Svart på vitt

En läsare ville att jag skulle skriva lite mer om varför jag mår dåligt.
Om jag visste exakt varför så skulle jag redan ha skrivit det.
Jag vet inte riktigt varför jag har blivit sjuk.
Det enda jag vet är att jag började må dåligt efter att jag flyttade ifrån min hemstad.
Min man fick jobb i en annan stad väldigt hastigt och vi var tvungna att flytta.
Jag hade aldrig tänkt tanken på att flytta så allting blev väldigt fel.
Jag flyttade ifrån min trygghet, ifrån vänner och familj.
Jag hamnade i en stad där jag bara varit på tågstationen i, en stad utan vänner och familj.
Min man började ju jobba direkt, men jag satt hemma ensam tillsammans med mina då två barn (jag har tre nu). Jag visste inte riktigt hur jag skulle hitta nya vänner men jag försökte gå till öppna förskolan, men jag kände aldrig att jag passade in.
Jag gick hemma ett helt år och grät för att jag ville tillbaka hem, försökte anpassa mig utan att lyckas.
Tll slut orkade inte min kropp mer, efter det gick det helt enkelt utför.
Det blir en ond cirkel.

Om det finns fler orsaker (och det tror jag) till varför jag mår dåligt hoppas jag att jag och psykologen ska lyckas komma fram till tillsammans. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i det här, det är ingenting man önskar någon annan. Men jag vill än en gång påpeka att jag också, bakom allt detta, är lyckligt gift och mamma till världens finaste små pojkar.

Jag läste en väns blogg häromdagen där hon skrev om hur hon förändrats under ett par år. Det är spännande men samtidigt skrämmande med personlig utveckling tycker jag. Jag har förändrats oerhört mycket som person sedan jag födde mitt första barn. Vissa vänner försvann, jag fick skafa mig nya. Jag är trebarnsmamma, men glöm för all del inte bort att jag bara är Erica också.
Bilden nedan hittade jag idag, den är tagen för ungefär sju år sedan. Det är nästan som att se en främling när jag ser på den bilden, det känns inte som jag över huvud taget. Inga extrakilon, bara en förvirrad, ganska söt 16-åring.

När jag ser den här bilden funderar jag på att starta eget företag.
Nej då, riktigt såhär illa är det inte, bara nästan...ibland...

Idag när jag vaknade kändes det som om jag var bakfull, jag är inte kompis med dem här tabletterna.
Jag längtar tills dem gör det dem ska i stället för att ge mig dumma biverkningar innan kroppen vant sig.
Jag har ju inget tålamod för fem öre!
Jag är verkligen inte speciellt pigg heller för den delen.
Det som är bra är att Theodor sover ganska mycket på förmiddagen, så jag har ett par timmar på mig att bli människa. På eftermiddagen när dem andra två barnen kom hem gick vi ut i lekparken där jag blev bjuden på kaffe av en granne.

Idag sökte jag en ny lägenhet också, i brist på annat.
Den är bara 12 kvm större än den vi har, men den är bättre planerad.
Stor hall, större barnrum, två toaletter, grovkök med plats för tvättmaskin, många garderober.
Jag ger mig inte fören jag får den, får jag den inte kommer jag nog gråta en skvätt.

Idag gjorde vi också ett nytt försök att köpa däck till min cykel,
Martin var helt säker på att det var rätt den här gången, vi hade med det gamla däcket till affären.
När vi kom hem packade jag upp varorna och Martin kollade om däcket passade.
Jag hör en djup, lång suck som efterföljs av diverse svordomar så att det var läge att hålla för Lowes öron. Det var fel, IGEN!!

Han var helt rasande på cykeln och tog med sig Ellitoh och fiskade i stället.
Nu har jag tänt ljus i hela lägenheten och ska försöka slappna av lite, diskerna får helt enkelt stå på diskbänken en stund till.

Den här texten läste prästen på vårat bröllop, jag tycker den är så vacker.

Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara.
Ni skall vara tillsammans då dödens vita vingar skingrar era dagar.
Ja, även i det tysta minnet av Gud skall ni vara tillsammans.
Men låt det vara rymd i er samhörighet och låt himmelens vindar dansa mellan er.

Älska varandra, men gör icke kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.

Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät icke av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma fastän de vibrerar av samma musik.

Giv era hjärtan, men icke i varandras förvar,
ty endast Livets hand kan rymma era hjärtan.

Stå vid varandras sida, dock inte alltför nära,
ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

Jag har precis varit på introduktion med en tränare. På den här lilla nyckeln finns nu mitt alldeles egna träningsprogram. På måndag ska jag även börja gå på pass. Det känns riktigt skönt att jag börjar komma igång, varför har ingen berättat för mig förut hur kul det är att träna på gym?
Efter den här tuffa dagen behövde jag verkligen ett litet lyft.
När jag kom hem från träningen hade min man och alla mina barn städat hela lägenheten och maten stod på spisen, jag blev så otroligt rörd och glad.
Jag ska få ihop alla pusselbitar till ett bättre jag, nu är jag en bit på väg.

Igår fick jag mina mediciner som ska hjälpa mig att må bättre.
Det värsta är att i början kan dem få en att må sämre innan kroppen vant sig vid dem.
Igår kväll när de två minsta barnen somnat och Martin och Ellioth var iväg och fiskade satt jag och bara stirrade.
Det kändes som om jag var bakfull, jag fick gå och lägga mig tidigt.
Idag känns det ungefär likadant, kroppen känns 100 kilo tyngre och jag är helt orkeslös.
Jag är lite orolig för hur den är första tiden ska bli eftersom jag inte har någon avlastning.
Om Martin skulle vara hemma skulle vi inte ha råd att betala våra räkningar så jag måste klara det här själv.
Jag känner mig lite hjälplös för tillfället, jag önskar att någon kunde komma hit och hålla min hand och säga att allt kommer bli bra.
Jag skulle behöva väldigt mycket stöd just nu men det ser lite mörkt ut på den fronten.

