförsäljare brukar dock inte lämna meddelanden på telefonsvararen så jag ringde och kollade samtalet på väg till bussen.
Jag stannar mitt i korridoren och allting stannar när jag hör att det är en dagisfröken som ringt, lilleman hade ramlat och slagit i huvudet och mådde inte bra och dem fick inte tag på varken karln eller mig.
Jag ringer upp karln som hoppar in i bilen för att hämta lillen, i det här lägen vet man ju ingenting men som en orolig förälder tänkte jag bara HJÄRNSKAKNING eftersom han inte var sig själv.
Jag springer ut till bussen och ser att nästa buss som kan ta mig hem skulle komma om 32 minuter.
Jag ringer upp en kursare som jag vet har bil och snäll som hon är vänder hon och skjutsar mig hem.
TACK TACK TACK LP!
När jag kommer hem möts jag av karln och lilleman, han är inte sig själv men vi bestämmer oss för att avvakta. Efter en stund börjar han må bättre och vi kan slappna av.

Igår kväll somnade jag klockan sju och vaknade klockan nio idag, jag tror att jag har lite mycket i huvudet just nu. Klockan tio inser jag att jag har missat min läkartid som jag har väntat på hur länge som helst! JAG BLIR SÅ TRÖTT PÅ MIG SJÄLV!!!
Jag har det uppskrivet i kalendern och jag pratade om det senast igår.
ÅHHHHH!!!

Nu ska jag trösta mig med rabarberpaj bara för att jag är värd det mitt i all stress, det blir den sista godsaken på länge, nu ska jag bli fit igen som jag var för ett halvår sedan.

Jag vet inte om det stämmer eller om det är inbillning, men jag inbillar mig i alla fall att kaffet smakar så MYCKET bättre när jag maler ner bönorna själv innan jag kokar kaffet.
Jag har aldrig njutit såhär mycket av kaffe på länge och då dricker jag ganska mycket kaffe varje dag på olika ställen....

Jag sitter i soffan med datorn i knät och en kaffe latte på armstödet bredvid mig.
Solen lyser in genom fönstret rakt på mitt ansikte.
Livet borde kännas bra just nu, det är det väl för det mesta...men någonting känns fruktansvärt fel.
På torsdag går första flyttlasset, det börjar bli så verkligt nu, jag kommer inte gå på gatorna här mer...

När jag flyttade hit för 3,5 år sedan kändes det konstigt att promenara i kvarteren där vi bodde, det kändes så fel, det var okända gator. Nu däremot känns det så rätt och jag trodde aldrig jag kunde känna så för den här staden.
Om jag kunde ta tillbaka alllting så hade jag förvånadsvärt nog gjort det....
Nu ska vi börja om från början där vi en gång startade, snälla säg att allt kommer bli bra....

Igår kväll fick jag äntligen träffa min "systers" och hennes fästmans lilla pojke, han var helt underbar.
Det suger verkligen i mig när jag håller en sådan fantastisk liten varelse.
Om några år vill jag också ha en till, en sista.

För en stund sedan åkte min lilla familj iväg till farmor och farfar, jag orkar inte spendera alla helger där ute, jag vill fortfarande göra saker tillsammans med min egna lilla familj, bara vi..
Jag har gjort mig en stor latte och myst ner mig i soffan och hoppas att jag snart ska få lite energi till att fortsätta packa, det är bara nio dagar kvar tills vi flyttar.

Jag och min kamera tycker om närbilder.

Treåringen har börjat sova hos oss på nätterna igen, och lata som vi är så låter vi honom göra det. Våran dubbelsäng är nermonterad inför flytten vilket innebär att vi sover i den trånga bäddsoffan.
I morse blev jag inte väckt av väckarklockan, jag blev väck av att treåringen kissade på mig....uppfriskande.

Barnen lämnades på respektive ställen och herrn och jag åkte iväg på lite ärenden, han bjöd mig på lunch på stan och det var så skönt att göra någonting bara vi två, det gör vi alldeles för sällan.
Kläder till barnen inhandlades och även veckans mat.

De minsta barnen sover, de två stora är iväg och fiskar och jag funderar på att dra på en snyftfilm.

Jag gillade Paolo Roberto fram till för fem minuter sedan när han sitter och pratar skit om genusvetenskap på kanal fyra i "efter tio".
Visst föds vi med snopp, snippa, både och eller kanske ingenting alls.
Men kom inte och säg att kön inte alls har med social konstruktion att göra!!
Det finns människor som på fullaste allvar tror att det inte finns någonting som heter social konstruktion.
När ett barn föds är det opåverkat, det är vi föräldrar tillsammans med samhället som skapar våra barn som sedan ska forma samhället.
Ta dig en funderare VARFÖR ni klär era döttrar i rosa (om ni gör det) och era pojkar i blått, varför ni låter era söner leka med bilar och era döttrar med dockor.
Sedan kan ni återkomma till mig och berätta vad ni kom fram till.

