Svart på vitt

Det är lite dumt att man har sportlov olika veckor beroende på vart man bor, här i norrköping hade dem lov förra veckan, så vi är lite rastlösa. Idag tog vi med barnen till tropicariet och det var uppskattat av både oss stora och de små. Favoriten blev nog miniaporna som klättrade på pappa martin och bet honom i fingret när han skulle sätta tillbaka dem i trädet. Vet fortfarande inte när vi åker hem, det finns inte mer att göra där, här funns ju massa familjemedlemmar att mysa med.

Om ett par timmar vaknar barnen och det är dags för en ny dag, men jag kan inte somna.
Jag kan inte sluta fundera, det är mitt största problem.
Hur vet man att beslut man tar är dem rätta?

Jag hoppas ni ligger och sover, att era tankar inte bråkar med er.

Idag har jag varit på föreläsning på universitetet, idag började vi med feminism. Jag har inte speciellt mycket förkunskaper och det här är verkligen intressant.
Det väcker många frågor i mig, hela den här kursen gör det.
Jag har verkligen börjat se på mig själv om människor i min omgivning med andra ögon.

Idag tog jag beslutet att gå ur kören på universitetet.
Jag ville verkligen ha tid men jag insåg ganska snabbt att det inte skulle fungera tidsmässigt, jag vill ha tid för mina barn och vänner utöver skolan.
Jag får fortsätta sjunga och spela gitarr här hemma i stället.

Vad har jag gjort för att förtjäna att må såhär?
Jag trodde jag hade en vanlig förkylning, det hade väl vem som helst kunnat stå ut med, men det blir bara värre!
Att inte känna smaken av det man äter är inte kul, resultatet av det blir att jag knappt äter någonting annat än sånt som innehåller vitaminer (det kanske hjälper?).
Mina bihålor är igentäppta och jag har försökt använda naturläkemedlet sinova utan resultat.
Jag får näsblod när jag snyter mig och inatt har jag fått munsår på hela överläppen.
Och så vill inte den där hemska huvudvärken ge med sig.

Jag borde ha börjat läst en av böckerna till skolan men jag orkar verkligen inte! Idag tänker jag bara lämna in hemtentan och sedan tänker jag lägga mig i soffan och vara sjuk tills jag blir frisk.
I morgon har jag föreläsning, men jag och min svullna överläpp vill bara gömma oss.

Jag saknar smaken av kaffe.

Kära vänner och bloggläsare!
Ni får ursäkta min frånvaro, men jag har varit inne i en ganska stor bubbla, den kallas "skriva-hemtenta-tills-fingrarna-blöder"-bubblan.
Nu har jag precis blivit färdig med mitt livs första hemtenta, det ska bli intressant att se om läraren tycker om den, jag tyckte inte själv att den blev speciellt bra.

Jag försöker komma på vad mer som har hänt under tiden som jag inte har bloggat, men det är nog inte så mycket. Jag ägnar mig mest åt skolan och läser böcker hela tiden medans karln i huset har fått ta över min roll som hemmafru, dock bara en månad till eftersom lilleman har fått dagisplats.

Idag är det ett helt år sedan vi fick våran tredje son, vår Theodor.
Vi älskar dig.

Det här är min förlossningsberättelse.

Klockan var 03:00 och det var natten till den 11 februari när jag vaknar av världens värk i korsryggen. Jag går upp ur sängen och går ut i vardagsrummet för att försöka gå av mig det onda.
Strax därpå börjar jag få värkar, och de kommer tätt.
Nu händer det, var min första tanke, men jag hade blivit lurad förut.
Värkarna blir tätare och smärtan är ett faktum.
Det är dags!
Jag gick in i sovrummet och väckte Martin som yrar lite men följer med mig ut i vardagsrummet igen. Vi försöker med hjälp av en rolig tjänst på nätet (gjord av en pappa som ville hjälpa sin fru att räkna tiden på värkarna) att räkna ut hur tätt det är mellan värkarna.
Enligt våra beräkningar var det ett tag kvar tills vi behövde åka in, men det var lika bra att göra en liten plan för de närmsta timmarna.