Barnrummen är konstigt nog de rum här hemma som jag har haft minst fantasi till. Jag ska verkligen ta mig en funderare över vad jag skulle kunna hitta på för kul, men såhär ser det ut för tillfället.

Idag hade jag en tid hos läkaren 13:30.
Jag är alltid i tid till allting så jag kom dit 13:20 och slog mig ner i väntrummet.
Klockan 14:00 börjar jag tvivla på om det var idag jag skulle hit,
men jag hade dubbelkollat innan jag åkte.
En sköterska såg nog min förvirring och letade upp min läkare (jag hade inget namn lagrat på minnet).
Läkaren sitter på sitt rum, utan patient, hon hade glömt bort mig!
Redan här känner jag mig lite smått irriterad eftersom Martin missar jobbet för att jag var där.
Det första hon säger när hon läser på sin dataskärm är: "jag kan läsa här att du är gravid".
Ursäkta!?
Jag förklarade för henne att hon nog pratade med fel patient.
Hon ursäktade sig för 2:a gången.
Här är jag ganska uppgiven, allt kändes olustigt.
Hon var smal, svart burrigt hår, glasögon och en spetsig näsa.
Hon frågade frågor, jag försökte svara.
Kommunikationen fungerade dock inte så bra eftersom hon knappt kunde ett ord svenska.
Till slut lyckades jag få hjälp med det som mitt ärende till henne gick ut på,
och jag ska tillbaka om en vecka.
Nu har jag fått tillfälliga mediciner utskrivna innan min remiss är skickat till nästa psykolog, som förhoppningsvis ska hjälpa mig att må bättre vartefter.
Har jag otur kan det vara så att jag också blir sämre ett par dagar innan tabletterna börjar hjälpa.
Nu är det ju tyvärr så att vårdköerna inom psyk är ganska långa och jag oroar mig lite för hur lång tid det ska ta innan jag får hjälp.

(lappen sattes upp i våran trapp för en tid sedan)
Strax efter att vi flyttade in i den här lägenheten flyttade in ett par i dörren bredvid. Vi hör dem inte härifrån eftersom vi har trappen mellan oss. Mina andra stackars grannar som bor över och bredvid det här paret har inte haft det lika kul. De väsnas varje helg! och det är ingen överdrift. När dem har fest är det inte små fester, det väller in människor i deras lägenhet och dessvärre är det ganska lyhört i våra hus.
Jag tycker självklart att man ska få festa, men bor man i ett hyreshus måste man alltid tänka på att man har folk runt omkring sig och man bör anpassa festandet därefter. Det gör tyvärr inte det här paret.
Dem har fått störningsjouren på sig, mina grannar har gått till hyresvärden för att försöka få en förändring, men grannarna sitter och blånekar till anklagelserna och säger: "vi är aldrig hemma på helgerna".

I lördags var det fest igen. Min grannar var inte förvånade, det har blivit en otrevlig vana för dem. En tjej i min trapp som har två barn bor ovanför det här paret. Hon ringde en av hyresvärdarna som hade jour, hon åkte hem till den här tjejen för att få en bild av hur pass det faktiskt stör.
Hon var måttligt road över deras beteende, så när hon gick av sin jour 22:30 och hade hört hur de väsnats ringde hon störningsjouren på dem.
Vi hoppas allihopa att dem ska förstå att dem inte är univerums mittpunkt och att dem inte kan fortsätta såhär.
Det återstår att se.

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.

(det 1:a kapitlet ur "En komikers uppväxt")

Jag älskar verkligen att gå på loppis! Martin är väldigt skeptisk, han tycker det är smutsigt och äckligt. Grejjen är bara den att man kan fynda så fina saker för nästan inga pengar alls. Det finns självklart saker jag absolut inte skulle köpa på en loppis, mest av hygienskäl. Men det mesta går att tvätta och putsa upp. Har du aldrig varit på loppis, eller gå alltför sällan? GÅ OFTARE!
Här är ett av mina loppisfynd, för er som inte varit här tidigare så finns det fler bilder på loppisfynd.

Det är inte alltid lätt att vara förälder, jag vill bara att ni ska veta det.
Det vankas födelsedagar för mina två äldsta barn.
Att hitta presenter till Lowe som blir tre år är inga problem, det är värre med Ellioth som blir sex.
Han har börjat känna någon slags press på vad andra barn får och vill ha likadant.
Att försöka förklara för honom att våran ekonomi inte tillåter hans önskningar är inte speciellt lätt.
Vi har alltid försökt få våra barn att förstå att man inte blir lyckligare av att ha en massa dyra prylar,
och att det faktiskt finns barn som faktiskt inte har mat på bordet varje dag.
Jag tror att det är viktigt att dem förstår det.

Om vi hade mycekt pengar hade vi nog unnat honom EN dyrare present, som när han fick sin stora cykel tex, då fick han bara den av oss eftersom han ändå skulle få mer presenter av andra.
Vi hade inte överöst honom med saker,
jag tror inte att barn blir lyckligare av det.
Någon sa till mig att: "en mobiltelefon är det bästa du kan köpa till en unge" (i en diskussion om när barnen ibland ger sig iväg på små utflykter och man inte hittar dem direkt),
Jag skulle aldrig, aldrig köpa en telefon till min sexåring.

Hemma hos oss har vi ganska många regler, det tror jag också är bra.
Inga tv-apparater på rummen, begränsat tv-tittande/tv-spel, inte äta mat i vardagsrummet, inte leka med vapen osv.
Vi är också väldigt noga med att vara konsekventa,
börjar man tänja på det så blir det inte så roligt i längden även om jag förstår att det är anpassat till varje individ.
Men mina barn behöver ramar och regler,
jag tror att våran vardag inte hade fungerat annars.
Det här är våra regler, vad ni där ute gör tänker jag inte lägga mig i.

