Svart på vitt

Jag saknar att sjunga i kyrkan på julafton.
Jag saknar att sjunga på dop och bröllop.
Jag önskar att jag hann sitta och spela gitarr och sjunga oftare (annat än barnvisor alltså).

Hur mycket jag än anstränger mig så kan jag inte komma ihåg min absolut första kyss,
så jag tänkte bjuda på historien om min och min mans absolut första kyss för den minns jag som om det var igår.

Det var andra gången vi träffades.
Han kom med tåget från Värmland och jag stod och tog emot honom på tågstationen i Norrköping.
Han pratade inte så mycket, det hade han inte gjort första gången vi träffades heller men det gjorde ingenting.
Det räckte med att titta på honom så pirrade det i magen på mig.

Under middagen förstod jag inte varför han inte åt någonting, men jag frågade inte varför, då visste jag ju inte allt jag vet nu om vad han äter och inte äter.
På kvällen såg vi på "jag vet vad du gjorde förra sommaren" och jag passade på att krypa närmre honom i soffan och ta hans hand i min.

Klockan blev mycket och vi gick in på mitt rum för att gå och lägga oss (första gången vi träffades fick han inte sova över för sina föräldrar).
Jag tog chansen, det var nu det gällde.
Först gav jag honom en kram, jag höll om honom och han skakade som ett asplöv i vinden.
Det är verkligen inte någon överdrift, han skakade verkligen och än idag kallar jag honom för asplövet.
Jag höll honom hårt och länge och försökte få honom att slappna av.
Vi stod där i två timmar sedan släppte jag taget lite och kysste honom.

Jag provade precis mitt och Martins julgodis och jag kan säga såhär att jag fick en munorgasm!
Det var verkligen lyckat!
Nu är det nog bäst om jag bjuder bort dem så jag inte äter upp alla själv...

Glömde förresten berätta vad som hände igår eftermiddag.
Det ringde på dörren, och paranoid som jag är så MÅSTE jag titta i kikhålet.
Det var ingen jag kände igen och jag tvekade om jag skulle öppna.
Barnen sprang runt benen på mig, maten stod och puttrade på spisen, men jag öppnade i alla fall.
Det var en man med världens mest breda stockholmsdialekt som ville komma in och prata om brandsäkerhet. Men jag ställde mitt i dörröppningen och berättade för honom att vi är väl skyddade med brandvarnare, brandsläckare och att jag har gått kurser i brandsäkerhet.

Jag vill inte släppa in honom, jag har jättesvårt att lita på människor, och jag känner ett stort obehag av att släppa in främlingar i mitt hem.
Visst hade han legitimation och allt det där, men jag är så jäkla paranoid och får för mig att han säkert är en knivmördare eller nåt åt det hållet.

Det gick i alla fall bra.
Vi pratade ganska länge, han var lite bekymrad över att det faktiskt finns människor som skiter fullständigt i brandsäkerheten. Mentaliteten är ju gärna så att "det händer inte mig".
Men när man minst anar det är olyckan framme och bor man i ett hyreshus måste man ju tänka på alla andra som bor i anslutning.

Jag väntar på att julgodiset i köket ska stelna, så jag passar på att blogga lite!
Mina drömmar.
Är det mina framtidsdrömmar eller mina nattdrömmar?
Min blogg, jag väljer.

Mång av mina drömmar har redan slagit in.
Jag har tre underbar barn, jag är gift med en underbar man och vi har allt vi någonsin kunnat önska.
Men jag drömmer ändå om mer saker.
Jag drömmer om att studera på universitetet, få ett stimulerande och personutvecklande jobb där jag skall komma att trivas i många, många år.
Jag vill arbeta med kommunikation, helst inom media, reklam och sånt.
Jag vill arbeta mycket i skrift men jag kan gärna leda projekt där jag kan få vara ett ansikte utåt.
Jag drömmer om att få stiga in på ett kontor på morgonen med en rykande latte i handen och börja leda dagens arbete.

Jag drömmer om att få flytta hem till Norrköping där min familj finns.
Jag drömmer om att få vara ekonomiskt oberoende av Martin.
Jag drömmer om en trygg framtid för mina barn.
Jag drömmer om en framtid med fler barn, och kanske en liten hund.

Jag drömmer om väldigt mycket.
Men jag vill inte göra ett milslångt inlägg just nu...

Jag vet inte hur många gånger om dagen jag städar vårat kök.
Av någon konstig anledning är det just köket jag MÅSTE ha städat för att känna mig tillfredställd, resten av lägenheten orkar jag inte pyssla om lika mycket.
Jag älskar mitt kök, och jag finner det väldigt tillfredställande att dra trasan över diskbänken med grumme citronsåpa och njuta av doften.
Jag är nog rätt knäpp i alla fall.

Nu kanske det inte bli något julbord på lördag, och jag som ville klä upp mig!
Jag hade ju längtat efter en helkväll hemifrån med min man!
Varför blir ingenting som jag vill just nu!?!?

Måndag morgon!
Ibland önskar jag verkligen att jag hade ett jobb att gå till, även om det är mysigt att vara hemma med lilleman också.
Men jag blir lätt rastlös av att vara hemma så mycket i veckorna.

Solen tittar fram idag, det var verkligen på tiden att vi fick se den igen.
Jag funderar på att ta en liten sväng till stan sen och leta efter en klänning, får se om tiden räcker till.

I morse vinkade jag och barnen av mamma.
Jag fick bita mig i läppen för att inte storgråta, jag vet att hon börjar gråta då också.
Jag önskar att hon hade kunnat stanna ett par dagar till.
Jag får så mycket mer kraft när jag har henne hos mig.
Hon förstår att jag mår dåligt utan att jag behöver prata, hon kan läsa mig som en öppen bok.
Det är skönt att ibland bara kunna bli förstådd utan ord.

På lördag ska jag på julbord och jag vet inte vad jag ska ha på mig!
Jag har hittat en fin klänning, men jag är egentligen ingen klänningmänniska...
Funderar på att testa den någon dag i alla fall.
Det enda jag har att utgå ifrån är mina knallröda nyinköpta strumpbyxor, då kanske det vore snyggt med något svart till?
Jag måste på klädjakt, jag ska vara snyggast!

Den här listan är ju inte rolig! Tyvärr känner jag ett tvång att avsluta den, tvångstanke.
Men efter dem här 30 dagarna ska jag göra en egen lista.
Men regler är regler, så vad hade jag på mig idag?
Svarta tights.
Svart klänning med vita prickar.
Svarta strumpor.

Mer spännande än så blir det faktiskt inte.
Jag har suttit inne hela dagen och har inte känt något behov av att klä på mig en massa kläder, eller okej, jag vinkade av min älskade mamma ute på parkeringen.
Vi har haft en städ/pysseldag, utomhus har det ju ändå varit snöstorm.

Jag saknar min lillasyster väldigt mycket idag, nästan så det värker i hjärtat.
Jag älskar dig.

Nu har jag precis bakat pepparkakor igen.
Jag har ett glas varm glögg och sitter och tittar ut på snöstormen.
Är det för tidigt att göra pepparkakshus nu?
Min man tycker att vi ska vänta till nästa helg, jag tycker vi ska göra den nu.
När ska ni göra pepparkakshus?
(bilden är från förra året).

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt,
och alla är så glada att fira få advent.

Den här veckan har varit lång, alldeles för lång och fylld av tårar och ont i magen.
Får man tråkiga besked måste man få må dåligt, och det har jag gjort, med råge också.
Det är inte så roligt när man väntat på ett framtidsbesked och får en fet käftsmäll i stället.
Liver blir inte alltid som man tänkt sig helt enkelt.

Den här veckan har jag försökt hålla humöret uppe, många har försökt hjälpa mig.
Men det är svårt att bli hjälpt när jag inte vet vad jag behöver för att må bra just nu.
Jag försöker njuta av att julen snart är här, njuta av barnens gnistrande ögon när man pratar om tomten,
men mitt problem är ju att så fort jag försöker slappna av så rullar tankarna igång igen och jag är tillbaka på ruta ett.

Den här veckan har jag älskat mina barn lika mycket som jag alltid gör.
Jag har förundrats över hur stora dem har blivit och hur mycket dem kan, jag har blivit sentimental och gråtit.

Den här veckan har jag bestämt mig för att sluta kämpa för vänner som tror att envägskommunikation fungerar, vänner som kommer och går som det passar.

Den här veckan är snart slut, tack och lov.
Nästa vecka ska bli en bra vecka.

När jag gick på komvux hade jag en jättebra vän (han tycks ha glömt bort att jag existerar nu).
En gång när vi fjantade oss hoppade det ut en massa fula ord ur munnen på mig, då säger han:
"men oj, jag som trodde du var pryd".

