Svart på vitt

.....fick stora pojken äntligen ta bort gipset. Jag förberedde honom redan i väntrummet på hur det kunde se ut när gipset var borta. Dock blev han livrädd när han några minuter senare fick se tummen, den var inte vacker. Svullen och blå. Doktorn ville ju självklart att han skulle försöka vicka på den, då fick han lite panik eftersom han var rädd för att det skulle göra ont. Som det ser ut just nu behöver han inget mer gips, har inte svullnaden gått ner om några dagar får vi komma tillbaka. För varje millimeter han kan röra på tummen lyser han upp som en sol! Efter besöket satte vi oss på ett café för att fira lite, vi hjälptes även åt att köpa present åt minsta lillebrodern som snart fyller två år. Nu har vi tumgymnastik och spelar tv-spel.

Inte helt oväntat så gick helgen snabbt. Nu sitter jag här i baksätet igen och är på väg tillbaka till verkligheten och studierna. Jag borde ha räknat hur många gånger jag åkt mellan Värmland och Östergötland, det är ändå nio år vi har pendlat på det här viset.

......jag kommer hit till Karlstad får jag en klump i magen och vill börja gråta. Jag längtar verkligen tillbaka, speciellt till vår gamla gård där vi bodde. Min bästa vän bor kvar här på gården och jag avundas henne som fortfarande får vara här. Det kan tyckas nu i efterhand att flytten var ett ogenomtänkt beslut, dock finns inte min utbildning här. Varje gång jag kommer hit vill jag stanna här för alltid. Ack värmeland du sköna....

Jag blir inte bortskämd så ofta, men idag blev jag väckt av min bästa vän som kom med en kopp kaffe. Nu sitter vi och fikar med hennes föräldrar och äter en jättegod snickerskaka!

....snö. Var är mitt vinterland?!

Nu ska jag strax börja packa ihop inför helgen, destination Karlstad!
Jag kommer stanna hos min bästa vän och resten av familjen kommer att fara vidare ut i de värmländska skogarna. Funderar på att ha kvar någon av barnen hos mig i stan så jag inte längtar ihjäl mig helt.

Igår var det en dålig dag. Idag är det en bra dag, det har jag bestämt!
Upp med hakan!
Hoppas ni får en trevlig helg!

Glömde nämna att vi hade en helt otroligt bra föreläsning på universitetet idag. Två timmar om social interaktionism.  Jag var helt sprallig efteråt. Det är skönt att få den känslan av universitetet då och då. En uppfyllande känsla som gör att varje dag av hårda studier är mödan värd, det kommer ta mig mot det mål som jag längtar efter så mycket.
Jag tror inte alla förstår hur stort läraruppdraget är, hur mycket kunskaper man behöver för att faktiskt kunna utöva det här yrket.

Ibland brukar jag fråga mig själv hur jag kan se till att alla andra mår bra hela tiden, jag hinner ju inte ens med mig själv. Gör jag det för att slippa ta tag i mina egna känslor och tankar? kanske..

Ikväll är det en jobbig kväll.
Jag är arg och sårad över att jag låter mig hunsas med hur som helst. I vanliga fall låter jag mig inte hunsas...men det finns undantag..personer jag inte har styrka nog att stå emot.
Om jag inte tar tag i det här snart kommer jag dra ner mig själv i fördärvet, det ska INTE få hända.

Jag är värd mycket bättre.
Bara så ni vet.
Bara så DU vet.

Det är så konstigt det där med min ångest. På dagarna känner jag inte av den så mycket, inte efter att vi delat upp vår stora basgrupp i två mindre grupper och klimatet känns bättre på alla vis. På kvällen däremot är det kört, jag har haft en ångestfri kväll på länge. Det värsta är väl att kanske behöver dras med den resten av livet.

Det är fullt drag på livet igen. Universitetet och familjen tar upp all min tid. Jag har sökt lite sommarjobb så att räkningarna blir betalda över sommaren också. Det värsta är väl att jag bara har studerat i flera år och inte har så mycket att stoppa i mitt cv. Jag hoppas på intervjuer i alla fall.

Jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om längre, det känns som att jag bara skriver på om universitetet...det är ju liksom det jag gör...hela tiden..är på universitetet.

....att blogga från min nya mobiltelefon! Smidigt värre! Jag har inte bloggat på flera dagar igen, ibland undrar jag varför jag ens har en blogg. Natten till fredagen fick mellanpojken jättesvårt att andas och vi fick åka in till akuten med honom, jag sov två timmar den natten/morgonen. Jag vaknade innan klockan trots min utmattning och då bar det iväg till Uni och begreppstentamen. Jag tror faktiskt att det gick bra, men jag tänker inte ropa hej än. På fredag kväll var det en
galen tentafest och resten av helgen har jag bara myst med barnen. Ja, just det! Jag köpte ju min en iPhone också!!