06:00 ringer vi till Martins far och ber honom komma och hämta barnen, han säger att han bara ska dricka en kopp kaffe först.

07:00 ringer jag till förlossningen och meddelar att jag ska ha en bebis, och berättar för dem att jag har varit där och pratat med en barnmorska från viktoriagruppen (för förlossningsrädda) och att jag vill att de kollar igenom min journal innan jag kommer.

07:10 börjar jag klä på mig och packa det sista till förlossningen. När jag är klar sätter jag mig i soffan för att andas lite mellan mina jobbiga värkar, och då går vattnet.
Niagarafallet, släng dig i väggen!
Jag springer ut i duschen, och lämnar en stor pöl i soffan. Barnen tittar konstigt på mig där jag står i duschen med kläderna på, och jag kan inte göra annat än att skratta åt eländet.
Eftersom jag minns de andra vattenavgångarna jag varit med om, vet jag att en binda i trosorna inte kommer att räcka här.
Jag river sönder en av Lowes blöjor i stället, det fungerade sist.

07:30 ringer Martins pappa på dörren, just då sitter jag i soffan, livrädd för att röra på mig (eftersom vattnet kom i floder när jag rörde på mig). Barnens väskor var redan packade, så vi kramades och skickade iväg dem.

08:00 ringer jag min vän och doula (doula.nu) Lycka och berättar att hon ska börja packa doula-väskan, för nu var det dags. Vi bestämmer att vi ska komma och hämta henne.

08:45 packar Martin in mig i bilen och vi åker för att hämta Lycka. Bilfärden var rätt jobbig då värkarna började komma väldigt mycket tätare.

09:00 hämtar vi upp Lycka och hon börjar genast hjälpa mig genom värkarna.

09:15 kommer vi in till förlossningen och skriver in oss. Vi får komma in i sal 7.
När vi kommer in i salen känner jag hur paniken sätter in.
Jag tycker inte om sjukhus.

Våran barnmorska Sofia och barnmorskestudent Erika (som senare kom att kallas för barnmorske-Erika för att inte skapa förvirring) kommer in och hälsar på oss, och mellan värkarna pratar vi om min rädsla. Jag kände direkt att jag skulle trivas med dem.
Eftersom jag känner mig rätt fånig som har en blöja i trosorna, jag går och duschar och sätter sedan på mig en sådan där sexig, blå sjukhusrock.

Hela tiden får jag värkar, och jag testar allting för att lindra dem. Lycka masserar mig, andas med mig och säger nyckelorden "tung" och "lugn". Martin håller om mig hela tiden och låter mig hänga runt hans hals när det gör ont, och hela tiden ber jag om ursäkt för att jag är så tung, och varje gång säger han "det gör inget älskling".

Jag testar att sitta på sängen, ligga på sängen, hänga på Martin, hänga på gåstolen, gå omkring. Men till slut sätter jag mig i en fåtölj, och där blir jag sittande. Jag blir undersökt, och jag är öppen 4 centimeter. Det mesta av jobbet har jag tydligen gjort hemma.

Vi fortsätter att andas,  barnmorskan och jag kommer överens om att jag ska få min ryggbedövning som jag sagt i två månader att jag SKA ha.
Tydligen var jag tvungen att få dropp först och då måste de sätta en nål i handen.
De tar på lite emla-salva på min vänstra hand (jag hatar nålar. Och JA, jag vet att jag har både tatueringar och piercings) för att förbereda mig för stick.

Eftersom handen är bedövad känns inte sticket, men de hittar ingen bra ven att sätta den i, vilket betyder att de måste testa på andra handen. Barnmorskan föreslår att jag ska testa att ta lustgasen som bedövning. Jag tycker det är en mycket dålig idé eftersom jag har så dåliga erfarenheter av den sedan Lowes förlossning. Men Barnmorskan talade mig till rätta och lovade mig att hon skulle lära mig använda den på rätt sätt.