Nya sängkläder från IKEA, fantastiskt blå färg!


Min nya blå favorit från Lagerhaus!


Det här är egentligen vanliga glas från IKEA, men jag tänker använda dem som ljushållare. Återigen en fin blå färg.

Idag har regnet bara öst ner, inte en dag att vara ute med barnen i lekparken precis!
Jag drack en snabbkaffe hemma hos en granne och vi var båda lite rastlösa.
Vi kom överens om att åka till IKEA, bara hon och jag.
Jag skickade iväg min man och mina pojkar på utflykt till svärföräldrarna,
och jag satte mig i bilen med H och åkte iväg på shopping.
Som vanligt "skulle jag inte ha så mycket" på IKEA, konstigt att man alltid kommer därifrån med saker man absolut inte skulle ha. Min plånbok är måttligt glad, jag däremot är nöjd med mina inköp, dem kommer ni få se någon dag.

När jag tillbaka hemma efter våran runda på IKEA var det alldeles tyst och tomt hemma,
då blir jag genast rastlös och börjar städa (det var redan kliniskt rent) och plocka upp mina nya saker.
Min granne H kom över en stund, men vi blev avbrutna av att hela min familj kom hem.
Barnen sprang omkring och gapade och skrek och busade (det blir gärna så när de inte kunnat leka av sig utomhus).
Vi begav oss då för att handla lite mat, eftersom vi glömde vissa saker igår..som vanligt.
Barnen ville inte handla och vi handlade så snabbt vi kunde så vi fick åka hem och laga mat.
Barnen och Martin åt tacos, jag ville ha tacopaj.
Pajen blev aldrig klar och jag undrade om det var något fel på ugnen, då märker jag att jag har råkat sätt på lampan, ingen värme. När värmen kom på blev pajen äntligen klar och jag fick äta middag ensam.

Nu sover alla barnen och jag har tänt vaniljljus i hela lägenheten, underbart!
Vi tvättar idag igen, det hände nämligen en liten olycka igår när vi tvättade.
Jag hade tvättat två maskiner och skickade ner Martin för att hänga den och stoppa in den sista maskinen.
När en timme har gått och han ska gå ner och hänga den sista maskinen tvätt upptäcker han att det är gelé i hela tvättmaskinen!?
Det har råkat komma med en BLÖJA i tvätten.
Blöjor innehåller något slags ämne som gör att när barnet kissar suger det åt sig kisset och blir gelé.
Blöjan fick massor med vatten i tvättmaskinen.
GELÈ på vartenda plagg!!
Vi tvättade om alla dem kläderna igen, det fungerade inte.
Ikväll försöker vi få dem rena igen.

Igår kväll släppte lite av mina spänningar, jag grät och försökte förklara för Martin så gott jag kunde hur jag känner och vilka förändringar jag behöver. Jag menade på att det är min tur att få må bra nu. Han sa inte så mycket, han torkade mina tårar och höll om mig. Jag har bestämt att den här dagen ska bli jättebra, så jag har laddat upp med kaffe och rosa smink (jag har inte hunnit måla naglarna rosa än). Jag har kommit in i en rosa period eftersom rosa är en glad färg och förhoppningsvis smittar av sig på mig.
Den är dagen kommer bli rosa!

Den första requesten är gjord, tack J!
Våra dagar här hemma kan för mig ibland kännas precis likadana, riktigt så är det väl egentligen inte. Men vi kan ta den här dagen som ett exempel för hur det kan se ut.
Klockan ringer 06:40 och jag måste gå upp.
Om inte någon annan är vaken brukar jag göra mig själv i ordning först, det går så snabbt.
När barnen vaknar vill dem ha frukost (Lowe får frukost på dagis men insisterar varje morgon att få frukost hemma också) och jag serverar den åt dem.
Medans dem äter plockar jag fram kläder åt dem, idag skulle det packas gympakläder också, det har Ellioth längtat efter hela veckan! Han älskar skolan på alla sätt, men mest gympan för då får han spela basket.
Jag kan inte riktigt förstå att jag faktiskt har en son som går i skolan, vem stoppade gödningsmedmel i hans mat?

När alla barnen är vakna måste jag väcka mannen i huset också, det är inte lika lätt.
När alla är klara brukar det bli lite stressigt, tiden räcker aldrig till på morgonen, det känns nästan som att klockan retas och går snabbare bara för att jävlas.
Jag och Theodor följer alltid Ellioth till skolan, det känns tryggt, jag tycker inte riktigt om att se andra sexåringar gå ensamma till skolan.
Martin åker med Lowe till dagis och sedan till jobbet (inte idag dock), idag var han hemma och tog hand om mig av olika anledningar.
Idag skulle vi åka och köpa däck till min cykel eftersom jag ska cykla på den när jag börjar på gym nästa vecka, den har stått och skräpat i många år och behövde verkligen ett litet lyft.
Efter det åkte vi till maxi och handlade hänglås (även det till gymmet) och andra nyttigheter.
Jag passade på att springa in på skopunkten också eftersom jag måste ha skor på gymmet också...
Innan vi åkte hem sprang jag in i en favoritbutik i Karlstad och köpte två statyer/byster eftersom jag blev inspirerad av min granne.

