Det kan göra ont på olika sätt. Jag har hälsporre, det gör jätteont och jag måste skaffa en ny läkartid och få någonting gjort en gång för alla, jag orkar snart inte smärtan mer och jag vill kunna gå normalt.
Mitt vänsteröra gör också ont, det rinner vätska ur det till och från och värker.
Jag har en hel samling saker som för fysiskt ont.
Sedan finns det andra saker som gör ont som inte är lika lätta att sätta ord på. Mina känslor gör ont. Jag kan inte berätta hela historien från början för den hör inte hemma här, mina närmsta vänner vet dock vad det handlar om.
Förra hösten tog jag mina första steg in på universitetet i min hemstad, det kändes så stort och alldeles fantastiskt bra. Tyvärr dog gnistan efter tio minuter när jag fick ögonkontakt med en människa från mitt förflutna som jag hade hoppats att jag skulle slippa träffa igen. Tyvärr vet jag att vi kommer springa på varandra i minst 1-2 år till.
Att veta att den här personen finns nära känns inte bra, det gör ont i hela mig. Jag jobbar på gnistan varje dag, jag umgås med underbara kursare och försöker verkligen fungera normalt. Men så fort jag möter den där blicken så dör precis allting och jag vill fly.
Att bli påmind om mitt förflutna varje dag tar för mycket på min energi, men samtidigt vill jag inte låta personen få styra mitt liv bara genom sin närvaro.
När det gör ont.
En dröm.
Jag brukar inte tyda drömmar, det var faktiskt väldigt många år sedan jag sist provade.
Plugga....
....är det enda jag gör. Jag hinner inte med mina vänner, mina syskon, mig själv.. Jag hinner knappt med min egen familj. Ibland undrar jag om det är värt allt det här, om det är värt att känna sig stressad i stort sett dygnet runt... I synnerhet när jag redan lider av en stressrelaterad sjukdom. Är det värt att förlora alla fina människor omkring en, för ibland är det verkligen så det känns. Jag orkar inte ge av mig själv, jag hinner inte heller, då tappar folk lusten. Utan den här utbildningen är jag ingenting för samhället, men ibland har jag bara god lust att peka finger åt samhället och sluta plugga. Samtidigt vill jag inget hellre än att bli lärare, men till vilken pris ska det ske? Och så är det där med det dåliga samvetet över att barnen är mer i skola/dagis än hemma... Jag räcker inte till!! Hur jag än stångar mig blodig så räcker jag inte till!
Underbart!
Klockan är nästan fyra och det är ljust ute!! Jag älskar snö men idag kände jag hur vårkänslorna började spritta i mig!!
Grattis älskade barn.
Två år har gått.
Idag är det två år sedan vi fick vår tredje son.
Vi älskar dig.
Det här är min förlossningsberättelse.
Klockan var 03:00 och det var natten till den 11 februari när jag vaknar av världens värk i korsryggen. Jag går upp ur sängen och går ut i vardagsrummet för att försöka gå av mig det onda.
Strax därpå börjar jag få värkar, och de kommer tätt.
Nu händer det, var min första tanke, men jag hade blivit lurad förut.
Värkarna blir tätare och smärtan är ett faktum.
Det är dags!
Jag gick in i sovrummet och väckte Martin som yrar lite men följer med mig ut i vardagsrummet igen. Vi försöker med hjälp av en rolig tjänst på nätet (gjord av en pappa som ville hjälpa sin fru att räkna tiden på värkarna) att räkna ut hur tätt det är mellan värkarna.
Enligt våra beräkningar var det ett tag kvar tills vi behövde åka in, men det var lika bra att göra en liten plan för de närmsta timmarna.
06:00 ringer vi till Martins far och ber honom komma och hämta barnen, han säger att han bara ska dricka en kopp kaffe först.
07:00 ringer jag till förlossningen och meddelar att jag ska ha en bebis, och berättar för dem att jag har varit där och pratat med en barnmorska från viktoriagruppen (för förlossningsrädda) och att jag vill att de kollar igenom min journal innan jag kommer.
07:10 börjar jag klä på mig och packa det sista till förlossningen. När jag är klar sätter jag mig i soffan för att andas lite mellan mina jobbiga värkar, och då går vattnet.
Niagarafallet, släng dig i väggen!
