Svart på vitt

Jag kan inte påstå att mitt liv är ointressant, det är tvärtom väldigt händelserikt.
Igår hade jag handledning på obsevationsuppgiften uppe på universitetet, i slutet av lektionen börjar min telefon hetsringa och eftersom jag tyckte numret såg konstigt ut trodde jag det var en desperat telefonförsäljare. Telefonförsäljare brukar dock inte lämna meddelanden på telefonsvararen så jag ringde och kollade samtalet på väg till bussen.
Jag stannar mitt i korridoren och allting stannar när jag hör att det är en dagisfröken som ringt, lilleman hade ramlat och slagit i huvudet och mådde inte bra och dem fick inte tag på varken karln eller mig.
Jag ringer upp karln som hoppar in i bilen för att hämta lillen, i det här lägen vet man ju ingenting men som en orolig förälder tänkte jag bara HJÄRNSKAKNING eftersom han inte var sig själv.
Jag springer ut till bussen och ser att nästa buss som kan ta mig hem skulle komma om 32 minuter.
Jag ringer upp en kursare som jag vet har bil och snäll som hon är vänder hon och skjutsar mig hem.
TACK TACK TACK LP!
När jag kommer hem möts jag av karln och lilleman, han är inte sig själv men vi bestämmer oss för att avvakta. Efter en stund börjar han må bättre och vi kan slappna av.

Igår kväll somnade jag klockan sju och vaknade klockan nio idag, jag tror att jag har lite mycket i huvudet just nu. Klockan tio inser jag att jag har missat min läkartid som jag har väntat på hur länge som helst! JAG BLIR SÅ TRÖTT PÅ MIG SJÄLV!!!
Jag har det uppskrivet i kalendern och jag pratade om det senast igår.
ÅHHHHH!!!

Nu ska jag trösta mig med rabarberpaj bara för att jag är värd det mitt i all stress, det blir den sista godsaken på länge, nu ska jag bli fit igen som jag var för ett halvår sedan.