Jag vet inte vem det var som kommenterade nyss angående det förra inlägget.
När jag skrev "Ingen kan skylla hans mardrömmar på mig i alla fall" så menade jag att allt konstigt och läskigt han hör inte kan skyllas på mig, att det är saker han får höra under skoltid och på fritids.
Så ingen tror att jag tutar i honom massa läskiga saker, skulle jag aldrig göra eftersom jag vet hur känslig han är..och jag själv för den delen.

Två dagars fokus på skolan (examinerande redovisningar) och bloggen blir lidande, det hoppas jag ni har överseende med. Nu är den här kursen nästan färdig, nu laddar jag upp för begreppstentamen på fredag!

Idag när jag hämtade stora pojken från fritids berättade han någonting för mig, en sådan där sak som gjorde att jag kastades 18 år tillbaka i tiden.
Ett barn på fritids hade berättat historien om onda dockan för honom. Jag fick ont i kroppen bara av att höra det. När jag hörde historien om onda dockan i hans ålder grät jag, hade mardrömmar och utvecklade en galen fobi för dockor. Jag är snart 25 och har fortfarande svårt för dockor.
Han återberättade den med inlevelse men samtidigt med ett stort allvar, jag hörde att han själv tyckte det var lite obehagligt. När han berättat färdigt blir han tyst en stund och sa sedan: "Nu har jag en hel lista med mardrömmar mamma".
Jag tror honom. Ingen kan skylla hans mardrömmar på mig i alla fall.

Sitter och lyssnar på alla låtar från musikalen RENT. Drömmer mig tillbaka till 2007 då vi estetklasser som gick sista året gjorde den. Det är så mycket kärlek och smärta i musiken. Jag fäller en tår och fortsätter drömma, godnatt.

"There's only us
There's only this
Forget regret
Or life is yours to miss
No other road
No other way
No day but today"

Jag är inte skrockfull, eller snarare så har jag inte varit det förut.
Det är ju fredagen den 13:e idag, dagen då Jason kallblodigt dödade folk i filmerna med samma namn.
Dagen började i alla fall som vanligt. Jag orkade knappt gå upp men tvingade mig själv, vi fixade barnen och alla lämnades på sina dagssysselsättningar. I skolan arbetade vi på lika bra som vi gjort tidigare i veckan.
När det blev lunch ringde barnens pappa och sa att han var på väg till akuten med vår stora pojke, han hade troligtvis brutit någonting i handen. Vad som hade hänt visste jag inte, inte heller hur illa det var.
Jag fick bara vänta på nästa samtal, och när det kom var de på väg till röntgen.
Sedan gick det flera timmar innan jag hörde någonting och sånt klarar jag inte riktigt av, att inte veta vad det är som har hänt.

När de var klara på sjukhuset kom de och hämtade mig i skolan, då hade stora pojken gipsad HÖGERhand (ja, han är högerhänt också till råga på allt) och en bruten tumme.
Jag frågade vad som hänt.
På skolgården har de en fontän och eftersom det varit minusgrader är det ju is där. Barnen krossade isen med stora stenar. Stora pojken letar upp den största stenen han förmår att lyfta och klättrar upp i fontänen. Precis när han ska kasta iväg stenen halkar han likt bambi på isen och stenen landar INTE på isen, den hamnar på hans hand. Ja, så gick det till..hur han fick till det vet jag inte riktigt.

Sedan är det ju lite roligt med barn. Om jag hade brutit min högerhand hade jag nog mest oroat mig för hur jag skulle kunna skriva, äta, torka mig i rumpan eller klä på mig. När stora pojken fått veta att han brutit handen var han mest oroad för att han inte skulle kunna använda tv-dosan ordentligt.
Nu blir det gips i ett par veckor och sedan kommer han nog inte ge sig ut på hal is igen.

Idag har jag förgäves försökt få en tid på kvinnokliniken, det fanns inte en enda tid kvar. Jag fick dock lite nummer till privata kliniker som jag får testa i morgon. Varför jag ska dit behöver inte ni veta, det känns lite overkill. Poängen var väl bara att jag är lite trött på att bli slussad vidare så fort jag försöker få hjälp. Det känns inte som om mina åkommor tas på allvar och det gör mig förbannad.

Eftersom jag inte lyckades få en tid så åkte jag till skolan istället för att tänka på annat ett par timmar. Nu är vi inne på slutspurten, i morgon blir vi färdiga. Min stora pojke börjar bli sjuk och har det brutit ut i morgon blir jag så illa tvungen att ta med honom.

