Svart på vitt

Det är nära nu, nära till flytten och jag vet varken ut eller in. Det känns som om jag inte kan kontrollera mina tankar överhuvudtaget.
Det är slutspurten på universitetet vilket känns både bra och väldigt tråkigt. Bra för att jag snart har mina första 30hp och tråkigt för att jag flyttar ifrån vännerna i klassen och inte får en chans att lära känna dem på djupet.

Jag är orolig för hur lägenheten ska se ut när vi flyttar ner eftersom vi inte har sett den, det blev ju så bråttom med att tacka ja. Det enda jag vet är att vi har nya staket runt trädgården och en ny spis som de skulle installera igår.

Jag är orolig över hur barnen ska reagera, jag är orolig över hur jag ska reagera.
Jag har vetat om den här flytten länge, men det är nu jag börjar bli rädd.
Jag har så många fina vänner här, vänner som har en speciell plats i mitt hjärta. Jag kommer inte kunna umgås med dem, jag kommer inte få se deras barn växa upp. Det värker i hela mig och jag gråter i ensamhet. Min energi börjar ta slut.

Jag är orolig för min äldsta son som har det jobbigt i skolan, och arg över att jag inte känner att lärarna tar det jag säger på allvar.

Jag är också svartsjuk för att jag har fört ihop två av mina vänner. Svartsjuka är ett märkligt fenomen, men jag känner det i hela mig att jag är svartsjuk. Jag känner mig som ett litet barn som är på väg att förlora sin bästa vän till en annan vän, och att jag kommer att falla i glömska.

Just nu är mitt liv en karusell, en karusell som bara går runt och runt och runt, och jag är redo att kräkas.