Jag testade, och jag blev full. Jag fnissade mellan stick och värkar. De hittade inga bra vener på högerhanden heller. De fortsatte i mina armveck. De hittade inga, och jag var full.
FULL.
För varje värk kunde jag känna hur bebisens huvud mer och mer sjönk neråt och jag tyckte att de kunde skynda sig lite på med nålen så jag hann få min bedövning.
Till slut gav de upp och hämtade en helt annan barnmorska som fick sticka mig och hon lyckades. Nålen var äntligen inne.

Jag minns hur jag flera gånger tittar på klockan och blir ganska tillfreds med tanken på att den här förlossningen nog kommer att gå mycket fortare än de andra barnens. Barnmorskan ringer efter narkosläkaren.

Lustgasen har vid det här laget blivit min bästa vän, värkarna känns i mitt lustgasrus inte lika hemska längre.
Det sticker i mina läppar och jag är väldigt törstig.
Martin och Lycka matar mig med vatten och varje gång jag dricker spottar jag ut lite på mina torra läppar. Varje gång säger Lycka "oj då" och torkar av mig, hon insåg nog inte att det var med flit. Kanske inte konstigt i mitt rusningstillstånd.

Efter en stund kommer en lång man i blå rock och en fånig liten mössa på huvudet in (var han lång? eller var det för att jag låg ner han blev det?).
Det var narkosläkaren.
De tvingar mig att lägga mig på sidan, och jag känner hur jobbigt allting blir. Jag har ont och känner mig inte smidig nog att förflytta mig. Till slut hamnar jag på sidan och det känns inte bra alls.
De spritar min rygg och förbereder för min epidural.
Då händer det som inte fick hända.
Jag känner hur jag måste krysta.
Min barnmorska Sofia ber narkosläkaren att lämna salen en stund så hon får undersöka mig.
Hon säger: "Erica, nu är vi där vi inte ville vara, du är öppen 10 centimeter."

Paniken var nu ett faktum.
Jag skulle inte hinna få min epidural.
Än en gång skulle jag bli tvungen att föda barn utan bedövning.
Jag fick lägga mig på rygg igen och jag höll hårt i min nya bästa vän lustgasen.
Med Lycka på min vänstra sida och Martin på min högra var det nu dags.

Här har jag inte längre något tidsbegrepp.

Jag krystade, skrek i min lustgasmask och försökte slappna av.
Vid ett tillfälle säger barnmorskan Sofia att jag inte får krysta, utan att jag ska flämta som en hund (!?). Min kropp tyckte det var en dålig idé, så den krystade i stället.
Jag kan känna hur Erika hjälper barnet på traven.
Det bränner lite obehagligt, men det gör inte ont.

13:02 föds våran efterlängtade bebis och det första jag säger är: "jag gjorde det!".
Jag gjorde det verkligen.
Jag visste redan att det var en pojke, det har jag känt på mig hela tiden. Så när de lade upp bebisen på mitt bröst och sa att det blev en pojke så tittade jag på Martin och sa: "vad var det jag sa?" (det hade jag lovat att jag skulle säga).
Jag frågade Martin om det var okej att bebisen fick heta det jag hela tiden velat, och han nickade.
Våran son Theodor var född.

En sköterska sa att han var lite för blek, och han ville inte skrika ordentligt.
Hon sa att det kanske var bäst att en barnläkare tittade på honom.
Det är sådant  man fruktat för att någon ska säga.
De tog honom ifrån mig efter en stund, försökte få honom att skrika och få lite mer rosa färg.
Det fungerade inte.
Då kom barnläkaren och tittade på honom.
Hon sa att han troligtvis bara hade fostervatten i luftrören, men att det skulle komma upp av sig själv.
Äntligen kunde vi slappna av igen.
De mätte (56cm) och vägde (4000g) honom, sedan fick han sätta på sig kläder.
Efter en stund fick jag gå och duscha och sedan fick vi den efterlängtade brickan med mackor, kaffe och cider i champagneglas.
Sjukhuslyx på hög nivå.
Jag fick låna en telefon och ringde de nyblivna och stolta storebröderna (Ellioth blev dock lite arg för att bebisen inte skulle heta Alexander), mamma, Emma och pappa som fick agera djungeltelegrafer och sprida nyheten vidare.