När vi kom hem åt jag och Theodor lite lunch och Martin hämtade Lowe på dagis.
När dem kom hem gick jag och Lowe ut i lekparken medans Martin, Ellioth och Theodor åkte tillbaka till biltema med däcken (vi upptäckte att de var för små).
Ute i lekparken bakade vi  sandkakor och lekte med en grannpojke, och Lowe som alltid ska vara ute i flera timmar tröttnade efter en halvtimme.
När resten av familjen kom hem igen upptäckte vi att dem nya däcken var för stora i stället, man kan ju bli trött för mindre.
Jag har städat i eftermiddag, det är det bästa sättet för mig att skingra tankarna på, och så luktar det ju väldigt gott också.
Till middag blev det hemgjord pizza, barnens och Martins favorit.
Efter middagen fick dem stora barnen fredagsmys medans den lilla fick bada.
Nu sover alla barn, jag har bakat bullar till min kärlek, tvätten är i full gång och Idol är på tv.

I vårt vardagsrum har vi grönt tema och även lite 70-talsinspirerat. I stort sett allting kommer från IKEA, förutom snurrfotöljen som jag köpte på loppis för 40 kronor. Nu måste vi bara få upp lite saker på väggarna också...



Standardhylla på IKEA. Bra när man har så mycket saker som vi har....


Mina favoriter! Dem stora cylindrarna kommer från Lagerhaus och dem små gröna glasen köpta jag fyra stycken för 10 kronor på loppis.

Många bloggare har en väldigt specifik blogg, alltså inriktade på olika saker, tex mode, barn, inredning.
Jag kan själv känna ibland att min blogg blir lite för allvarlig,
kanske inte på sista tiden, men ibland.
Jag vill att ni ska komma ihåg att bakom mitt mående finns en väldigt, väldigt lycklig fru och mamma.
Lova mig att ni aldrig glömmer det.
Det kan bli ganska tvära kast, det får ni stå ut med.
Jag har fått en kraftig ökning av läsare och det gör mig väldigt glad.
Tack för att ni tar er tid, och har ni önskemål på vad ni vill se och läsa kan ni alltid skicka mig en kommentar.

En sovplats värdig en prins. Allting kommer från IKEA.


Jag köpte det här tyget på IKEA, tanken är att jag ska sy ett pålakan åt lillprinsen. Men eftersom jag inte äger en egen symaskin använder jag det just nu som överkast i spjälsängen.


Jag och min man har aldrig haft ett eget sovrum, det är mest ett barnrum.


Väggdekorationer i trä från Jotex. Stilrent och enkelt.

När jag såg dem här mattorna på Lagerhaus blev jag helt förälskad! Som jag tidigare sagt älskar jag färger! FÄRGER!


Jag har lärt mig att man inte bara ska leta efter annorlunda gardiner på ställen där det kostar skjortan. Dem här hittade jag i butiken här en bit bort för ungefär 40 kronor.


Våran efterlängtade säng är nu inhandlad!

Jag ska vara öppen och ärlig,
det är sådan jag är.
Det är tydligen inte allmänt accepterat att må dåligt (speciellt inte om man har ansvar för tex barn tydligen), man ska skämmas för den man är och hålla käften.
Jag vill inte göra det.
Jag har inte gjort mig själv sjuk, faktiskt så har jag inte en aning om hur jag har blivit sjuk, jag önskar ibland att jag hade någon att skylla min sjukdom på, men inte ens det har jag.
Om ni bara visste hur vanligt det är att må som jag mår.
Fler än du tror.
Din granne, syster, doktor, kassörskan på ica, fönsterputsaren, bloggerskan.....
Ni har ingen aning, den är osynlig.
Jag önskar att vissa av er fick känna på vad det är som händer i min kropp när jag mår riktigt dålig.
Här är en lista på hur det ibland kan se ut, tänk också på att många av dessa symptom kommer samtidigt. Vissa av dem har jag hela tiden, mer eller mindre.

• svettningar
• domningar eller stickningar
• darrningar och skakningar
• kvävningskänslor
• smärtor i bröstet
• illamående
• frossa eller värmekänslor
• rädsla för att tappa kontrollen.
• mer eller mindre konstant ängslig
• osäker
• okoncentrerad
• rastlös
• pessimistisk
• spänd
• stresskänslig
• lättretlig

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag gick och la mig klockan 22:00 igår just för att vara utvilad idag när klockan ringde 6:30,
men jag klarade knappt att komma upp ur sängen ändå (låter klockan ligga i vardagsrummet så jag måste gå upp).
Jag har ingen motivation idag,
jag blir så rätt ofta.
För en stund sen ville jag åka till stan,
det ville inte lillprinsen,
han vill ingeting idag.
Nu vill jag inte heller någonting.
Jag känner mig sådär läskigt tom och tråkig.
Även om jag inte är helt ensam så känner jag mig ensam,
ensam i hur jag mår,
för sällskap har jag ju faktiskt.
Jag ska dricka lite kaffe och se fram mot att få hämta och krama resten av barnaskaran senare.

Här är vårt kök som jag pratat så mycket om. Förut hade vi ett svart, runt bort och svarta stolar här, det kändes jättetrångt och tråkigt och man vill inte riktigt sitta där. När vi gifte oss önskade vi oss presentkort på Lagerhaus och IKEA och vi fick ihop väldigt mycket pengar, då köpte vi oss bland annat nya möbler till köket. Helt plötsligt känns allt väldigt ljust och trevligt, en riktig samlingsplats. Bordet och stolarna är från IKEA. Tavlan fick vi i bröllopspresent. Hörnskåpet är en av mina favoritmöbler, den kommer från en loppis och jag fick den när jag fyllde år i våras.


Det jag inte gillar med köket är den här delen, jag har alltid velat ha ett fyrkantigt kök. Plastmattan kommer från lagerhaus och är perfekt att ha i ett kök där man ibland spiller saker, den är så lätt att torka av. Kakeldekoren kommer också från Lagerhaus, det ger köket en helt ny karaktär.