Pryd? Jag? HAHA!
Jag är inte pryd för fem öre, det är nog inte så mycket som ni läsare märker av dock.
Men jag tror att människor som känner mig väl kan vittna om att jag är ganska...ja..opryd.
Det här känns som lite fel forum för mig att vara opryd, jag har inte lust att missförstås hela tiden.
Men jag hoppas ni tycker om mig som jag är och att det är därför ni fortsätter att komma tillbaka.

Jag kan nästan provoceras av bloggar som är för ärliga, eller för opryda.
Jag vet inte varför egentligen, det bara är så.
Vissa av dem verkar vara lite "man ska vara som jag är och alla andra är dumma i huvudet".
Dem bloggarna stannar jag sällan länge på.

Idag köpte jag pepparkakskläder till barnen och tänkte att jag skulle få lite fina kort på dem.
Det tyckte ju självklart inte barnen var så kul, att sitta still och se glad ut och så blev inte ljuset så bra.
Vi gör ett försök till i morgon med bättre ljus, bättre kamera (om jag kommer ihåg att ladda den) och förhoppningsvis gladare barn.

Ni ska veta att det är så otroligt skönt att mamma är här, det gav mig lite extra kraft.
Men som med allt annat som är roligt tar det ju slut någon gång, mamma åker hem i morgon.
Funderar på att ta bort hjulen på hennes bil inatt när hon sover så hon inte kan åka hem, vad förvånad hon skulle bli.
Nu har vi precis njutit av en god middag som jag och min man har gjort, jag har aldrig sett barnen äta så mycket mat, det såg ut som om dem aldrig sett mat innan.

Nu sover snart alla barnen och jag och mamma ska dricka lite vin och titta på tv tillsammans.
Tyvärr har jag tvättstugan också, men om jag blinkar lite extra med ögonen åt Martin kanske han går ner nästa gång...


Mitt alldeles egna hemliga recept (kom på det idag)!


Jag älskar sallad!

Jag är hemma från ett grymt pass på gymmet, bodypump.
Nu är jag sådär härligt pigg och full av energi, det är så skönt att starta lördagen så!
Har precis betalat alla dumma räkningnar, men jag fick lite över denna månaden i alla fall.
Nu måste jag åka iväg och köpa nya mössor och vantar åt barnen och införskaffa kvällsmys!
Vi ses snart igen!

Jag älskar dammsugare (inte så bra kanske), eller punchrullar som det egentligen heter.
Men när jag går förbi hyllan i affären så har dem tydligen bytt färg och satt en ny smak på dem, nämligen pepparkaka. Jag har precis smakat en för att kunna sätta ett betyg på spektaklet.
Alltså, jag tycker om pepparkakor, men det här var som att äta pepparkaksdeg och det har jag jättesvårt för. Nej, jag tyckte inte det var en hit.

Jag kunde inte gå förbi i affären utan att köpa med mig den här hem.
Som hundbajspåsar fast för bebisar... bebisbajspåsar....

På söndag är det första advent och nedräkningen kan börja på riktigt!
Jag ville göra en lite annorlunda adventsljusstake och satte ihop den här!

Jag äger alldeles för många väskor, MEN jag använder dem aldrig (dem är bara roliga att samla på), speciellt inte handväskor.
När jag är ute med barnen har jag skötväskan och den är bara full av blöjor, tvättlappar och salvor av olika slag som kan vara bra om barnen får röda rumpor.
Om jag är ute själv har jag sällan väska, bara om jag ska till gymmet.
Då har jag min blommiga, underbara tygväska som jag har sytt själv.
Ni kan ju nästan förstå vad jag har i den om jag ska till gymmet, nämligen:
Hänglås
Träningskläder (om jag inte har dem på mig redan)
Handduk
Vattenflaska
Satskortet
Träningsskor
Nycklar
Tuggummi

Det var inte så spännande som ni trodde va?

Sist jag jag var nere i källaren struntade jag i att ta med alla julsaker upp, jag tog bara med ljusstakarna.
Idag måste jag tyvärr knöla mig in i det proppfulla förrådet och hitta fönsterlaven jag sparat sedan förra året.
Det heter fatiskt inte vitmossa, bara så ni vet, det heter fönsterlav.
Det var våran biologilärare VÄLDIGT noga med att påpeka en sådär 76900 gånger under en termin.
Det känns ju bra att han lyckades lära mig någonting i alla fall, trots att vi inte kom så bra överens.
Har ni lyckats pyssla färdigt hemma inför advent?

Det är en kall morgon och jag sitter och dricker kaffe.
Jag drog iväg ett sms till min mamma och frågade om hon ville komma hit i helgen,
känner att jag behöver stöd.
Hon är snart på väg.
Det ska bli skönt att hon kommer, tänkte att hon och jag kunde hitta på något själva i morgon, kanske inhandla några julklappar till barnen eller bara ta en kaffe i någon galleria..bara hon och jag.

Jag kommer nog inte kunna komma över det som hände igår, jag har gråtit hela morgonen.
Men livet bli aldrig som man tänkt sig och jag försöker ge mig själv en rejäl spark i arslet så att jag kan tuffa till mig lite och bli positiv.
Men jag tror ni kommer att få ha tålamod med mig.

Jag höll ju precis på att glömma!
Min blogg fyller ynka två år idag!
Grattis bloggen, mig blir du inte av med!

(jag för över sju år sedan)

Ikväll fick jag veta att en man hade försökt locka med sig en pojke med godis från min äldsta sons skola. Det hade hänt efter att jag hämtat honom.
Sådant gör mig riktigt rädd.
Jag följer honom till och från skolan varje dag.
Men som den nojjiga mamman jag är kommer jag nog inte kunna slappna av mer nu.
Nu kommer han inte kunna leka fritt på gården heller, jag ska ha uppsikt varenda liten sekund om det rör sig en pervers människa i vårt område.
Det kan ju hända när som helst och vart som helst, men när det händer sådana här saker blir man ändå extra skakis och inser att barnen inte går säkra.
Låt barnen vara!

Storasyster: Min storasyster är nio år äldre än mig. När jag var liten hade jag ingen personlig relation till henne eller vad man ska kalla det. Vi var ju inte riktigt i samma fas i livet, när jag lekte med barbies träffade ju hon killar och tjuvrökte.
Nu är det stor skillnad, vi har aldrig varit så nära som vi är nu.
Vi fick våra första barn med 1,5 års mellanrum och vi började umgås.
Min storasyster är helt underbar och superbusig. Hon ställer alltid upp på mig och det är ofta henne jag vänder mig till när jag behöver prata.
Nu när det är så många mil mellan oss ringer vi till varandra hela tiden.

Storebror 1: Min äldsta bror är sju år äldre än mig. Det är väl lite som med min storasyster att vi inte hade någon tight relation under våran uppväxt. Det var bara roligt att reta honom när han hade tjejer på rummet!
Jag trivs väldigt bra med min storebror, han är en sådan fin kille!
Han ser ganska hård ut på utsidan men är en riktig mjukis på insidan.
Han är väldigt generös och omtänksam.
Jag blev så glad när jag fick veta förra veckan att han gått ner på knä och friat till sin sambo!

Storebror 2: Min näst äldsta bror är bara fyra år äldre än mig. När vi var små var jag hans offer för diverse elaka saker. Han mutade mig, retade mig och fuskade alltid när vi spelade spel.
Ibland fick jag i alla fall vara med och leka med hans vänner.
Idag har vi en bra relation till varandra. Han är en ganska virrig men helt underbar människa. Det finns inget ont i honom, han är en sådan där rolig prick som man gärna vill ha med sig på fest och jag är glad att han är min storebror. Han är helt fantastisk med mina barn och han är gudfar åt min minsta pojke.

Lillasyster: Min lillasyster är två år yngre än mig. Det har alltid varit hon och jag. Det var ju bara några dagar sedan jag hyllade henne på mig blogg, men jag skriver gärna fina saker om henne igen.
Hon är min lillasyster och bästa vän, jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.
Hon bryr sig så mycket om andra att hon ibland glömmer bort sig själv. Hon är glad, positiv och en framåtsträvande tjej som inte låter någon sätta sig på henne.
Jag gör vad som helst för min lillasyster.

Jag älskar er.

Jag har suttit som på nålar i tre veckor och väntat på samtalet, samtalet som kanske ska förändra våran framtid. Samtalet som kanske skulle ta oss ifrån värmland.
Idag när Martin kom hem från jobbet sa han att dem hade ringt, och det pirrade till i hela min kropp.
"dem sa att dem bestämmer sig efter nyår i stället".