Efter ett par timmar fick vi komma till avdelning 11.
Vi blev tilldelade rum 14, ett mysigt litet rum med två sängar, två sköna fotöljer, skötbord och en tv.
Vi kunde inte se oss mätta på våran nya familjemedlem. Han var perfekt, precis som våra andra pojkar.

19:30 fick vi äntligen äta kvällsmat.

Efteråt gick vi in på vårt rum. Martin somnade på stört, men jag kunde inte sova. Jag kunde inte sluta titta på Theodor som låg i sin lilla plastbalja med hjul.
Jag slog på tv:n i stället och vaktade Theodor hela natten.

Dagen därpå fick Theodor undersökas av en läkare, och då såg allt mycket bra ut.
Vattnet i luftrören hade kommit upp under natten.
Sedan åkte vi hem.
På kvällen kom storebröderna hem och vi åt hemgjord pizza och hälsade våran nya familjemedlem välkommen.

Three Is the magic number.

På komvux mötte jag en underbar människa, han fick mig att skratta och jag fick honom att skratta.
Vi blev väldigt goda vänner, tyvärr flyttade han till Norge och vi kunde inte umgås mer.
Vi fortsatte dock att höras via msn och jag saknade honom.
Han hittade en tjej och jag var så glad för hans skull, det jag inte visste då var att han skulle gå upp i rök.

Jag tänkte väl först att jag inte kunde kräva för mycket av honom eftersom han var nykär.
Han lovade att han skulle komma på mitt bröllop, men han kom inte.
Han lovade att vi skulle ses när han kom till Sverige, men han hörde aldrig av sig.
Nu bor vi i samma stad och hade jag haft hans svenska telefonnummer skulle jag ringa och skälla ut honom efter noter.

Varför lägger jag egentligen ens min energi på att skriva det här??
Jag är bara så jävla less på att vara en när-det-passar-mig-vän.

Jag är sjukt sugen på hemgjorda köttbullar......
För övrigt har jag precis kommit hem från mitt första rep med kören jag kom med i, underbart!
I morgon är det styrketräning som gäller!

Står det "ragga på mig" i pannan på mig? eller kanske en lapp på ryggen?
Jag har väl aldrig varit en sådan tjej som killarna tittar efter direkt, så idag när busschauffören satt och tittade på mig med jämna mellanrum och log i den där runda spegeln blev jag helt till mig....
Eller som killen på krogen förra helgen som också lade in en stöt, när han ville klämma på mig fick jag dock nog....

Det här med namn fascinerar mig lite.
Jag känner mig verkligen som en Erica, men min kurator under högstadiet glömde alltid bort mitt namn och kallade mig Jenny och när jag berättar det för folk så brukar dem säga: "ja, du ser ju faktiskt ut som en Jenny". Jag känner mig inte som en Jenny eftersom en av de finaste människorna jag känner heter det och vi är inte speciellt lika varandra till utseendet, hon är JENNY för mig.

Det är spännande när man ska få barn och man börja leta potentiella namn åt det kommande barnet, men det är inte alltid namnen man tycker om som passar barnet när det väl är fött.
När jag var gravid med mitt andra barn var jag helt inställd på att han skulle heta Noah, men min karl ville att han skulle heta Lowe.
Det tog, utan överdrift, ungefär ett halvår innan jag faktiskt vande mig vid att kalla honom Lowe, för mig såg han ju ut som en liten Noah.

Vad ser du ut som? en Anna? en Leif?

Jag har inte tränat på flera veckor, varför?, för att jag har suttit och tyckt synd om mig själv och ätit choklad i stället. Jag kom ju igång så bra där ett tag och nu ska jag dit igen!
Nu måste jag börja schemalägga plugg, träning och kör, och så är jag trebarnsmamma på det! Tjolahej!

Kom igen nu Erica, KOM IGEN, du ska klara det här!

Ellioths klass är uppdelad i två grupper, tänk att en så liten sak som att de döpt grupperna till "smultronen" och "hallonen" kan göra en så lycklig.

Jag saknar alltid min lillasyster, men ibland är längtan efter henne extra stor, speciellt när hon har en ledig dag och vi kunde ha gått på stan tillsammans.
Eller när jag mår riktigt dåligt och jag vill prata med henne (msn räknas inte).
Idag är en sådan dag när jag skulle vilja boka en tågbiljett och åka på en gång, jag saknar dig lillasyster.