Jag älskar spraklande färger och mönster, i köket använder jag min av färgerna rött, vitt och svart. Dem här skydden till plattorna köpte jag på en loppis för 10 kronor.


Jag älskar kakeldekor!

Om man har små oanvända utrymmen i sin lägenhet kan man fylla den med tex en sån här, jag köpte den för 20 kronor på en loppis.


Med små detaljer gör man en helhet, det här är en av mina favoriter eftersom den innehåller en massa minnen från när jag var liten (vi har grönt tema i vardagsrummet).


Jag har fått för mig att levande blommor inne på badrummet gör det lite mer exotiskt. Testa du med.

Idag kom det en vändning i mitt liv,
en vändning som är lite läskig men som jag tror kommer kunna hjälpa mig.
Jag förstår om ni blir nyfikna men jag kan tyvärr inte berätta vad det är,
mest för att jag är rädd att ni ska döma mig utan att veta hela historien,
och hela historien är alldeles för lång för att jag ska orka berätta den.
Det kanske är dumt av mig att säga a och inte b,
men jag vill bara dela med mig av tanken av att jag av denna vändning förhoppningvis kommer att må mycket bättre i framtiden.

För övrigt har jag idag träffat en mycket kär vän som jag inte träffat på hur länge som helst,
det var så härligt att träffa henne igen.
Vi hade så mycket att uppdatera varandra om och vi pratade i flera timmar,
samtidigt som vi drack kaffe och lekte med barnen i lekparken.
Det är så skönt att ha vänner som allting känns så bekvämt med,
man behöver inte oroa sig för att bli dömd eller pratad bakom ryggen på.
Jag saknar många av dem vännerna,
dem är utspridda över hela världen.
Men ni vet hur mycket jag älskar er.

Jag älskar den här lampan, de stora barnen har en varsin, en orange och en svart. De kostar lite, men det är värt varenda krona tycker jag.


Jag tycker om att hänga upp tavlor med roliga figurer åt barnen, den här har min man gjort.


Gardiner som matchar ditt barns intresse är alltid kul, hittar man inga färdiga får man helt enkelt sy själv. Jag köpte tyget, min storasyster sydde.

Idag har varit en rätt okej dag. Jag hade trevligt sällskap på stan under förmiddagen, blev lite sur på bussen hem eftersom det finns människor som beter sig illa. Barnen hämtades på dagis och skola.
Eftermiddagen spenderade vi i lekparken. Nu ikväll har jag pysslar lite med min nya telefon och tittat på våran vigsel och även filmen från bekänningsbåset. Ni bör vara lite orolig över vad ni sagt..he he.
Nu kommer lite fler bilder som jag utlovat.

Väggdekoration som jag gärna sneglar på när jag känner att jag behöver lite peppning.


Våran hallmöbel köpte jag på en loppis (nästan gratis) och även spegeln köpte jag på samma ställe. Jag älskar verkligen loppisar, det går att fynda fina saker till utmärkta priser!


Jag köpte en ny skolhylla för att vi skulle få plats med våra skor...vi får fortfarande inte plats med våra skor.

Eftersom kollaget jag lade upp för ett tag sen var så fult och otydligt har jag en ny deal åt er.
Jag ska börja lägga upp en bild om dagen med inredning här hemmifrån och beskriva den lite grann.
Låter det som en bra ide? Eftersom jag har många bilder så kommer ni tvingas besöka min blogg varje dag, är ni riktigt snälla kanske jag smäller till ordentligt och lägger upp fler på en dag.
Vi börjar med några smakprov på vad det kommer bjudas på.

Förvaring är alltid bra. Den här tidningshållaren hittade jag på en loppis för 40 kronor.


En av mina favorithyllor. Den sitter i köket och jag fick den av kvinnan som bodde i lägenheten innan oss. I den har jag samlat några av mina favoritburkar och andra favoritföremål.


Vad är ett hem utan musik och ljus. Lampan var nästan gratis på IKEA (99:-) och jag tycker faktiskt att den ser ut som en kurvig kvinna. Gitarren fick jag på min 16-års dag, den vill jag aldrig skiljas ifrån.

Idag är det inte vilken söndag som helst,
det är soligt, någorlunda varmt och så är det val.
Vi gick och röstade en stund efter att vallkokalen öppnade,
och jag beundrar det engagemang folk visar en sådan dag som den här.
Det strömmade folk från alla håll och kanter.
Min mellanpojke sa för en stund sedan att han ville gå och rösta igen.

Nu är det bara att vänta och se,
tyvärr blir det nog inte som jag vill.
Jag försökte förklara det här med demokrati för min äldsta son idag,
vet inte riktigt om jag lyckades.
Jag förklarade så pedagogiskt jag kunde och sa att "mamma tycker att man ska rösta rött".
Martin vägrar berätta för mig vad han röstar på,
en rätt som han faktiskt har,
men jag är väldigt nyfiken...
Han älskar det faktum att jag inte har en aning och retas gärna.
Dagen till ära fick lilla pojken ha på sig röda kläder.
Nu har jag gjort vad jag kunnat för att få ett bättre Sverige.

Jag har blivit så oerhört mättad på all politik på sista tiden.
Svårt att undvika när man inte hör och ser annat.
Jag skulle helst av allt velat träffa alla ledande politiker och pratat med dem öga mot öga.
Den som hade lovat mig att höja lägstanivån på föräldrapenningen hade fått min röst.
Väldigt egoistiskt av mig.
Självklart hade jag sett till att dem gjort livet lättare för andra också.
Men just nu är jag så less på våran ekonomiska situation.
Förra utbetalningen fick jag ut 2900 kronor eftersom det drog 1500 i skatt.
Tack för den.
I proportion till vad jag gör är det på tok för lite,
och jag är inte ensam.
Jag har en man som tjänar pengar,
men så är det ju det här med utgifter också.
Alldeles för många av dem.
Pengarna räcker aldrig till.
Jag hade mer pengar när jag studerade,
då fick jag ut ungefär 8500.
Till våren ska jag börja på univeritetet,
jag ska skaffa mig en ordentlig utbildning och efter det ett jobb.
Jag ser fram mot den dagen då vi kan börja unna oss saker,
när jag slipper ha ångest för att jag köpt mig en ny tröja.
När man kan kolla kontot och det finns pengar kvar och inte är övertrasserat.
Min resa dit har inte börjat än,
men jag längtar efter att få göra den.
Jag ska kämpa.
VI ska kämpa.