Precis i den stunden var det som om någon stack en kniv i hjärtat på mig.
Det är tyvärr så det känns just nu.
Min framtid då? Barnens?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

I eftermiddag har jag fyra barn att ta hand om, mina egna tre såklart och så en kompis till stora pojken.
Jag tog ut pepparkaksdegen ur kylen förut och tänkte att jag kunde underhålla dem med lite pepparkaksbak, men jag ångrade mig lika snabbt och stoppade in den igen.
Men sedan ångrade jag mig ännu en gång och drog igång baket i köket, dessvärre blev det väl ingen hit.
Det slutade med att jag stod och bakade själv (Theodor satt i sin barnstol och tuggade på en röd plastkrabba). När jag hade bakat klart tyckte barnen att dem skulle få äta pepparkakorna i stället.
Nu borde dem vara mätta ett par timmar...
Om ni undrar varför det inte blev så många pepparkakor så beror det på att degen slank ner i vissa barns, jag nämner inga namn, magar.

Sluta lämna reklam på min blogg!!!

Den här bilden gjorde jag under den mest mörka perioden i mitt liv.
Jag kommer aldrig glömma bort hur jag mådde då, det räcker med att titta på bilden för att jag ska slungas iväg tillbaka till den dagen.
Bilden säger så mycket.

Jag somnade klockan 21:00 igår, det har inte hänt på evigheter.
Mardrömmarna förföljer mig, jag som brukar ha så fina drömmar!
Det verkar vara kaos där uppe i hjärnkontoret och jag vet inte hur jag ska få det att lugna ner sig.
Det värsta med att vara känslig för sress är att man till slut inte vet att man är stressad, men kroppen vet och agerar efter det.
Jag vet inte ens vad jag behöver just nu för att må bra.
Det får bli många kramar med lilleman idag.

Hur skulle ni definiera en riktig vän?
Har ni turen att ha en sådan?
Jag har börjat tvivla så mycket på vilka som är mina vänner och inte (hur fjortis lät inte det, men aja).
Jag ser mig själv som en väldigt snäll person som man verkligen kan lita på.
Varför försvinner då mina vänner?
Det känns som att jag bara duger på andras villkor, det har visat sig så tydligt på sista tiden.
Till slut orkar jag inte kämpa och då låter jag det vara.

Jag gillar inte inte anonyma kommentarer eftersom jag inte kan ge svar på tal!
Jag måste bara dela med mig av en väns historia som hon skrev till mig med anledning av mitt inlägg "välgörenhet eller girighet".
Det är dem här människorna jag inte förstår mig på.

"Ännu roligare är, på tal om Rosa Bandet galan, är att när den sändes fick de problem med växlarna för tävlingen. Då hade de ring till oss på Eniro och varit ursinniga över detta, och min vän talat om för en kund att han kunde ju skänka pengar en annan dag. Kunden hade då svarat ungefär:

"Vaddå skänka pengar? Det är ju en tävling, man kan ju vinna en bil!"

Säger ganska mycket om människor... "

Kossan.se
Lyssna verkligen på hela, annars missar ni verkligen något!

Även om jag inte tror någon bryr sig om vad jag har haft på mig idag så är det tyvärr reglerna att jag ska berätta det på dag 10.
Idag har jag på mig:
svarta tights
rosa och vitrandigt linne
vit långärmad tröja
vita, röda och marinblårandiga strumpor.

jaha, det var det.

Jag tycker välgörenhet är otroligt bra, verkligen superbra.
MEN jag tycker i många fall att det handlar om girighet, inte av dem som vill ha pengar, utan dem som skänker.
Jag läste morgontidningen i morse, det var två unga tjejer som anordnat ett välgörenhetslopp inne i stan, fint gjort av dem tänker jag.
Men så fortsätter jag att läsa, alla som deltar i loppen får presenter.
Varför undrar jag?
Var inte tanken att skänka pengar? inte slösa pengar på dem som ska skänka?
Samma sak är det ju faktiskt i till exempel rosa bandet galan där dom lockar tittarna med dyra bilar!
Bilar som kostar uppåt 200 000 kronor, hade det inte varit bättre att skänka dem pengarna till sig själva i stället?
Jag tycker i alla fall inte att det är okej.
Skänk pengar, men kräv inte saker tillbaka, det är inte tanken från början.

Jag låg och lekte med Theodor på golvet för en stund sedan, nu har jag dregel i hela mitt högra öra....

Nu har jag snart hävt i mig tre koppar kaffe och jag börjar bli människa igen.
Trots lite snor i näsan hoppas jag att jag orkar släpa mig till gymmet idag, jag vill inte hamna efter!
I övrigt känner jag mig oerhört dramatisk idag.
Den där jäkla klumpen och nervositetet i magen vill inte försvinna och om inte det där samtalet kommer snart så vet jag inte vart jag tar vägen...

Jag brukar ha ganska bra koll på vart jag har mina saker här hemma, ett organiserat kaos kan man kalla det. Men nu vet jag varken ut eller in.
Jag hittar inte min stickning, jag håller på med en filt till Theodor och jag har stickat på den hur länge som helst för att den ska bli stor nog.
När jag var hos mamma senast tog garnet slut och jag tänke att jag fick fortsätta när vi kom tillbaka hit.
Jag är hundra på att jag hade med den i bilen hem, men jag kan inte hitta den någonstans!
Vem har tagit min stickning!!!!

(gammal bild, nu är den mycket längre)

Ni som känner mig väl vet att jag är kristen.
Inte  "jag-är-döpt-och-konfirmerades-för-att-få-presenter-och-betalar-kyrkskatt-fast-jag-aldrig-går-till-kyrkan"-kristen.
Jag är troende kristen, jag tror på Gud.
Provocerande för vissa, man har ju fått höra både det ena och det andra.
Respektera mig så respekterar jag er.

Jag är inte uppvuxen i ett kristet hem men jag döptes som dem flesta barn.
Min tro började växa i samband med att jag konfirmerades och sedan dess har jag varit aktiv i svenska kyrkan.
Jag är gift med en man som hatar allt som har med religion att göra, dock är våra barn döpta, mest för att jag ville det antar jag.
Skulle dem vilja gå ur svenska kyrkan när dem bli stora, fine.

Jag har inte läst hela bilbeln, det har jag inte, och jag lever inte efter den.
Jag tror på mitt sätt, alla kristna tror inte på exakt samma sätt.
Ibland är min tro stark, ibland är den svag.
Jag är bara en helt vanlig troende människa.

Häromdagen gick vi hem i motvinden (idag också) och han grät för att han frös om näsan, då säger Lowe:
- Mamma, jag vill ha en näsvante.
- Har du någonsin sett en näsvante?, frågar jag.
- Nej, jag har inte sett någon näsvante idag, inte igår heller.

Ellioth brukar dra ner mössan för ansiktet och låta mig leda honom till skolan för att slippa frysa om näsan. Jag kanske ska dra ner mössan på Lowe också nästa gång....

Doften av Martins parfym sprider sig alltid över lägenheten på morgonen och jag njuter varje gång.
Jag valde den åt honom så han kunde ha den på bröllopet.
Doften påminner mig om den dagen.
Jag hoppas han kommer hem på lunchen idag,
jag känner ett starkt behov av att hålla om honom.
Jag älskar dig.

Klockan - 21:40.
Humör - Låg.
Kläder - mysbrallor och linne.
Hår - Bakåt.
Smink - Inget.
Undran - När får vi veta något om jobbet?
Innan - Tränat.
Nu - Tv, kramar och glögg.
Gillar - Att jag har blivit så duktig.
Gillar inte - Att jag inte kan påverka framtiden.
Borde - Plocka ur diskmaskinen.
Låt - Ingen.

Den 4:e september i år blev jag äntligen fru.
Det var en dag jag längtat så otroligt länge efter.
Jag brukar fråga andra som gift sig vad deras bröllop har kostat och kan ibland få en smärra chock av summorna jag får höra.
Jag har alltid velat ha ett mindre bröllop, intimt och personligt.
Eftersom vi inte är speciellt rika var det viktigt att det blev ganska billigt också.
Vi hade satt en budget på 10.000 kronor.
Vi hade turen att Martins föräldrar ville stå för maten, bara där sparade vi massor av pengar.
Några tips för ett billigt och bra bröllop:

1. Gör klänningen och slöjan själv, eller låt någon du känner göra den (min svärmor sydde min, det sparar man in många tusenlappar på).
2. Känner du en fotograf? fråga om han/hon kan fota på bröllopet  och festen för en billig peng, eller gratis (vi hade turen av få allting fotat gratis av en vän till familjen).
3. Knyt brudbuketten själv (min storasyster fixade min).
4. Känner du någon som är grym på hår och smink? fråga om han/hon kan fixa dig för en billig peng eller gratis (min vän gjorde både hår och smink gratis).
5. Hyr en billig lokal där man får ha med eget mat och alkohol (våran lokal gick på 1800:-).
6. All mat vi hade på bröllopet hade min svärmor gjort, det gör allting mycket mer personligt, och så blev det billigt för dem att bjuda våra gäster.
7. Bjud inte folk du inte har någon relation till, vi bjöd bara människor vi verkligen känner och man kommer upp i ganska många bara då.
8. Börja planera i tid! det tar längre tid att planera ett bröllop än vad man tror.
9. Ha mycket musik på bröllopet, gärna solosång (min lillasyster sjöng), det här ger tillfälle att få slappna av lite när man är så nervös.
10. Om du har barn kan du be någon att ta hand om barnen under bröllop och fest och även åka hem med dem när det börjar bli sent.
11. Våga be om hjälp! det kan vara skönt med ett par extra armar när det är så mycket som ska fixas!
12. Men det viktigaste av allt: njut av eran dag!
    