Jag springer ut i duschen, och lämnar en stor pöl i soffan. Barnen tittar konstigt på mig där jag står i duschen med kläderna på, och jag kan inte göra annat än att skratta åt eländet.
Eftersom jag minns de andra vattenavgångarna jag varit med om, vet jag att en binda i trosorna inte kommer att räcka här.
Jag river sönder en av Lowes blöjor i stället, det fungerade sist.
07:30 ringer Martins pappa på dörren, just då sitter jag i soffan, livrädd för att röra på mig (eftersom vattnet kom i floder när jag rörde på mig). Barnens väskor var redan packade, så vi kramades och skickade iväg dem.
08:00 ringer jag min vän och doula (doula.nu) Lycka och berättar att hon ska börja packa doula-väskan, för nu var det dags. Vi bestämmer att vi ska komma och hämta henne.
08:45 packar Martin in mig i bilen och vi åker för att hämta Lycka. Bilfärden var rätt jobbig då värkarna började komma väldigt mycket tätare.
09:00 hämtar vi upp Lycka och hon börjar genast hjälpa mig genom värkarna.
09:15 kommer vi in till förlossningen och skriver in oss. Vi får komma in i sal 7.
När vi kommer in i salen känner jag hur paniken sätter in.
Jag tycker inte om sjukhus.
Våran barnmorska Sofia och barnmorskestudent Erika (som senare kom att kallas för barnmorske-Erika för att inte skapa förvirring) kommer in och hälsar på oss, och mellan värkarna pratar vi om min rädsla. Jag kände direkt att jag skulle trivas med dem.
Eftersom jag känner mig rätt fånig som har en blöja i trosorna, jag går och duschar och sätter sedan på mig en sådan där sexig, blå sjukhusrock.
Hela tiden får jag värkar, och jag testar allting för att lindra dem. Lycka masserar mig, andas med mig och säger nyckelorden "tung" och "lugn". Martin håller om mig hela tiden och låter mig hänga runt hans hals när det gör ont, och hela tiden ber jag om ursäkt för att jag är så tung, och varje gång säger han "det gör inget älskling".
Jag testar att sitta på sängen, ligga på sängen, hänga på Martin, hänga på gåstolen, gå omkring. Men till slut sätter jag mig i en fåtölj, och där blir jag sittande. Jag blir undersökt, och jag är öppen 4 centimeter. Det mesta av jobbet har jag tydligen gjort hemma.
Vi fortsätter att andas, barnmorskan och jag kommer överens om att jag ska få min ryggbedövning som jag sagt i två månader att jag SKA ha.
Tydligen var jag tvungen att få dropp först och då måste de sätta en nål i handen.
De tar på lite emla-salva på min vänstra hand (jag hatar nålar. Och JA, jag vet att jag har både tatueringar och piercings) för att förbereda mig för stick.
Eftersom handen är bedövad känns inte sticket, men de hittar ingen bra ven att sätta den i, vilket betyder att de måste testa på andra handen. Barnmorskan föreslår att jag ska testa att ta lustgasen som bedövning. Jag tycker det är en mycket dålig idé eftersom jag har så dåliga erfarenheter av den sedan Lowes förlossning. Men Barnmorskan talade mig till rätta och lovade mig att hon skulle lära mig använda den på rätt sätt.
Jag testade, och jag blev full. Jag fnissade mellan stick och värkar. De hittade inga bra vener på högerhanden heller. De fortsatte i mina armveck. De hittade inga, och jag var full.
FULL.
För varje värk kunde jag känna hur bebisens huvud mer och mer sjönk neråt och jag tyckte att de kunde skynda sig lite på med nålen så jag hann få min bedövning.
Till slut gav de upp och hämtade en helt annan barnmorska som fick sticka mig och hon lyckades. Nålen var äntligen inne.
Jag minns hur jag flera gånger tittar på klockan och blir ganska tillfreds med tanken på att den här förlossningen nog kommer att gå mycket fortare än de andra barnens. Barnmorskan ringer efter narkosläkaren.
Lustgasen har vid det här laget blivit min bästa vän, värkarna känns i mitt lustgasrus inte lika hemska längre.
Det sticker i mina läppar och jag är väldigt törstig.
Martin och Lycka matar mig med vatten och varje gång jag dricker spottar jag ut lite på mina torra läppar. Varje gång säger Lycka "oj då" och torkar av mig, hon insåg nog inte att det var med flit. Kanske inte konstigt i mitt rusningstillstånd.