Varför blir jag så gnällig på kvällarna?
Jag känner inte för att umgås över huvud taget,
kanske för att jag inte orkar lyssna på andras problem för tillfället när jag har egna att ta itu med.
Jag har alltid fått lyssna på andras problem,
vissa har jag verkligen tyckt om att lyssna på och hjälpa.
Men ibland känns det som andras bördor blir för tunga på mina axlar.
Jag blir väl inte en sämre vän för det?
eller?
Jag måste lära mig att säga ifrån.
Nu ska jag sätta på en film och bara mysa,
jag har varit så produktiv idag.

Idag har jag varit barnfri ett par timmar,
hur har jag spenderat denna egentid?
Jag har städat hela lägenheten från golv till tak.
Jag har städat så bra att jag inte har någonting kvar att göra.
Det är rent, luktar gott och är helt knäpptyst hemma.
Nu vill jag bara att min lilla familj ska komma hem innan jag börjar prata med mig själv.
Jag är inte så bra på det här med att vara ensan eftersom att jag sällan är det.

Det kan ju inte vara riktigt normalt att vara rädd för stjärnor,
men jag är det.
Eller jag vet inte om det är stjärnorna,
kanske mest mörkret.
Jag vågar knappt gå ut på balkongen på kvällarna.
Hur kan jag ha blivit såhär?
Vart gick någonting snett?
Det kommande halvåret kommer innebära ganska mycket mörker,
mörker som jag faktiskt skulle klara mig utan.
Mörker är kopplat med ångest för mig.
Jag vill ha ljust dygnet runt helst.
Jag gillar inte snö,
men snön lyser ju i alla fall upp lite grann.
Jag ska nog börja tycka om snö.
God Jul.

Jag är så nöjd med min nya frisyr! Både jag och frisören var i extas över hur modig jag faktiskt var.
Jag har aldrig varit på det stället förut,
nu har dem precis fått sig en ny stamkund!
Det kanske är lite svårt för er att se på bilden hur kort det faktiskt är på sidorna och i bak!
Min mellansons första reaktion var: "mamma, har du klippt dig som en mormor?".
Vad kontrar man det med?
Vad tycker ni?
Jag känner mig i alla fall som en rockstjärna!

Är det inte märkligt hur beroende man kan bli av att samla på sig saker?
Saker som för andra kanske inte har någon betydelse över huvud taget.
Jag har aldrig klassat mig själv som särskilt materiell,
men jag älskar verkligen prylar.
När jag var liten samlade jag på så mycket saker,
saker som jag inte kunde slänga för att jag nästan mådde fysiskt dåligt av det.
Egentligen hade jag nog ingen koll på vad det var för saker,
det mesta låg i en stor låda under sängen,
men vetskapen om att dem låg där gjorde mig ändå trygg på något sätt.
Det kunde vara gamla papper, radergummin, pennstumpar.
Vid ett tillfälle sa min storasyster att om jag höll mig borta från mitt rum så skulle hon rensa det åt mig,
utan att jag kunde kontrollera vad hon slängde.
Kontrollbehovet fanns visst redan på den tiden.
När hon var färdig så insåg jag ganska snabbt att jag faktiskt inte mådde så dåligt,
jag hade ju ingen aning om vad det var jag hade blivit av med.

Nu när jag har blivit lite äldre har jag lite mer kontroll över mina saker,
nu köper jag mest på mig saker som man faktiskt har användning för,
såsom ljusstakar, ljus, skålar, burkar.
Jag har också blivit bättre på att rensa bort saker (förutom små söta barnkläder),
och det som fortfarande går att använda skänker jag till myrorna eller röda korset.

Innan jag fick barn var jag hur morgonpigg som helst,
jag sov aldrig längre än till 9:00 till Martins förtret,
han skulle nämligen kunna sova hur länge som helst om han fick.
När vi fick barn blev det precis tvärtom.
Jag är så trött på morgonen!
Det spelar heller ingen roll om jag går och lägger mig tidigt på kvällen,
jag vill bara sova!
Men det är ju så när man har barn,
ingen ro och ingen rast.
Jag brukar muttra mig igenom morgonen och ta tid på mig att bli människa.

Nu när jag till råga på allt har väldigt ont i magen gör det ju inte saken bättre.
Min morgontrötta make har verkligen ställt upp på mig de här dagarna.
Han har släpat sig upp och fixat barnen, lämnat dem på dagis för att sedan åka till jobbet.
Jag känner mig lite smått bortskämt för tillfället.
Mår jag bättre till helgen ska han få frukosten serverad varje dag.
Jag kan nästan sätta en slant på att den dagen jag får sova på morgonen igen kommer jag vakna klocka 7:00.

För att undvika att deppa bort hela den här soliga höstdagen tog jag en morgonkaffe med några grannar.
När jag kom hem såg jag blek och tråkig ut,
då attackerade jag både sminkväskan, hårborsten och hårsprayen.
Jag har tänkt mycket på en vän idag,
vi kan kalla henne M.
Jag avundas henne rätt ofta,
för hon säger alltid så mycket bra och kloka saker,
som ofta hjälper mig när jag deppar ner mig.
Vilka problem jag än lägger fram så kan hon alltid komma med någonting bra.
Jag önskar verkligen att jag hade den egenskapen.
Vi har inte känt varandra speciellt länge jag och M.
Men från den dagen då jag träffade henne första gången så har jag känt att hon alltid har funnits där,
på ett eller annat sätt.
Det känns som om vi känt varann i betydligt fler år än vi har.
Vissa människor får en alldeles egen, speciellt plats i ens hjärta,
och en sådan plats har du pärlan.