Den här dagen har kännts evighetslång.
Nya bättre tag i morgon.
Jag har precis kommit hem från ett zumbapass, första gången jag testade det.
Dagens lärdom: ställ dig inte längst bak om du är kort.
Jag såg nämligen bara överkroppen på instruktören vilket resulterade i att jag gjorde mina egna rörelser i min egna lilla värld längst bak i lokalen.
Men det var uppfriskade.
Nu sitter jag och mumsar på morötter och gurka och funderar över om jag kan komma på något mer att blogga om senare.
Förslag? frågor? kom igen!!

Det var på våren 2004 och jag var 17 år.
Min mamma följe med mig till ungdomsmottagningen i Norrköping för att jag skulle till gynekologen.
Det är bland det västa jag vet så jag var rysligt nervös.
Mamma fick ju självklart sitta i väntrummet.
Gynekologen startade sin undersökning, efter en stund såg hon fundersam ut och sa:
"din livmoder är lite förstorad, du ska får göra ett graviditetstest".
Hela världen bara stannade för några sekunder, hörde jag verkligen rätt?
Hon gav mig en mugg att kissa i och sedan stoppade hon i den lilla stickan i muggen.
När man sitter och väntar på något går tiden så otroligt långsamt, man hinner tänka så många olika tankar.
Till slut tittar hon på stickan och säger: "du är gravid".
Just där, just då förändrades mitt liv.
Ett ögonblick.

Kan dem inte bara ringa nu så jag kan få sova om nätterna igen!?
Jag har haft hemska stressdrömmar och vaknat av att jag haft panik.
Snälla ring!
Jag drömmer alltid mycket, och jag minns alltid vad jag drömmer, men sådana här stressande drömmar brukar jag vanligtvis inte ha.
Min kropp är på helspänn och jag vill bara få lite lugn i den.
Jag vill ju bara få veta....

En av mina bloggvänner skrev ett litet inlägg idag om det här med sex och onani.
Jag skrev ett sådant inlägg för länge sedan, så länge sedan att jag inte orkar leta fram det.

Jag förstår inte att vissa människor är så rädda för att prata öppet och sex och onani, det är ju faktiskt väldigt naturligt och väldigt härligt.
Jag har alltid varit väldigt öppen med just det här, inte att jag går och pratar vitt och brett om det, men jag är ändå väldigt öppen för diskussioner om det.

Det ska inte vara pinsamt att onanera, det ska vara skönt.
Jag tror att alla någon gång har onanerat.
Man har ju testat sig fram genom livet.
Det hjälper oss att utveckla våran sexualitet och det är också en bra övning om man till exempel har svårt att få orgasm.

Man ska inte dra sig för att gå och shoppa sexleksaker.
Sexleksaker är inte läskigt, det är roliga hjälpmedel som man kan införskaffa om man vill ha lite extra krydda i sexlivet eller om du inte har en partner kan det ju vara mysigt med lite orgasmer ibland.
Gillar man inte sexleksaker av andra anledningar kan man till exempel testa värmande oljor eller chokladfärg som man kan gnida in sig i.
Sex handlar inte bara (som många tror) om penetrering, jag är väldigt beroende av beröring.
Jag tror att alla människor behöver beröring och närhet.

Ni ska få ett hett boktips av mig!
"Orgasmboken" av Katerina Janouch.

Min lillasyster är min bästa vän.
Hon vet precis allting om mig och vi har delat nästan allting i livet.
Hon vet precis hur hon ska få mig att le och må bra när jag mår dåligt.
Eftersom avståndet gör att vi inte kan ses så ofta pratar vi ofta i telefonen med varandra, hennes röst gör mig lugn. Hon är en väldigt duktig sångerska och har sjungit på alla mina barns dop och på mitt och Martins bröllop.
Det finns inget ont i min lillasyster, hon ställer alltid upp för andra människor, hon har ett stort hjärta av guld.
Jag älskar dig så otroligt mycket lillasyster.

Nu känns det mysigt att gå omkring i lägenheten.
Det är nedsläck överallt förutom stakarna i fönstren som påminner om att julen snart är här.
Det är nästan så det börjar pirra i magen på mig!
Julstöket resulterade i ett julkök.

Igår kväll hade jag verkligen laddat för mys, men tji fick jag.
Martin var tvungen att jobba, på sin födelsedag, på en lördag.
Jag gav upp när jag sett klart filmen på tv, försökte sova, men som vanligt lyckades jag inte.

Idag mår jag inte bra alls.
Det är tusentals tankar som bara susar omkring i mitt huvud och jag vet inte hur jag ska sortera dem.
Till råga på allt tänker herrn i huset åka och fiska snart och jag kommer bli ensam med barnen.
Jag är alltid ensam med barnen, så det är ju inte något konstigt med det egentligen, men jag skulle verkligen behöva extra mycket kärlek idag när den där stora klumpen i magen inte vill försvinna....

Jag kunde verkligen inte låta bli!
Det har kliat i pysselfingrarna alldeles för länge!
Jag brukar alltid vara först med att pynta, men så säger min lillasyster att hon gjort det idag!
Jag sprang ner i källaren och plockade fram alla stakar och nu står dem där i fönstret, och att snön faller utanför gör bara saken ännu bättre!
I morgon ska jag ställa in stakar i barnens rum också, jag vet nämligen inte vart jag lagt deras röda stjärnor.
Har ni pyntat? Eller när ska ni göra det?

Jag glömde förresten att berätta vad som hände inne på tobakskiosken häromdagen,
när jag skulle köpa frimärke vet ni.
Jag fick mitt frimärke och frågade honom om han kunde lägga på det med all annat post, eftersom dem är postombud.
Det kunde han självklart göra sa han.
Så jag räcker ut tungan och slickar på frimärket, då fastnar tuggummit i frimärket, så jag står och försöker bita bort det från den lilla kladdiga pappersbiten!
Det gick inte, och eftersom den stackars i mannen står och glor på mig så lät jag tuggummit sitta fast på frimärket.
Jag tröck dit det extra hårt på kuvertet, fnissade lite generat och räckte över kuvertet till mannen.

Är det ingenting ni vill veta om mig? något ni saknar? något jag borde skrivit om?
Ställ frågor så ska jag ta upp dem i bloggen.

Oj, det här är en så individuell fråga!
Jag tycker det är så svårt att beskriva kärlek med ord,
jag har i allmänhet svårt att beskriva känslor i skrift.
Kärlek.
Ja...kärlek handlar om så mycket.
Det beror ju också på till vad eller vem man känner kärlek för.
Jag tror kärlek handlar om trygghet, tillit, närhet och kommunikation.

Det man också borde tänka på är att inte överanvända ordet älskar,
gör man det för mycket tappar ordet sin betydelse.

Gästerna kom, gästerna åt, gästerna gick.
Jag hade tänkt ta en kort på smörgåstårtan jag gjort (läs: köpte på ica maxi), men jag hade så bråttom att få smaka av den att jag glömde bort det.
Ni får se det som blev kvar i stället.
Martin fick fina presenter och han verkar nöjd.
Nu kämpar vi med att få alla barnen att sova så att vi kan pusta ut efter den här långa dagen.
Jag mitt klantarsel halkade utanför gymmet i morse och ramlade rakt i backen, tror jag har sträckt mig lite, det gör i alla fall väldigt ont....
Jag är ingen stordrickare, men ikväll ska jag i alla fall ta mig ett glas asti och mysa i soffan till en bra film, först måste jag bara ner i tvättstugan (helg betyder inte vila när man har tre barn).