Jag och min "syster" ville föreviga den underbart fina magen innan lilleman föddes, här är resultatet.
Jag vet att jag är kåt i skuggor, men det är mina bilder så jag bestämmer!

Jag har blivit besatt av att ta bilder, jag är inget proffs men det är verkligen någonting jag njuter att att göra, lite terapi. Tänkte börja bjuda er på några bilder om dagen från mitt eget skafferi.

I morse vaknade jag av karlns väckarklocka vilket innebar att jag hade missat min egen och försovit mig en hel timme. På en timme skulle jag nu hinna fixa mig själv, fixa alla barnen och packa alla skolböcker och lämna barnen för att sedan fortsätta mot universitetet.
Idag gick det bra, jag kom upp i tid till mångfaldsdagen.
Jag och några underbara kursare representerade "Fakulteten för genusvetenskap".
Man kunde gå våran tipspromenad, prata och få fina små "pins" att smycka sina kläder med.
Det var en härlig dag med skratt, nya kunskaper, mycket folk, mångfald och underbara människor.
Efter en hel dag på universitetet är jag helt slut i kroppen, känner mig lite gammal och gnällig, känslomässigt instabil.

Vad tycker ni om min nya blogg förresten?
Det är mitt hjärta som har designat den åt mig!
Pöss.

Jag har inte fått så jättemycket gjort idag, min mage krampar och vill inte vara med.
Till råga på allt har man lingonvecka och ett hett temperament, allt på en gång.
Ikväll har vi varit på cirkus på fritids, tittat på akrobater, clowner och ätit popcorn.
Resten av kvällen kommer jag att spendera under en filt i soffan och kurera min mage, förhoppningsvis ska jag lyckas få karln min att börja designa min nya blogg.
I morgon ska jag och mina kursare representera våran kurs på en mångfaldsdag på universitetet.

Horfiwiel!

Jag ber om ursäkt för att min blogg ser lite kal ut, men jag ska få en ny design så ni får helt enkelt stå ut med det här ett tag till.

Jag hade inte ett ljud från min "syster" på hela natten när telfonen piper till 06:44.
Kejsarsnitt, äntligen skulle han få komma ut, åtta dagar efter beräknat födelsedatum.
Nu har jag precis pratat med den något groggy men otroligt lyckliga mamman.
Jag har blivit "moster".
Grattis min älsklingar!

Det är nu 10 timmar sedan min "syster" äntligen fick komma in till förlossningen och jag har inte hört någonting.
Jag har vankat av och an i flera timmar och väntat på att min mobil ska plinga till.
Inte ett ljud.
Jag hoppas att hon och hennes sambo mår bra och att bebisen har fått komma ut efter allt krångel.
Jag tänker på er.
Jag älskar er.

Det är nära nu, nära till flytten och jag vet varken ut eller in. Det känns som om jag inte kan kontrollera mina tankar överhuvudtaget.
Det är slutspurten på universitetet vilket känns både bra och väldigt tråkigt. Bra för att jag snart har mina första 30hp och tråkigt för att jag flyttar ifrån vännerna i klassen och inte får en chans att lära känna dem på djupet.

Jag är orolig för hur lägenheten ska se ut när vi flyttar ner eftersom vi inte har sett den, det blev ju så bråttom med att tacka ja. Det enda jag vet är att vi har nya staket runt trädgården och en ny spis som de skulle installera igår.

Jag är orolig över hur barnen ska reagera, jag är orolig över hur jag ska reagera.
Jag har vetat om den här flytten länge, men det är nu jag börjar bli rädd.
Jag har så många fina vänner här, vänner som har en speciell plats i mitt hjärta. Jag kommer inte kunna umgås med dem, jag kommer inte få se deras barn växa upp. Det värker i hela mig och jag gråter i ensamhet. Min energi börjar ta slut.

Jag är orolig för min äldsta son som har det jobbigt i skolan, och arg över att jag inte känner att lärarna tar det jag säger på allvar.

Jag är också svartsjuk för att jag har fört ihop två av mina vänner. Svartsjuka är ett märkligt fenomen, men jag känner det i hela mig att jag är svartsjuk. Jag känner mig som ett litet barn som är på väg att förlora sin bästa vän till en annan vän, och att jag kommer att falla i glömska.

Just nu är mitt liv en karusell, en karusell som bara går runt och runt och runt, och jag är redo att kräkas.