Svart på vitt

På komvux mötte jag en underbar människa, han fick mig att skratta och jag fick honom att skratta.
Vi blev väldigt goda vänner, tyvärr flyttade han till Norge och vi kunde inte umgås mer.
Vi fortsatte dock att höras via msn och jag saknade honom.
Han hittade en tjej och jag var så glad för hans skull, det jag inte visste då var att han skulle gå upp i rök.

Jag tänkte väl först att jag inte kunde kräva för mycket av honom eftersom han var nykär.
Han lovade att han skulle komma på mitt bröllop, men han kom inte.
Han lovade att vi skulle ses när han kom till Sverige, men han hörde aldrig av sig.
Nu bor vi i samma stad och hade jag haft hans svenska telefonnummer skulle jag ringa och skälla ut honom efter noter.

Varför lägger jag egentligen ens min energi på att skriva det här??
Jag är bara så jävla less på att vara en när-det-passar-mig-vän.