Jag har verkligen haft problem med att hitta en bra present till min man, men då fick jag tanken att jag kan köpa en korg och fylla den med saker som påminner mig om honom.
Korgen innehåller:
4 Öl av märket Red Stripes
10 par strumpor
1 ask Noblesse
2 stycker Marabou cookies & cream
1 påse chili cheese doodles
1 påse ugnsbakade chips (sourcream & sweet chili)
1 ask tic tacs
1 påse salta apor
1 rör pringles hot & spicy
1 fisketidning
1 påse läkerol (lakrits)

Idag fyller min livskamrat 25 år.
Jag älskar hur du ser på mig.
Jag älskar att du läser tidningen bakifrån.
Jag älskar när du sitter på golvet och spelar elgittar.
Jag älskar att titta på dig när du sover.
Jag älskar hur du får min mage att pirra.
Jag älskar dig.


På grund av pengabrist ska jag hinna fixa present och smörgåstårta idag.
Vi får gäster lite senare, då kanske man skulle plocka lite här hemma med?
Men först: GYMMET och ett grymt bodypumppass!
GO TEAM!

Det var ju typiskt att min "dag-för-dag"-lista skulle välja det här ämnet idag bara för att jag inte har skött mig.

Frukost: två glas juice och tre koppar kaffe.

Lunch: två äggmackor och en lussebulle.

Mellanmål: två koppar kaffe.

Kvällsmat: En liten pizzabit, ett glad vatten och ett glas mjölk.

Jag har verkligen inte varit på mitt bästa mathumör idag....

Dem här ljuslyktorna ser ut att komma från Indiska, eller hur?
Sanningen är att jag köpte dem i våran mataffär en bit härifrån för nästan inga pengar alls.
Jag är verkligen helt galen i ljuslyktor och stakar.

Jag hittade en billig termosmugg idag.
Det är bland det bästa jag vet att ta med barnen ut i lekparken och ta en kopp kaffe, och eftersom min vanliga termos läcker unnade jag mig en liten termoskopp...dock får det inte plats så mycket kaffe i.

Min lilla skalman blir helt paralyserad när det blir reklam på tv:n.
Han står helt stilla och bara stirrar, snart får han nog fyrkantiga ögon...
Vi har tänkt hänga upp tv:n, men till slut kommer han ju kunna ta sig upp på tv-bänken ändå...

Ellioth till Lowe: "Lyssna nu på mamma för det är hon som bestämmer när inte pappa är hemma."

Ja, vad kontrar man den med?

Astax...astaxanth...astaxanthinberikat..
jaha? säljer ord som det här?
"wow, det där måste ju bara vara nyttigt!?"
Fungerar vi så, jag såg ordet först idag.
Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på vad det betyder.

"Astaxanthin är en kraftig antioxidant, kroppen använder antioxidanterna för att stärka och skydda cellerna samt för att bibehålla kroppens naturliga försvar."

Ja, och så är dem ju XTRA härliga också... ett vinnande koncept helt enkelt...

"Hilda" ville se min nya frisyr, så nu har jag fixat till den trots att jag hade tänkt gå med min lila mössa på mig hela dagen. Men vad gör man inte för sina läsare!
Man kan ha den på ganska många olika sätt, men såhär gillar jag den bäst!

Vad är det för fel på min mage!?
Jag har jättesvårt att äta tidigt på morgonen, jag får jättejobbiga kramper i magen.
Idag tänkte jag att jag skulle försöka med ett glas juice,
men jag fick kramp i magen av det med.
Nu ska jag vänta en stund och sedan göra ett försök till.

Min älskade man fyller hela 25 år på lördag.
På hans jobb är det den som fyller år som får bjuda på tårta och eftersom han fyller på en helg fick han ställa sig och baka en tårta ikväll, efter lite stånk och lite stön blev den i alla fall färdig.
En riktigt nördig tårta till hans nördiga vänner på jobbet.
PS. //:  fick inte plats...

Mamma:
Min mamma har nästan alltid varit mer som min bästa vän, ibland behandlar hon mig dock fortfarande som 13 år när hon kan fråga i telefonen om jag har gått ut med soporna.
Hon har fått stå ut med ganska mycket genom åren, jag var nog inte världens roligaste tonåring.
Jag frågade alltid om lov, det var ju snällt, men sade hon nej så sket jag i det och gjorde som jag ville i alla fall.
Jag har fått hjälpa min mamma mycket med, jag har varit hennes mamma också....

Pappa:
Tyvärr har jag inte så mycket kontakt med min pappa.
Vissa anser att jag borde ringa och besöka honom oftare, dock verkar han inte veta själv hur man lyfter på en telefonlur.
Han har en svår ögonsjukdom och ser ingenting längre, det är klart att det gör ont i mig att han mår så dåligt över detta, han hade ju kört lasbil i hela sitt liv och sedan kunde han inte göra någonting längre.
Men jag tycker också att han borde ge mer av sig själv, till mig och till mina syskon.
Han är ju min pappa, jag vill att han ska bry sig om mig.

Det finns så mycket mer att skriva, men jag känner inte att jag borde skriva mer nu.
Alla har vi våra hemligheter och lik i garderoben, och dem får man hålla för sig själv....

Om ni har läst en morgontidning någon gång så vet ni att det finns födselannonser i dem.
Då skriver vissa såhär om dem fått en pojke:

"Flaggan i topp, det blev en med snopp".

Vad skriver man om det blir en tjej? såhär?

"Mamma och pappa pippa, sedan kom det en med snippa".

Bara ett förslag....

Nu har jag precis kommit hem från ett grymt pass på gymmet (powerstep)!
När jag gick in i lokalen var bara instruktören där, sedan anslöt sig en tjej till.
Det blev bara vi två och intruktören.
Lite lyx sådär att få lite personlig träning!
Hon körde stenhårt med oss i 55 minuter.
Någon undrade hur jag hinner träna så mycket som jag gör med tre barn.
Det är inte så komplicerat.
I början ville jag helst träna så mycket dagtid som möjligt, men jag har ju tyvärr ingen möjlighet till det eftersom jag har en liten kille här hemma.
Jag går och tränar så fort min man har kommit hem och det har visat sig vara mycket bättre för mig att träna kvällstid.
Jag har haft mycket problem med min sömn, men träning på kvällstid gör att jag är utmattad på ett helt annat sätt och kan somna lättare.

Martin var på intervjun 5 november, han skulle få svar efter tre veckor, det blir alltså nästa vecka.
Jag har verkligen inget tålamod, jag vill veta nu!
Jag blir tokig av att bara sitta här och vänta, det handlar om så mycket mer än bara ett jobb, det handlar om hela våran familj och hur vi mår.
Jag hade fixat en lägenhet ifall det blir så att vi får ett positivt besked, kvinnan sa att den var i så dåligt skick att dem inte kunde annonsera ut den, ifall vi kunde ta den skulle dem helrenovera den åt oss.
Hon sa att dem kunde vänta på vårat svar.
Igår upptäckte jag att dem hade lagt ut den i alla fall, det var som ett slag i magen.
OM jag ska flytta hem vill JAG ha den lägenheten, en jättestor fyra på 126 kvadrat.
Jag vill bara få veta nu, så jag vet hur allting ska bli.
Jag orkar inte må dåligt mer.

Min treåring vill aldrig klä på sig när jag kommer och hämtar honom på dagis,
och eftersom jag ändå skulle köpa ett frimärke inne på tobakskiosken passade jag på att köpa en liten muta.
Det var en visselpipa med godis i kan man säga.
Nu kanske ni tänker "herre guuuuuud, ger hon ungen godis på en onsdag!!!???", ja det gjorde jag.
Idag var jag redan på dåligt humör när jag gick ner för att hämta honom och jag ville slippa kriga.
Han tog på sig kläderna och blåste i visselpipan hela vägen till skolan där stora pojken skulle hämtas.
Han fick självklart också en visselpipa, rätt ska vara rätt.
MEN, när vi kom hem lade dem inte ifrån sig dem där jäkla visselpiporna en sekund.
Jag kommer höra dem där tjutande ljuden inuti mitt huvud i all oändlighet.
Det värsta av allt är att det var mitt fel, det var ju jag som köpte skiten....

Den här dagen har inte riktigt varit till belåtenhet.
Jag missade ett mycket viktigt möte, jag  hade väntat i flera veckor bara på att få tiden.
Men det är bara att ta sig samman och gå vidare.
Nu har jag precis kommit hem från ett grymt pass på gymmet.
Jag cyklade ner, körde cykel pulse i 75 minuter och sedan cyklade jag hem.
Nu sitter jag i soffan och käkar morötter och försöker finna lite ork att kräla ut i duschen.

Jag får tänka tillbaka ganska många år för att hitta min absolut första kärlek.
Han hette Erik och vi gick på samma skola.
Jag vet inte riktigt om han var ett eller två år äldre än mig.
Han var verkligen jättesöt och jag var sådär pirrigt kär i honom.
Men som den lilla fegis jag är så berättade jag aldrig det för honom.
När min lillasyster rensade förrådet hemma hos mamma hittade hon en liten handgjord bok som jag gjort när jag var kär i honom.
Den handlade om hur vi blev tillsammans och pussades.
Den lilla boken hamnade i soporna.