Efter en stund kommer en lång man i blå rock och en fånig liten mössa på huvudet in (var han lång? eller var det för att jag låg ner han blev det?).
Det var narkosläkaren.
De tvingar mig att lägga mig på sidan, och jag känner hur jobbigt allting blir. Jag har ont och känner mig inte smidig nog att förflytta mig. Till slut hamnar jag på sidan och det känns inte bra alls.
De spritar min rygg och förbereder för min epidural.
Då händer det som inte fick hända.
Jag känner hur jag måste krysta.
Min barnmorska Sofia ber narkosläkaren att lämna salen en stund så hon får undersöka mig.
Hon säger: "Erica (som jag hette då), nu är vi där vi inte ville vara, du är öppen 10 centimeter."
Paniken var nu ett faktum.
Jag skulle inte hinna få min epidural.
Än en gång skulle jag bli tvungen att föda barn utan bedövning.
Jag fick lägga mig på rygg igen och jag höll hårt i min nya bästa vän lustgasen.
Med Lycka på min vänstra sida och Martin på min högra var det nu dags.
Här har jag inte längre något tidsbegrepp.
Jag krystade, skrek i min lustgasmask och försökte slappna av.
Vid ett tillfälle säger barnmorskan Sofia att jag inte får krysta, utan att jag ska flämta som en hund (!?). Min kropp tyckte det var en dålig idé, så den krystade i stället.
Jag kan känna hur Erika hjälper barnet på traven.
Det bränner lite obehagligt, men det gör inte ont.
13:02 föds våran efterlängtade bebis och det första jag säger är: "jag gjorde det!".
Jag gjorde det verkligen.
Jag visste redan att det var en pojke, det har jag känt på mig hela tiden. Så när de lade upp bebisen på mitt bröst och sa att det blev en pojke så tittade jag på Martin och sa: "vad var det jag sa?" (det hade jag lovat att jag skulle säga).
Jag frågade Martin om det var okej att bebisen fick heta det jag hela tiden velat, och han nickade.
Vår son Theodor var född.
En sköterska sa att han var lite för blek, och han ville inte skrika ordentligt.
Hon sa att det kanske var bäst att en barnläkare tittade på honom.
Det är sådant man fruktat för att någon ska säga.
De tog honom ifrån mig efter en stund, försökte få honom att skrika och få lite mer rosa färg.
Det fungerade inte.
Då kom barnläkaren och tittade på honom.
Hon sa att han troligtvis bara hade fostervatten i luftrören, men att det skulle komma upp av sig själv.
Äntligen kunde vi slappna av igen.
De mätte (56cm) och vägde (4000g) honom, sedan fick han sätta på sig kläder.
Efter en stund fick jag gå och duscha och sedan fick vi den efterlängtade brickan med mackor, kaffe och cider i champagneglas.
Sjukhuslyx på hög nivå.
Jag fick låna en telefon och ringde de nyblivna och stolta storebröderna (Ellioth blev dock lite arg för att bebisen inte skulle heta Alexander), mamma, Emma och pappa som fick agera djungeltelegrafer och sprida nyheten vidare.
Efter ett par timmar fick vi komma till avdelning 11.
Vi blev tilldelade rum 14, ett mysigt litet rum med två sängar, två sköna fotöljer, skötbord och en tv.
Vi kunde inte se oss mätta på våran nya familjemedlem. Han var perfekt, precis som våra andra pojkar.
19:30 fick vi äntligen äta kvällsmat.
Efteråt gick vi in på vårt rum. Martin somnade på stört, men jag kunde inte sova. Jag kunde inte sluta titta på Theodor som låg i sin lilla plastbalja med hjul.
Jag slog på tv:n i stället och vaktade Theodor hela natten.
Dagen därpå fick Theodor undersökas av en läkare, och då såg allt mycket bra ut.
Vattnet i luftrören hade kommit upp under natten.
Sedan åkte vi hem.
På kvällen kom storebröderna hem och vi åt hemgjord pizza och hälsade våran nya familjemedlem välkommen.
Three Is the magic number.
Det goda laget.
Det är nog som min sjuåring säger, jag tillhör det goda laget. Universitetet har tyvärr lockat fram många av mina dåliga sidor, men trots det så är jag fortfarande jag. Jag är ingen hemsk person och det vet folk som känner mig, men när andra inte tar sina studier på allvar och det drabbar mig måste jag sätta ner foten. Det är mänskligt att inte vara glad varje dag. Ja, jag tillhör det goda laget men jag accepterar inte vad som helst.