Jag saknar att ha rött hår, jag känner för en förändring.
Dock är det ju ett litet problem med att jag färgade svart för inte så länge sedan vilket kommer resultera i blandade röda färger efter en blekning.
Rött eller svart?

Glömde skriva en sak.
Gissa med som kom med i kören "Söt likör"?

Jo, JAG!!!!

Efter några timmars kvidande var den äntligen färdig.

Idag fick jag äntligen mina böcker så att jag kan börja plugga, jag gjorde mig i ordning lite och åkte upp till universitetet, tog en kopp kaffe och började läsa.

Förra veckan när de hade en slags välkomstmässa på universitetet så bjöd deras egen kör "Söt Likör" in till "insjungning" (är det ett annat ord för audition?).
När jag ändå var på universitetet i eftermiddag tänkte jag att jag skulle gå dit så klockan 17:00 gick jag in i aulan.
Där hände det dock något oväntat.
Jag trodde att vem som helst fick vara med, att alla som tyckte om att sjunga fick vara med.
Det visade sig vara lite annorlunda.
Vi fick först ett papper där vi fick fylla i våran musikaliska bakgrund (vilken tur att min är lång), sedan fick vi värma upp rösterna i grupp och sjunga stämsång.
Sedan skulle vi ha audition en och en och sedan en intervju.
Say what!?!? Ska vi sjunga nu? idag? på än gång? skulle man ha noter? det har ingen sagt till mig!? hjälp?

Sagt och gjort, en intervju och en audition.
På ett sätt kanske det var bra att jag inte var förberedd, jag hann inte bli nervös och körde bara på.
Jag är jättenöjd, jag tror jag imponerade lite på dirigenten.
Jag fick testa mitt omfång, gehör och sjunga en egen sång.
Jag hoppas jag kommer med för i sådana fall kommer vi göra en show med starboys i vår! (jag tror värmlänningarna vet vilka jag pratar om).

Jag är fortfarande lite förvirrad över kvällens bravader så jag får nog återkomma senare.

Tidigt i morse vaknade jag av kraftiga smärtor i magen, jag låg och kved lite och försökte sova bort det.
Det har inte gått över än, dock gör det inte lika ont nu som det gjorde förut.
Svärfar kom för en stund sedan och har börjat installera en tvättmaskin åt oss, vi har äntligen en tvättmaskin!

Jag kommer nog inte iväg till skolan idag, jag ska hålla tummarna att böckerna kommer så att jag kan plugga hemma i stället.

Vissa människor tycker att jag är konstig för att jag inte använder tamponger.

Jag tycker det är människor som använder tamponger som är konstiga.

Tänkte bara säga det.

Det är den här fantastiska människan som gjort mig intresserad av feminism och genus (om ni har missat det så läser jag Genusvetenskap på universitetet).
Jag började läsa hennes blogg förra året och blev fast.
Om jag fick önska en sak för tillfället så skulle det vara ett par privatlektioner med henne, för stunden får hennes blogg vara min mentor.
Alla borde läsa hennes blogg.

Hon är älskad
Hon är hatad
Hon är Lady Dahmer.

Idag fick jag skjuts av en vän upp till universitetet där jag skulle möta upp en annan vän, men han missade bussen så jag fick fika ensam.
Om adlibris hade gett mig mina böcker i tid (dem skickades i alla fall idag, alltid något) hade jag kunnat plugga men idag fick jag nöja mig med bra musik i hörlurarna och en metro.
Dagens föreläsning var bra men inte lika bra som förra veckans.
När jag kom hem ringde jag och kollade upp hur mycket ett nytt batteri till min dator kostar, måste bara in till stan och köpa ett.

Ellioth den stackarn har haft feber i fyra dagar nu och det märks så tydligt på ett annars så aktivt barn hur sjuk han är.
Lowe är trotsig för det mesta och bråkar med många olika känslor.
Theodor äter allt som kommer i hans väg, river ner allt han ser och håller på att få ännu fler tänder att bita mig med.