Idag pratade jag och stora pojken om när jag var liten, han tycker det är mysigt när jag berättar om det. Jag tycker om att berätta det också, jag fylls liksom av en värme och glädje.
När jag var liten åkte vi alltid på läger varje år med skolan, alltid till ett och samma ställe. Eftersom min äldsta son går på den skolan jag gick på så ska han få åka dit också.
Jag berättade om de olika husen med små rum fyllda med våningsängar, bryggorna vid vattnet, alla galna fotbollsmatcher och självklart om den stora matsalen där vi alltid avslutade lägret med ett  disco.
Jag kan se mig och mina vänner framför mig samtidigt som jag berättar, vi dansade till Paradisio och låten bailando.

Nu är vi snart klara med vårt arbete i skolan, ja för den här kursen alltså. En redovisning och en begreppstenta och sedan kan vi lämna den här kursen bakom oss.
Idag har jag levt på kaffe, cigg och snus. Jag är inte så bra på det där med matlådor.
Jag var helt utsvulten när jag kom hem vilket resulterade i att jag kastade i mig de första tuggorna av maten...då blev jag mätt. Jag måste börja sköta mig.

Jag har sovit dåligt ett tag nu, om det är fullmånen eller för mycket tankar vet jag inte. Jag kan bara inte somna fast jag är utmattad när jag går och lägger mig.
Jag längtar till helgen, jag längtar efter att bara få släppa allt och gosa med barnen hela dagarna.
Jag saknar dem hela tiden.

Skolan är igång igen och då får jag alltid bloggtorka. Huvudet fylls återigen av teorier och begrepp och jag glömmer till och med bort att äta, det är ett under att jag ens kommer ihåg att ta på mig byxor på morgonen...
Eftersom vi jobbade så hårt innan jullovet har vi nu kommit mycket längre än någon annan grupp och det taggar mig/oss ännu mer, även om vi inte kommer överens i gruppen alla gånger så blir det i alla fall mycket jobb gjort.

Det kom lite snö igår, idag är snön borta. Det lär ju inte dröja länge förens man kan se de första vårblommorna. Jag har gett upp hoppet om en vit vinter. Jag brukar inte tycka om snö, kyla och drivis, men i år ville jag verkligen ha lite vinter.
Jag sörjer fortfarande att julen är förbi, samma visa varje år. Ja, jag älskar julen. Gör julen längre!

Tänk vad många känslor en enda människa kan väcka hos en. Oavsett om det är en vän, ditt livs kärlek, en farmor, en morfar eller någon i bankomatkön.
Tänk att tanken på en annan människa, oavsett om det är en vän, ditt livs kärlek, en farmor, en morfar eller någon i bankomatkön kan få dig att trilla av stolen, tappa andan, gå in i lyktstolpar eller dörrkarmar.
Det spelar heller ingen roll vad det är för känsla, bara det att någon väckt den hos dig, fått dig att drömma eller gett dig hopp.

Jag hälsar eder godnatt.

Jag tog lite bilder när jag hade tråkigt häromdagen med min smarttelefon. Har hittat ett relativt bra program som jag älskar ta bilder med. Här kommer några bilder från min stad.

Idag har vi städat ut julen. Det innebär att vi hade barr i hela lägenheten och vi kommer väl få barr i fötterna lagom tills nästa jul. Det kanske är dags att börja överväga att ha en plastgran, fast nej, det doftar ju inte lika gott och det tar ju bort lite av den där mysiga julfeelingen.
Jag tycker inte om att städa bort julen, nu är det ju ett helt år kvar tills nästa gång!!

Idag fick jag den glädjande nyheten att min lillasyster som precis flyttat till Norge har fått jobb, det innebär ju tyvärr att hon blir kvar där ett tag och inte kommer hem så fort som jag hade velat, det är den egoistiska delen av det hela. Jag är jätteglad för hennes skull, ni får inte tro nåt annat, jag saknar bara min lillasyster.

Tänkte ta en liten update för er som följt processen med problemet på universitetet, eller ja, i vår basgrupp.
Som ni vet gick det ju åt pipsvängen innan jul när jag kände att måttet var rågat och försökte ta tag i saker och ting, det gick ju inte så bra.
Igår var det dags att komma tillbaka till skolan, jag ville inte ens gå dit..jag visste ju inte vad jag hade att vänta. Jag har ju som ni vet varit orolig i flera veckor.
När nästan alla var samlade var det som om ingenting hade hänt och det gör mig smått förbannad.
Det är inte okej efter det som hände och jag accepterar det inte.
När jag hade åkt iväg med Lowe till läkaren hade några av de andra pratat och en av personerna i gruppen tyckte att allt kändes bättre i gruppen nu.
Det gjorde mig ändå lite mer arg. Det kanske känns helt okej för någon som inte fick skit kastat i ansiktet, jag däremot har haft värre ångest än någonsin i flera veckor.
Jag avskyr när vissa förminskar andras känslor.
Om vi ska kunna arbeta i den här gruppen igen måste våra uppenbarliga problem lösas.
På måndag har vi tre timmar på oss att lösa saker och ting.
Min oro har mer förvandlats till ilska, ilska över att det jag och några av mina vänner känner inte tas på allvar, ilska över att gruppens arbete och klimat inte tas på allvar.

