Svart på vitt

Ikväll ska jag åka och träna för första gången på två veckor, jag är äntligen frisk!
Inte trodde väl jag att jag skulle kunna få träningsabstinens.
Jag har alltid varit den tjocka tjejen som man ropade dumma saker efter i korridorerna, tjejen som aldrig vågade ha byxor utan kjol över för att jag inte vågade visa mina ben.
Ett halvår innan jag började nian var jag trött på att jag lät min kropp bli större så jag slutade äta och motionerade, ett dumt beslut.
Visst blev jag smal och jag fick många komplimanger, men jag vet inte om jag mådde så bra.
Sedan träffade jag Martin, han älskade mig för den jag var.
Någonstans vid den tiden gick det utför igen, snart åtta år senare efter att ha fött tre barn och jojjobantat är jag väldigt stor igen.

Om man räknar ut mitt BMI har jag dödlig fetma, SÅ fet känner jag mig inte.
Är det så illa? ska jag börja skriva testamente och komma på vad det ska stå på gravstenen?
Jag vill hellre kalla mig för kraftigt överviktig.
Nu har jag börjat ta tag i mitt liv igen, träningen är en del av mitt liv och kostvanorna håller på att förändras.
Det kommer krävas mycket arbete, men jag kan inte bo i en kropp där jag inte känner mig hemma.
Det viktigaste av allt är att jag vill må bra och leva länge och vara en frisk och sund mamma åt mina barn.