Jag gick och lade mig för en stund sedan, men eftersom det slutade med att jag låg och trummade med fingrarna och gjorde konstiga ljud med munnen (och störde min man som ville sova) så gick jag och satte mig i soffan igen.
Så nu sitter jag här i mörkret, det enda ljus jag har är skenet från datorn.
Det finns ingenting vettigt på tv:n så jag sitter och lyssnar på musik och analyserar låttexter...
Hade jag inte varit så mörkrädd hade jag nog gått ut och tagit en promenad, jag känner mig oerhört rastlös.

Jag är Erica och jag avskyr när människor kallar mig "Erre", ett smeknamn jag fick för sisådär 13 år sedan.
Jag är en relativt nygift trebarnsmamma med kontrollbehov.
Jag äter mediciner mot ångest och panikattacker.
När jag inte leker med barnen, byter blöjor, lagar mat eller städar spelar jag gärna på min gitarr och sjunger så att hela området hör.
Jag julpyntar alltid för tidigt.
Jag har stora framtidsplaner som jag hoppas att jag snart kan börja jobba på.
Jag kämpar mot min övervikt och har börjat träna flitigt på gym.
Jag är en hejjare på att sticka, dock borde jag göra det oftare (bra när man vill rensa tankarna).
Om du vill veta mer får du fråga.
Älskar er.

Lite längre ner på min gata, i ett fönster högst upp har det sedan förra julen hängt en adventsstjärna i fönstret.
Jag går förbi där flera gånger om dagen och har alltid funnit det lite lustigt att den har hängt där, det har kännts lite tryggt  på något sett, lite symboliskt.
Nu när det är en vecka kvar till första advent har adventsstjärnan bytts ut mot ett stålhjärta.
Jag förstår inte varför.
Man kanske skulle knacka på och fråga?

Laddaren till min dator är trasig, så min dator dör till som tätt.
Jag kommer inte kunna blogga så friskt som jag brukar förens mannen min kommer hem och jag kan sno hans laddare för att ladda upp min dator.
Älskar er.

Jag grät mig till sömns igår kväll.
Martin höll om mig, strök mig över håret och torkade mina tårar.
Jag försökte prata men orden kvävdes av gråten.
Jag måste ha somnat av utmattning för jag minns inte hur det hela slutade..

Jag har börjat följa ganska många bloggar och just nu diskuteras det väldigt mycket genus.
Det är oerhört intressant och skrämmande på samma gång när man läser människor kommentarer.
Det finns verkligen människor som tror att pojkar som får ha röda och rosa kläder på sig blir bögar...
När jag kom med min nyfödda bebis till barnens dagis för några månader sedan hade han den här supersöta barbapappamössan på sig, då träffade jag en kvinna i hallen som frågade om det var en flicka och när jag sa nej sade hon: "men den har ju en rosa mössa".

Jag klarar verkligen inte av att se den serien, jag blir bara så fruktansvärt förbannad!!

När vi fått iväg barnen till skola/dagis i morse och det bara var Theodor och jag kvar hemma blev det jättetyst, nästan olidligt tyst.
Martin var sjuk förra veckan och man blir ju lite bekväm och bortskämd av att ha honom hemma.
Theodor kröp omkring och pysslade med sitt och jag har bara suttit och grubblat över stort och smått.
När jag sedan lyckades tappa ut ungefär 150 tandpetare på golvet ville jag bara lägga mig ner på golvet och gråta som ett barn, men det var ju bara att börja plocka upp dem i racerfart eftersom Theodor tyckte att han skulle hjälpa till...
Idag har inte varit en bra dag, men alla barnen har varit snälla och fina, det tackar vi för.
I morgon ska bli en bättre dag.
Älskar er.

Dagens Ellioth 1:
"Theodor är den sötaste lilla killen i hela Sverige".

Dagens Ellioth 2:
"Mamma, jag älskar dig. Det ska jag göra ända tills jag fyller sju".

Dagens Ellioth 3:
Ellioth: "Mamma, jag gillar inte tjejer."
Jag: "men jag är ju tjej".
Ellioth: "men åh!, jag gillar inte små tjejer!."

Min yngsta son är, för er som inte vet, nio månader.
Han tycker inte om att dricka vatten, varken i flaska eller i pipmugg, tur han får i sig vätska genom välling och mat.
I vilket fall som helst, idag när vi gick för att hämta resten av barnaskaran på skola/dagis spöregnade det ute, då sitter Theodor i vagnen och lutar sig så långt fram han bara kan och lapar vatten från regnskyddet...
Borde jag ställa ut en behållare i regnet så han kan få sitt regnvatten eftersom det i kran inte verkar duga?

Martin vill resa ut i världen, det vill jag med.
Jag vill se nya, spännande platser och möta andra kulturer.
MEN jag är otroligt rädd för flygplan.
Jag har suttit i ett flygplan en gång, utan att det lyfte självklart.
Innan ni börjar med att säga "det är säkrare att flyga än att åka bil" så kan jag berätta att jag inte tycker om att åka bil, buss eller tåg heller.
Jag är rädd i dem flesta sammanhang där jag inte har kontrollen, jag är ett kontrollfreak ända ut i fingerspetsarna.
Att inte ha kontroll utlöser kraftig panik och jag vet inte hur jag ska övervinna den.
Tips om hur man kommer över flygrädsla är välkomna.

Martin fick fyra trisslotter av barnen och mig i farsdagpresent (brist på fantasi eftersom vi aldrig brukar fira nåt speciellt).
Han vann 75 kronor.
Vi tog tre lotter till, då vann han ingenting.
Gratulerar älskling.
Hemma hos oss är det fars, mors och barnens dag varje dag i stället.
Älskar er.

Barnen var trötta och somnade tidigt idag så vi får skjuta upp pepparkaksbaket.
Hoppas ingen nallar av degen nu bara!

Eftersom jag blivit så känslig mot laktos gick jag och tittade på hyllorna i affären där det fanns låglaktosprodukter.
Jag läste "vanilj" på den här förpackning och tänkte att det kan ju inte vara annat än gott, men ack så fel jag hade. Det var det mest sliskiga och mest läskiga jag någonsin ätit...

Jag hade verkligen tänkt vänta med ett baka lussebullar till första advent,
men idag i affären kunde jag inte låta bli att köpa saffran.
Nu har jag hällt upp ett glas glögg och dofterna blandas i lägenheten,
nu kan julen få komma.

Jag älskar mat, jag är en allätare.
Det finns inte mycket jag inte tycker om och jag älskar att testa nya maträtter, barnen är likadana.
Det svåra i det här hushållet när det kommer till maten är att min man är väldigt kräsen.
Vi har fått börja med att han får göra någonting till sig själv när vi andra vill äta det vi tycker om.

Det här äter han inte: INGA frukter, INGA grönsaker, inga bönor eller ärtor, inte fläskkött, inte korv (bara salami som han köper i charken på Ica maxi), inte fisk, inte skaldjur, inte filmjölk, inte yoghurt, inte blodpudding

Det här äter han: Kycklingfilé (ingen annan del av kycklingen), nötkött, tacochips, tacobröd, frukostbröd, mjölk, ris, pasta, potatis, ost (men inte vilken ost som helst), sås (om han får göra den själv).

Det saknas säkert massor på "äter inte"-listan..men jag orkar inte tänka mer....

Nu står en saffransdeg och jäser i köket, det luktar verkligen helt fantastiskt!
Jag är lite av en lat bagare och gör mina specialare som ni ser på bilden.

Barnen valde att gå upp tidigt, motvilligt släpade jag mig upp ur sängen.
Theodor, som tror att han kan gå, ville bara gå...vilket resulterar i att han blir frustrerad när han inte kan själv.
Dem stora ville ha frukost, men dem åt inget.
Barn är lustiga på det sättet.
När jag fått i mig en kopp kaffe gjorde vi oss i ordning.
Martin och barnen skjutsade mig till gymmet och så fortsatte dem hem till svärföräldrarna.
Passet var grymt jobbigt idag, träningsvärken sedan igår gjorde det inte lätt.
Fick lite skäll av tränaren, hon tyckte att vila var att rekommendera mellan passen, eller "aktiv vila" som hon sa. Varför heter det aktiv vila? hur vilar man aktivt? (jag vet var det är, tycker bara det låter fånigt).
Nu har jag tagit tag i resten av städningen här hemma, familjen har inte kommit hem än och jag tycker att det blev lite väl tyst och ensamt nu.
Ikväll har jag tvättjänst, förutom det ska jag inte göra ett jota.
Om ni funderar över något, vill fråga något är det bara att fråga, känner för att svara på frågor.
Älskar er.