Jag önskar att jag kunde berätta för dig vad som finns allra längst in i mitt hjärta.
Jag önskar att du förstod vad som pågår i mitt huvud.
Jag tror nog att jag är lite rädd för vad du ska säga,
om du säger något alls.
Jag vet att du inte förstår,
jag är inte lätt att leva med.
Det har gått så långt att jag inte riktigt vet någonting längre,
jag vill egentligen inte vara ensam,
men det känns oftast bäst om jag bara umgås med mina barn.
Dem dömer mig inte.
Jag är ett flockdjur,
jag behöver min familj.
Jag behöver få flytta hem.
Jag behöver få känna mig trygg.
Vi behöver en nystart.

Det här har varit en lång och ganska jobbig dag.
Kramperna i magen vill inte ge med sig och jag är så svullen att jag ser gravid ut.
Jag har faktiskt inte en aning om vad det kan vara för fel, jag vet bara att det gör ont.
Jag tror inte barnen tyckte att jag var en så rolig mamma idag, men man kan ju inte alltid vara på topp.
Hade helst av allt velat ligga i sängen och dra täcket över huvudet, men hjärtat har ju varit på jobbet hela dagen.

När jag har en dålig dag kommer den där hemlängtan och knackar på dörren.
Jag har suttit på arbetsförmedlingens hemsida ikväll och maniskt letat efter ett jobb åt Martin,
utan något bra resultat.
Jag vill flytta hem.
Nu, men helst i går.

Jag känner mig så ensam och ynklig för tillfället.
Även om jag har några få vänner/bekanta här så är det inte tillräckligt.
Det finns ingen här som känner mig som ni där hemma gör.
Jag kan inte nöja mig med människor som faktiskt inte verkar bry sig ett dugg.
Jag kräver inte mycket mer än en kopp kaffe ibland.
Det är jag och mina barn, och jag älskar dem, men ibland vore det skönt med en vuxen vän också.

"Hemma är inte där du bor utan där man förstår dig."

Min lillasyster har gjort ett arbete om panikångest och bad mig skriva ner hur det känns för mig när jag får en attack.
Det var lite jobbigt att skriva ner det och se svart på vitt hur jag mår.
Det här kom jag fram till:

"Ångesten kommer oftast i mitt fall när jag har haft en stressig dag, tyvärr krävs det inte speciellt mycket för att jag ska bli stressad, jag har blivit mindre stresstålig sedan min första panikångestattack. Den kommer när jag till exempel har satt mig ner i soffan och försöker slappna av eller när jag gått och lagt mig för att sova, tankarna börjar då gå på högvarv.
Det första tecknet på att jag håller på att få en attack är att jag får bröstsmärtor, det är som ilningar i bröstet och jag är helt övertygad om att jag ska dö. Innerst inne vet jag att jag egentligen inte ska dö och jag försöker ofta upprepa orden: "jag kommer inte dö". Men den fysiska smärtan är så svår att ignorera. Smärtan i sin tur gör att jag blir rädd och får svårt att andas, som om någon stoppat ner någonting i halsen på mig och jag får kippa efter luft. Jag får hjärtklappning, svettningar och det sticker i händerna.
Jag brukar försöka avleda ångesten genom att försöka sysselsätta mig med något. Att sitta eller ligga ner gör det bara värre för mig. Ibland hjälper ingenting.
Jag har avsagt mig all medicinsk hjälp för mig ångest då rädslan för att bli beroende av dem är stor. Jag åt bara mediciner i tre månader när jag mådde som värst för ungefär 1,5 år sedan, jag hade inte sovit på flera dygn och var orolig dygnet runt. Nu har jag lärt mig att leva med ångesten, lärt mig alla signaler, den är en del av min vardag."

Igår hade jag en jättebra dag, men när jag gick och lade mig vändes allting upp och ner.
Helt plötsligt kan jag inte andas så jag kastar mig upp ur sängen och lyckas i ren panik ta ett djupt andetag.
Hjärtat slog läskigt fort.
Han var där igen, herr ångest, utan någon som helst förvarning denna gången.
Jag satt uppe länge och försökte ta kontroll över situationen.
Att jag två timmar senare fick magkramper och blev magsjuk var ju bara pricken över i:et.
Jag bodde på toaletten inatt.
Om man inte vet någonting om ångest kan det jag skriver säkert vara lite jobbigt, det är det också, men jag har haft "turen" att inte ha det alltför ofta. Jag har aldrig heller haft det på dagtid.
Mina barn är helt ovetandes om hur dåligt jag ibland mår på nätterna, och det är jag glad för.
Det är dem och min man som får mig att orka.
Gör gärna lite research om ämnet, det är både skrämmande och fascinerande.
Eller fråga mig gärna frågor, så ska jag försöka besvara dem så gott jag kan.

Ibland kan man känna sig så oerhört värdelös, även om jag vet att det egentligen inte ligger någon sanning i det.
Ibland tvivlar jag på mig själv, mest tack vare att andra hjälper mig på traven.
Jag har sagt det många gånger, men jag kommer säga det igen:
Barn föds inte med en manual.
Att ha barn är som en livslång lektion.
Det är inte alltid lätt att veta vad som är rätt och fel, det viktiga är att försöka.
Ibland märker man extra tydligt att vi faktiskt har lyckats väldigt bra.
Tyvärr finns det barn som inte har det så bra och det gör ont i mig av att tänka på det.

