Svart på vitt

Den här veckan har varit lång, alldeles för lång och fylld av tårar och ont i magen.
Får man tråkiga besked måste man få må dåligt, och det har jag gjort, med råge också.
Det är inte så roligt när man väntat på ett framtidsbesked och får en fet käftsmäll i stället.
Liver blir inte alltid som man tänkt sig helt enkelt.

Den här veckan har jag försökt hålla humöret uppe, många har försökt hjälpa mig.
Men det är svårt att bli hjälpt när jag inte vet vad jag behöver för att må bra just nu.
Jag försöker njuta av att julen snart är här, njuta av barnens gnistrande ögon när man pratar om tomten,
men mitt problem är ju att så fort jag försöker slappna av så rullar tankarna igång igen och jag är tillbaka på ruta ett.

Den här veckan har jag älskat mina barn lika mycket som jag alltid gör.
Jag har förundrats över hur stora dem har blivit och hur mycket dem kan, jag har blivit sentimental och gråtit.

Den här veckan har jag bestämt mig för att sluta kämpa för vänner som tror att envägskommunikation fungerar, vänner som kommer och går som det passar.

Den här veckan är snart slut, tack och lov.
Nästa vecka ska bli en bra vecka.