Det första bodypumppasset är avkarat och jag är verkligen helt utmattad.
Hela kroppen fick sig en skaplig omgång och jag klarade allt utom armhävningarna, jag har alltid varit sämst på just armhävningar.
Om min kropp inte är helt död i morgon ska jag nog ge mig på ett bodypumppass till.
Jag känner mig levande!

Jag har börjat få dåligt samvete när jag äter, vilket är oerhört dumt eftersom jag vet att man måste äta rätt och regelbundet när man tränar.
Men jag kan inte hjälpa det, det känns som om jag går upp två kilo bara av att titta på maten...

Idag när vi gick ut från ica maxi höll jag på att krocka med en tjej som såg mer ut som ett skelett.
Det fanns inte ett gram fett på hennes kropp och ögonen var helt insjunkna.
Nu har ju inte jag en aning om varför hon var så smal, men det var läskigt ändå.

Jag har hunnit med att städa köket, vardagsrummet, hallen och Lowes sovrum.
Hoppas jag orkar ta tag i resten efter att jag har varit på gymmet ikväll, jag kanske kan se på idol samtidigt och blanda nytta med nöje?
Jag har grym träningsvärk efter gårdagens pass, den karln var inte nådig mot oss, men jag har gjort framsteg på corebollen vilket är mycket tillfredställande.

Såhär ser denna träningsveckan ut:
Måndag: cykel 10, easyline ggr 2, och alla andra utvalda maskiner i gymmet (mage,rygg,bröst,ben,arm).
Tisdag: cykel 10, easyline ggr 2, och alla andra utvalda maskiner i gymmet (mage,rygg,bröst,ben,arm).
Onsag: Vila.
Torsdag: Crosstrainern 10, cykel 30 och coreboll 30.
Fredag: Bodypump.
Lördag: Bodypump.
Söndag: Bodypump.

Jag tror inte det är så farligt om jag tränar nästan varje dag eftersom jag inte är så aktiv på dagarna annars.

Gastric bypass, GB, är ett operativt ingrepp där magsäcken förminskas för att patienten ska gå ner i vikt.
Ett tag funderade jag själv på en sådan operation, men jag är livrädd för att bli sövd och bara tanken på att någon ska in i min kropp och skära ger mig kväljningar.
Det finns människor i min närhet som gjort den här operationen, dem har ofta fått höra att "dem tar en genväg" för att gå ner i vikt.
På ett sätt kan jag förstå det här.
Jag är ingen slavisk följare av "Biggest Loser" men jag har sett ett par avsnitt, vissa av dem som är med i programmet väger nästan tre gånger så mycket som mig, och dem klarar av att gå ner i vikt genom att träna och ändra sina kostvanor.
Jag vet inte om jag tror på att man har "testat allt".
Nu hoppas jag inte att någon av mina vänner blir sårade över det här inlägget, jag älskar er ändå, men jag känner att jag behövde få uttrycka mig åsikt.
Att göra en sådan här operation är inte heller helt riskfritt, många patienter får ofta efterföljande problem.

Att gå ner i vikt handlar om självdiciplin och vilja, ett jävlaranamma helt enkelt.
Utan en operation sker det inga mirakel, man får kämpa.
Jag har själv gjort det här mot min kropp, det är mitt eget fel att jag är tjock, men jag har gjort valet att ändra min livsstil.
Ändrade matvanor och regelbunden träning på gymmet, ibland önskar jag självklart att kroppen förändrades snabbare, men jag tänker fortsätta tills jag nått mitt mål.
Jag har klarat det förut och jag ska klara det igen.

Theodor älskar att vara med på bild!


Redo för backen.


Min lilla korv.


Trött efter att ha sprungit upp och ner för backen.


Rätt glad ändå efter snöincidenten...

Idag har jag inte gjort något speciellt (århundradets tråkigaste blogginlägg).
Hela förmiddagen försökte jag hålla mig vaken med kaffe och lek med lilleman.
Framåt lunch blev jag rastlös och drog ner till gymmet, idag blev det uppvärmning på crosstrainern och sedan cykel 30 och coreboll 30.
Instruktören vi hade idag har jag inte haft förut (eftersom jag sällan tränar på dagtid annars), han var så grymt inspirerande och han peppade oss alla till det yttersta.
I eftermiddags var vi ute med barnen och åkte pulka, Theodor den lille stackaren hängde sig lite för långt utanför kanten och ramlade ur pulkan med huvudet rakt ner i den kalla snön.
Han blev mest förvånad, inte superduperledsen som jag trodde han skulle bli, men jag bäddade ner honom i vagnen i alla fall...
Nu sover alla barnen i sina sängar och jag ska försöka bota min huvudvärk, det blir även lite glögg.
Sedan ska jag lägga upp lite bilder på pulkaåkarna och ta upp ett ämne jag velat skriva om länge...

Jag fullkomligt älskar väpnarluvor! Theodor fick den när han var nyfödd men då var hans huvud lite för litet, igår rotade jag igenom alla skåp vi har hemma för att hitta den.
Redo för pulkabacken!

Idag var jag väldigt sugen på blomkål och köpte ekologisk odlad sådan i affären.
Nu ikväll fixade jag dipp och började bryta i sär kolhuvudet, vad jag inte hade väntat mig var att jag skulle få escargot på köpet...
Nu har jag synat varenda liten blomkålsblomma innan jag stoppat dem i munnen, nu blev jag sådär nojjig igen.
Förresten kom jag precis på att det inte heter snigel om den har skal, det heter snäcka (det lovar jag att min biologilärare jag hade på komvux hade poängterat), men det gjorde inte upplevelsen trevligare för det..

Har ni några speciella traditioner under julen?
Förra året var det första gången jag inte firade jul hemma, vi åkte till Åre.
Eftersom skidsemestrar aldrig intresserat mig var det det tråkigaste jag varit med om (kom ihåg att jag var höggravid också).
Okej, att åka hundsläde var bland det coolaste jag gjort, men thats it.
I år ska vi fira jul hemma hos mamma, och även lite hemma hos pappa som vanligt.
Såhär ser min jul ut:
Dagen innan julafton ställer vi ut gröt åt tomten i trädgården och hjälper barnen att rita en karta till deras sovplatser så att han kan lämna ett paket var åt dem till morgonen.
På julaftons morgon hittar barnen sina morgonpaket och tittar efter om tomten varit duktig och ätit upp all gröt, det brukar han ha varit.
Eftersom jag är troende är kyrkan en viktig del för mig under julen, så vi firar alltid mässa på förmiddagen (alla utom Martin i alla fall).
Runt lunch går vi hem till min pappa och äter mat.
Först dem kalla rätterna, sedan dem varma och sedan efterätt (jag brukar dock gör som jag vill, då får jag skäll av min storasyster).
Som många andra svenskar ser vi självklart på Kalle Anka.
Efter Kalle åker vi hem till mamma igen och barnen får öppna resten av sina julklappar.
Inga komplikationer, bara en massa kärlek och mys!

Förra årets julgran. Vi satte upp den, fixade till den och åkte till Åre. När vi kom hem låg alla julgranskulorna på golvet och alla barr likaså....


Martins pepparkaks-elgitarr.


Vi testade att göra ett eget pepparkakshus en gång, det gick inte så bra så i fortsättningen köper vi färdiga delar.


Undrar om pepparkakorna kan föröka sig själva...hästarna i alla fall...

Det syns ganska snabbt på vårt hem när jag inte har städat, idag började jag ta tag i lite mindre projekt.
Det kan ju vara trevligt att kunna gå runt i lägenheten utan att trapma sönder fötterna på diverse leksaker.
Jag är långt ifrån färdig, men jag tänker inte göra mer idag.
Under eftermiddagen försökte jag få våran treåring att gå på toaletten, han använder blöja mestadels men går på toa när han känner för det, jag vill inte pressa honom att sluta.
Han kom ut från toaletten och sa: "jag har kissat där", jättebra tänkte jag.
Han hade kissat inne på toaletten, dock hade han ställt sig vid badkaret och kissat på Ellioths ytterkläder som hängde på tork efter all snölek (en timme innan kissade han ner sin ukulele och ett par böcker inne på sitt sovrum).
Det blev tvättstugan ikväll igen.

Vi har fortfarande inte hört någonting om jobbet som Martin sökte, det var ju tre veckor vi skulle vänta, men dem kanske ringer tidigare?
Varje gång hans telefon ringer kniper det till i magen på mig.
I vilket fall som helst har jag börjat fundera över hur jag kommer reagera beroende på om det är ett positivt eller negativt besked, jag har målat upp på scenarion i huvudet, i brist på annat...

Dagens Ellioth: Ellioth sitter i soffan och klämmer ihop hakan mellan tummen och pekfingret och säger: "titta mamma, det ser ut som en snippa"....

