Svart på vitt

Jag är inte skrockfull, eller snarare så har jag inte varit det förut.
Det är ju fredagen den 13:e idag, dagen då Jason kallblodigt dödade folk i filmerna med samma namn.
Dagen började i alla fall som vanligt. Jag orkade knappt gå upp men tvingade mig själv, vi fixade barnen och alla lämnades på sina dagssysselsättningar. I skolan arbetade vi på lika bra som vi gjort tidigare i veckan.
När det blev lunch ringde barnens pappa och sa att han var på väg till akuten med vår stora pojke, han hade troligtvis brutit någonting i handen. Vad som hade hänt visste jag inte, inte heller hur illa det var.
Jag fick bara vänta på nästa samtal, och när det kom var de på väg till röntgen.
Sedan gick det flera timmar innan jag hörde någonting och sånt klarar jag inte riktigt av, att inte veta vad det är som har hänt.

När de var klara på sjukhuset kom de och hämtade mig i skolan, då hade stora pojken gipsad HÖGERhand (ja, han är högerhänt också till råga på allt) och en bruten tumme.
Jag frågade vad som hänt.
På skolgården har de en fontän och eftersom det varit minusgrader är det ju is där. Barnen krossade isen med stora stenar. Stora pojken letar upp den största stenen han förmår att lyfta och klättrar upp i fontänen. Precis när han ska kasta iväg stenen halkar han likt bambi på isen och stenen landar INTE på isen, den hamnar på hans hand. Ja, så gick det till..hur han fick till det vet jag inte riktigt.

Sedan är det ju lite roligt med barn. Om jag hade brutit min högerhand hade jag nog mest oroat mig för hur jag skulle kunna skriva, äta, torka mig i rumpan eller klä på mig. När stora pojken fått veta att han brutit handen var han mest oroad för att han inte skulle kunna använda tv-dosan ordentligt.
Nu blir det gips i ett par veckor och sedan kommer han nog inte ge sig ut på hal is igen.