Lärare i fritidshem.
För en tid sedan, jag tror att det var i höstas, sa Jan björklund att han inte tycker att fritidshem är viktiga. Nu är jag inne på min andra termin och jag har verkligen insett hur stort det här uppdraget faktiskt är, då blir jag bara arg av sådana kommentarer av en ledande politiker.
Vad är det då vi gör/ska göra?
Jag går den nya lärarutbildningen och kraven på vad vi ska kunna när vi är klara är stora.
Vi måste veta hur varje elev har det, både socialt och i skolan och måste därför ha en kontinuerlig kontakt med skolan och hemmet.
Vi måste ha en bra relation med varje inskriven elev för att veta hur vi ska kunna skräddarsy och individanpassa deras fritid så den blir meningsfull.
Vi måste ibland kunna skapa denna meningsfulla fritid med nästan inga resurser alls.
Vi ska vara en betydelsefull vuxen som man kan vända sig till oavsett vad det gäller.
Vi ska kunna överblicka relationer i elevgruppen så att ingen känner sig utanför eller blir illa behandlad.
Vi ska kunna hantera, i många fall, väldigt stora elevgrupper och alla ska ha sin bit av kakan.
Vi ska vara experter på både vardagspedagogik och värdepedagogik.
Det här är bara en liten del.
I skolan hämtar vi den formella kunskapen, på fritidshemmet utvecklas den sociala kompetensen.
Om Björklund verkligen förstod det här skulle han aldrig uttryckt sig så klumpigt, eller så skiter han bara i vilket...han gillar ju att sätta ut fler matematiklektioner istället.
Fritidshemmet är en samhällsinstitution och målet är, förutom den meningsfulla fritiden, att forma framtidens samhällsmedborgare.
Kontentan är i alla fall att det sociala samspelet är oerhört vikigt eftersom vi alltid kommer att vara i interaktion med andra människor.
Hur tänker/tänkte du...
...när du/ni valde ert/era barns skola?
Jag tycker svaren är lika intressanta varje gång. Vissa har verkligen bra beskrivningar som kan handla om att skolan har inriktningar inom tex musik som gjorde den attraktiv. Men ibland får jag svar som kan handla om att man undvikt skolor med dåligt rykte, rykten som kan handla om att det förekommer mycket mobbning eller rädsla för att ens barn kommer vara en minoritet bland invandrare (som i den här bemärkelsen nämns i negativa toner).
Jag tänker såhär: hur ska man någonsin kunna hitta en skola som lever upp till alla krav man har för hur en bra skola bör vara? Jag tror inte man kan det.
Att lyssna på rykten är ju inte heller bra, att testa sig fram är väl bättre än att tro på allt som andra säger? Alla som känner mig vet att jag är emot mobbning, men det hjälper inte att fly från problemet. Det är både rektor, lärares, föräldrars och elevers ansvar att tillsammans se till att det här inte sker. Att ge upp är FEL. Din insats som förälder kanske kan förändra hela skolan? se möjligheterna!
Den skolan min pojke gick på i värmland har dåligt rykte, men jag är så trött på att höra om det. Hela skolan är inte värdelös, all personal är inte värdelös. Det är när människor ger upp och låter saker fortgå som förändring inte kan ske. Jag är en sådan förälder som säger till när jag upplever att någonting är fel och jag försöker lära mina barn detsamma, och jag hoppas att mycket av det jag pratade med skolan om faktiskt gick in i ena örat och stannade där. Jag gav i alla fall inte upp.
Att inte sätta sina barn på den skolan för att det finns många barn från många olika kulturer gör mig ännu mer förbannad för det handlar enbart om okunskap.
Igår såg jag en artikel från nya wermlandstidningen som min stora pojke fått från sin farmor i helgen, den var just från hans gamla skola. De hade ( i positiv bemärkelse) gjort en artikel om hur de på skolan på fn:dagen tog till vara på alla olika kulturer som finns på deras skola. Det hade varit en stor fest med folkdräkter från många olika delar i världen. Jag stod i köket och började gråta, det var så jäkla fint och jag blev STOLT.
Ta till vara på varandras olikheter och sök kunskap.
Arbeta för förändring.
Fly inte från problemen.