Barnen skrattade och skrek av glädje när dem tittade ut genom fönstret idag, det var massor med snö.
Vi tog på oss dem varmaste kläderna vi kunde hitta och begav oss ut.
Det var tur att vi var ute  god till, Ellioth stannade en sisådär 17 gånger på vägen till skolan och gjorde snöänglar, snöbollar och minisnögubbar.
Om jag hade termobyxor skulle jag också gå ut och leka lite...

Idag skulle jag testa ett pass på gymmet som jag tänkte kunde vara kul, Martin skulle komma hem lite tidigare så att jag hann i tid.
Klockan tickade iväg och det kom ingen Martin.
När han till slut dök upp var jag redan fullt påklädd och ser på klockan att jag har undefär 20 minuter på mig att gå i snöstormen till gymmet.
Efter att ha halkat till ett antal gånger kommer jag till slut fram, då inser jag till min stora besvikelse att det inte alls är något pass vid den här tiden!!
Jag har alltså kollat på fel schema!!
BRA ERICA, BRA!
Jag fick köra mitt program i gymmet i stället, sedan kom Martin och barnen och hämtade mig.
Nu har jag ätit middag och ska njuta av lugnet innan det är dags att krypa till sängs.

För er som vet lite om mina rädslor:
Jag klarade av att gå hela vägen till gymmet, i mörkret, ensam, utan att få panik.
Ett steg i rätt riktning.
Ett steg i taget.

Igår kväll var jag äntligen tillbaka på gymmet, två veckors vila resulterade i mycket mjölksyra på i stort sett varenda maskin jag gick igenom.
Jag var helt slut efteråt och åkte hem och åt middag som jag lyckades bli klar med precis innan jag åkte till gymmet.
Jag gick och lade mig tidigt igår kväll för att få så mycket sömn som möjligt, men tyvärr har Theodor (som är sjuk) varit vaken i stort sett hela natten..det är så typiskt.
Nu är jag inne på min andra kopp kaffe och hoppas att jag ska bli människa snart, jag borde också leta efter tvkontrollen som någon av barnen har gömt...

Min lillasyster Emma läser en bok tillsammans med min treåring, han pekar på en fågel och frågar Emma:
-vad säger fågeln?
-pip pip pip, svarar Emma.
-Näää!, säger Lowe.
Emma visslar som en fågel i stället och då säger Lowe med arg röst:
-Nääää, den säger TRALALALALALALA!

Ikväll ska jag åka och träna för första gången på två veckor, jag är äntligen frisk!
Inte trodde väl jag att jag skulle kunna få träningsabstinens.
Jag har alltid varit den tjocka tjejen som man ropade dumma saker efter i korridorerna, tjejen som aldrig vågade ha byxor utan kjol över för att jag inte vågade visa mina ben.
Ett halvår innan jag började nian var jag trött på att jag lät min kropp bli större så jag slutade äta och motionerade, ett dumt beslut.
Visst blev jag smal och jag fick många komplimanger, men jag vet inte om jag mådde så bra.
Sedan träffade jag Martin, han älskade mig för den jag var.
Någonstans vid den tiden gick det utför igen, snart åtta år senare efter att ha fött tre barn och jojjobantat är jag väldigt stor igen.

Om man räknar ut mitt BMI har jag dödlig fetma, SÅ fet känner jag mig inte.
Är det så illa? ska jag börja skriva testamente och komma på vad det ska stå på gravstenen?
Jag vill hellre kalla mig för kraftigt överviktig.
Nu har jag börjat ta tag i mitt liv igen, träningen är en del av mitt liv och kostvanorna håller på att förändras.
Det kommer krävas mycket arbete, men jag kan inte bo i en kropp där jag inte känner mig hemma.
Det viktigaste av allt är att jag vill må bra och leva länge och vara en frisk och sund mamma åt mina barn.

Pengar, jag är så trött på pengar.
Jag har inga pengar eftersom jag inte har arbetat innan jag fick barn och därför har lägstanivå på min föräldrapenning.
Vi klarar oss med nöd och näppe varje månad och jag ska inte klaga på det, det finns ju alltid dem som har det värre.
Det är inte det att jag behöver en massa pengar för att konsumera massor, det är bara det att jag är så beroende av min man.
Jag vill kunna gå fram till kassan på maxi och dra mitt kort så han slipper betala någon gång, men det kan jag inte eftersom mina pengar bara räcker till mina små fjuttiga räkningar.
Jag vill kunna köpa honom en bukett rosor någon gång, eller kanske bara en påse salta apor...

Att behöva sitta och vänta på ett besked i tre veckor är inte kul någonstans.
Om mitt livspussel ska kunna bli komplett måste jag ha den här pusselbiten.
Vad gör jag om Martin inte får jobbet?
Efter att han varit på intervjun försökte jag pressa honom på information eftersom han inte berättade någonting om hur det hade gått.
Jag lyckades få fram att han själv tyckte att det hade gått bra och att han börjar vid årsskiftet om det blir av. Själv sitter jag bara och väntar, söker lite lägenheter jag vill ha... men dem försvinner framför näsan på mig eftersom jag inte kan ta någon av dem innan jag vet om vi ska flytta eller inte.
Målet är så nära att jag nästan kan ta på det och jag vill åka och köpa flyttkartonger på än gång.

Jag vill bli räddad av Norrköpings kommun.


Jag älskar dig så det gör ont.


Kärlek.


Du gör mig hel.


Jag vill också jobba på SMEK AB!

Nu har jag inte bloggat ordentligt på en vecka, jag har faktiskt haft lite abstinens.
Jag har haft en helt underbar vecka hemma i Norrköping, tyvärr har den gått alldeles för fort.
En liten sammanfattning av veckan som gått:

Förra lördagen: på kvällen blir jag oerhört sugen på att gå ut på krogen så jag övertalar min lillasyster att följa med. Vi tog även med oss grannen. När vi fixat oss och vinat lite tog vi spårvagnen in till stan, det pirrade i hela kroppen på mig.
Dock skulle min glädje komma att bli kortvarig. När vi kommer ner till Grand är det världens kö.
Duktiga som vi är ställer vi oss sist i kön med en förhoppning om att det ska gå fort.
I Sverige är vi inte kända för att gilla närkontakt med främlingar men i den här kön stod vi som packade sillar. Dem flesta var fulla och glada, men jag började tappa tålamodet.
Vi väntade och väntade. Vissa gick förbi hela kön och kom in ändå, men vi stod kvar i regnet.
Efter 1,5 timme köande fick vi äntligen komma in, dock var vi tvungna att ta sista spårvagnen hem, vilket resulterade i att vi bara hann vara inne på grand en halvtimme.
När vi kommer till hållplatsen upptäcker vi att dem ändrat tiderna, alltså kunde vi ha stannat längre....
Eftersom vi inte hade fått några stämplar kunde vi inte komma in på krogen igen, och jag vägrade köa igen. Det var bara att åka hem och sova i stället.

Söndag: vi hälsade på hos min storebror och hans sambo och gosade med deras kaniner.

Måndag: snabbvisit på öppna förskolan där jag alltid gått med mina barn.

Tisdag: heldag med min älskade storasyster och hennes barn med många koppar kaffe. Hon bjöd även på en helt underbart god tomatsoppa!

Torsdag: vi tog med barnen till badhuset där vi badade i flera timmar, vi var helt slut efteråt! På kvällen kom äntligen Martin tillbaka.

Fredag: Martin var på arbetsintervju, tyvärr får vi inte svar förens om tre veckor. Fortsätt hålla alla tummar ni har för att jag och min lilla familj ska få flytta hem igen.

Lördag: långpromenad med barnen i skogen. På kvällen åkte jag, Martin och min lillasyster och drack lite cider med min storebror och hans sambo, vi fortsatte sedan hemma hos dem där jag fick en allergisk reaktion mot kaninerna så att vi fick åka hem.

Idag har vi åkt hela vägen från Norrköping och är nu tillbaka i Värmland.
Vi har hunnit storhandla, städa och äta middag på ganska kort tid.
Nu sover två av tre barn och jag sla bara gosa ner mig i soffan resten av kvällen.
Jag lägger upp lite mysiga bilder sedan.
Älskar er.

Jag har inte varit speciellt aktiv under några dagar, jag känner mig lite naken utan min dator.
Det är ändå rätt skönt att spendera så mycket tid med min familj så jag orkar inte bry mig om en så världslig sak som besökarstatistik.
Trogna läsare kommer alltid tillbaka, eller hur?
Vi har det i alla fall hur bra som helst men jag börjar bli nervös inför Martins intervju på fredag.
Fortsätt hålla era tummar, och fortsätt besöka bloggen.
Jag kommer tillbaka igen när tillfälle ges.
Jag älskar er.