I morse när jag loggade in på facebook möttes jag bara av statusuppdateringar om hockeyn som gick inatt, tydligen. Eftersom jag inte är intresserad av sport, men vissa undantag, visste jag inte ens att det var hockey.
Jag har aldrig förstått mig på det där med att sitta och skrika och gapa framför tv:n. Folk blir ju som djur, djur med rabies med stora blanka ögon och som tuggar fradga.
Nej, jag förstår inte.

//Tjejsomgillarkultur_87

För ungefär ett år sedan sa barnens farmor, efter att barnen sovit över där, att min mellanpojke andades konstigt, snarkade kraftigt och gjorde andninsuppehåll på nätterna.
Jag var lite dum och trodde att hon bara inbillade sig, men jag tänkte ändå ha lite extra koll på honom.
Det visade ju sig vara helt sant, nästan obehagligt faktiskt, det lät ju som om lillprins skulle kvävas.
Efter mycket om och men gick vi och kollade upp det, den kvinnliga läkaren behövde bara titta i två sekunder för att skicka en remiss till öron,näsa & hals på sjukhuset.

Idag var det äntligen dags för läkarbesöket vi har väntat på!
Det tog inte mer än en minut innan läkaren konstaterade att det behövdes en tonsillektomi, alltså en operation för att ta bort hela halsmandlarna och kanske även de där bakom näsan som jag inte kan komma på vad de heter just nu...polyperna?
Nu kommer han i alla fall bli kallad till operation inom två månader. Läskigt, men ack så skönt för den lille stackarn som inte kan sova ordentligt.

Det slog mig också, som den tänkare jag är, när vi gick mot ingången till det stora sjukhuset, hur mycket känslor som ryms innanför de där väggarna.
På ett sjukhus måste det ju finnas varenda känsla som existerar. På sjukhus finns det människor som känner sorg, lycka, hopp, frustration, nervositet och hopplöshet...
När ett barn föds uppe på förlossningen dör det en människa i en annan del av huset.
Jag vet att det kanske är osunt att tänka så, men jag kan inte låta bli.
På just det här sjukhuset har jag personligen varit i väldigt olika ärenden, både i glädje och sorg.
Jag försökte sopa bort de jobbiga tankarna när vi gick där inne i gångarna, det ekar när man går där vilket gör det hela ännu värre.
Jag kikade upp mot fönstrena på förlossningen, där födde jag två av mina pojkar, det var här deras liv började...på ett sjukhus fyllt av sorg, lycka, hopp, frustration, nervositet och hopplöshet.
Jag är glad att jag inte behöver vara på sjukhuset på ofta.


Personen på bilden har ingenting med sammanhanget i texten att göra (HAHA).

Nu har hon åkt, min bästa vän och lillasyster.
Hon och hennes kille kom hit en stund innan de åkte.
När hon gav mig en puss på kinden kände jag hur tårarna började bränna innanför ögonlocken, hon märkte det också.
Jag stängde dörren och bröt ihop lite. Det är helt okej att bryta ihop.
Det är ju inte så att hon försvinner för alltid, men hon kommer inte vara inom räckhåll som hon alltid varit. Älskar dig. Älskar dig galet mycket.

Jag tror att jag har skrivit det förut men jag skriver det igen.
Jag sörjer. Jag sörjer varje år vid den här tiden. Julen är slut, den gick alldeles för fort. Det är ett nytt år och allting börjar om från början. Nya utmaningar, fortfarande lite pengar på fickan och massor med studier. Ett helt år till när barnen kommer vara på dagis och jag på universitetet. Jag saknar dem hela dagarna. Jag skulle ha velat stanna tiden under julhelgen, det gick alldeles för fort... jag vill tillbaka till när vi satt här allihopa i vardagsrummet, syskon och massa lyckliga barn.

Det är en sak till som gör ont, lite värre än att julen är slut.
Min lillasyster, min bästa vän, flyttar från Sverige i morgon. Hon ska flytta till sin pojkvän. Det är så härligt på ett sätt, att hon flyttar till den hon älskar, det är kärlek och alldeles rätt.
Men samtidigt så gör det ont eftersom hon inte kommer vara här mer. Hon kommer inte finnas några kvarter bort. Vi kommer inte kunna ses precis när vi vill och det gör ont. Vi kommer inte kunna umgås alls. Det gör riktigt, riktigt ont.