Jag brukar inte tyda drömmar, det var faktiskt väldigt många år sedan jag sist provade.
Natten till igår hade jag en jobbig dröm, jag berättade om den för barnens pappa som sa: "ja, det är nog din separationsångest i drömformat".
Såhär var drömmen:
Jag var ute och lekte med den minsta pojken, på något sätt hamnar han flera meter framför mig och det börjar komma tung trafik på vägen (som inte varit där nyss) mellan oss.
Jag skriker att han ska stå alldeles stilla och så försöker jag hitta en lucka att springa över till honom.
Trafiken bara ökar, det kommer fler och fler bilar.
Där minsta pojken befinner sig står det en lastbil som har tippat en container, som om den skulle ösa i någinting. Lilleman sätter sig på kantan och jag får panik och skriker, jag kämpar fortfarande för att komma över vägen.
Plötsligt ser jag hur containern tippas tillbaka upp på lastbilen, lilleman som satt på kanten hamnar i containern. Lastbilen kör iväg.
Plötsligt är trafiken borta. Jag får ännu mer panik och springer allt vad kroppen orkar efter lastbilen och skriker. Samtidigt försöker jag ringa 112 men slår fel numer varje gång. Lastbilen försvinner ur sikte...
Eftersom jag blev väckt vet jag inte hur drömmen slutade.
Trafiken får här symbolisera studierna. Att lilleman försvann får stå för separationsångesten.
Det känns verkligen som om det passar ihop med inlägget jag skrev igår kväll.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Du måste minnas att detta tillstånd är inte för evigt... Och när du är klar med dina studier kommer livet vara bättre (förhoppningsvis)
URL: http://www.pegapower.bloggplatsen.se
Postat av: emily
vad läskigt :( Förresten det här med att ringa 112 men alltid slå fel nummer, det brukar jag med drömma och det är SÅ frustrerande. Puss <3
URL: http://agressia.blogg.se/
Postat av: Josefin Moberg
Usch...jag hatar också verkligen det här att det tydligen bara är något man ska acceptera att studierna och därmed indirekt samhället tar alledeles för stor del av ens tid så man inte hinner med att ta hand om varken sig själv eller de runt omkring en som egentligen är det enda som betyder något... Varför måste allt vara i så högt tempo och kräva så mycket av en? Jag tror inte det hade behövt vara så faktiskt. Mycket är bara för att "det ska vara så"... Och ändå måste man bara acceptera det och köra på om man vill få ett drägligt liv sedan. men om man vill ha det NU då? Nu är ju allt man har egentligen! Åh, säkert en fjärdedel av min vakna tid den här terminen kommer gå åt till att skriva helt värdelösa uppgifter som inte kommer lära mig något alls som jag kan ha värde av i vad JAG vill göra i framtiden. Så arg man blir.