Jag är ingen supermamma.
Jag är verkligen inte det, och jag tror inte det finns några supermammor.
Jag tror att alla människor föds med fel och brister, jag har många sådana.
Men jag är en väldigt bra mamma som kämpar för sina barn.
På vårat bröllop höll min mans syster ett tal.
Jag är inte van vid att folk tittar på mig och säger: jag är stolt över dig.
Nu några dagar efter bröllopet kan jag fortfarande börja gråta när jag tänker på vad hon sa.
Hon sa att hon är stolt över oss.
Det kommer jag alltid att bära med mig, speciellt dem dagarna när man känner att man inte räcker till.

mja, riktigt så var det ju inte, men för alla er som inte var där tar vi allt från början.

Vi har planerat det här bröllopet i flera månader.
I torsdags var det äntligen dags att åka till Norrköping och denna gången skulle vi åka därifrån som gifta.
Min kära sambo hade sagt att han skulle kunna gå ifrån jobben runt fyra så vi skulle kunna komma iväg lite skapligt och jag hade oerhört bråttom att komma iväg.
Han kom inte hem fören halv sju och då var jag måttligt road.
Vi packade bilden full och begav oss mot Norrköping.

På fredagen, dagen innan bröllopet, började alla sista förberedelser.
Jag och min storasyster åkte och handlade det sista, lokalen dekorerades, den sista maten lagades, bröllopstårtorna gjordes, vinet sattes på kylning, blommorna bands, provsminkning och mycket mer.
Jag sov väldigt dåligt den natten, två timmar, jag var väldigt nervös.

På morgonen den 4 september kändes allting under kontroll. Nervositeten hade inte drabbat mig såsom jag trodde.
Jag fick ett vackert halsband av min blivande make, pärlörhängen och strumpeband av min lillasyster.
Förmiddagen bestod mest av att min kära G fixade mig och mina systrars hår och smink.
Tiden gick fort, alla åkte till kyrkan utom jag som hade fått order om att komma sist.
Min älskade vän M och hennes fästman kom, de var min skjuts till kyrkan.
Vi hjälptes åt att få på mig klänningen, skorna och pudra den blänkande pannan.
Nu drabbade nervositeten mig, nu började mina ben att skaka, hetsrökningen och svettningarna.
Alla tog plats i kyrkan.
Jag, Martin, lillasyster och bestmannen stod bakom dörrarna in till kyrkan.
Jag ville gråta och springa iväg, medan Martin hade ett lugn som jag gärna hade haft i stället.
Han tröck min hand hårt.

Det var dags.
Orgeln spelade musiken som jag valt ut och dörrarna öppnades.
Nu såhär i efterhand är den här biten av vigseln lite suddig för min del, jag var sjukt nervös.
Räddningen var nog att min lillasysters solosång kom så tidigt i vigselakten, då hann jag ta några djupa andetag och komma till medvetande igen.
Allt gick bra, tills prästen sa:
"Tar du Erica, Martin till din HUSTRU….nej vad säger jag!…make!…"
Alla skrattade, det var faktiskt väldigt kul!
Jag hade bråttom med att säga ja, och sa ja två gånger.
Nu var vi Hustru och hustru…jag menar make..
Leendet på mina läppar kunde ingen ta ifrån mig.

Efter vigseln fick vi gömma oss en liten stund så att alla gäster fick ta plats utanför kyrkan. När vi äntligen fick komma ut från kyrkan och möta jublet blåstes det såpbubblor och kastades ris.
Det blev ett kramkalas utan dess like!
Medan alla gäster tog sig till festen åkte vi med fotografen/vän till familjen för att ta bröllopsbilderna. Det var lite sagolikt att få gå i Söderköpings gamla kvarter med brudklänning och min man vid min sida i strålande solsken.

När vi kom till festen skålade vi och minglade.
Festen var igång.
God mat, dryck, vackra tal, pinsamma lekar, underbara vänner och familj, fulla skåningar, nattmat, skratt, pussar, trasiga klackar, dans, biktningsbås, tävlingar och ingen sömn.
Men vem behöver sömn!?
Det här var en av de finaste dagarna i mitt liv.
Ännu än gång kände jag mig väldigt bortskämd, hur ofta handlar en dag bara om en själv annars?
Jag kommer aldrig glömma den dagen.
Dagen då vi blev man och hustru.

Tack alla som delade den här dagen med oss!
Skicka gärna bilder till oss!
Kärlek.

Jag fick order om att åka hem till norrköping den 20 augusti, och jag skulle ha med mig röda kläder, badkläder och gärna ha rakade ben.
Vi packar in hela familjen i bilen och åker ner.
Det slår mig en bit på vägen att det är fredag, jobbar inte alla på en fredag? Jag försökte verkligen komma på vad som skulle kunna hända.
När vi kommer fram är bara min lillasyster hemma.
Efter en stund försvinner min lillasyster spårlöst, och jag blir ju rätt nyfiken på vart hon har tagit vägen.
Jag ringer upp och frågar vart hon tagit vägen och hon svarar: kom ut!
Jag går och öppnar ytterdörren och där står min lillasyster och flera av mina vänner med champangeglas och astiflaskor.
Jag hamnar i någon slags chock och har inte en aning om vad jag ska säga, så jag går in och alla följer efter.
I trädgården dricker vi asti och jag får veta att man inte får vara så snygg som jag var på en möhippa.
Det plockas fram kläder som jag till vardags aldrig skulle använda...
Efter det får jag ett kuvert med min första uppgift, att samla äktenskapsråd.
Redan här känner jag att jag behöver lite mer asti....

Vi tar bussen in till stan och alla tittar på mig.
Det roliga är att det var augustimarknad i Norrköping, vilket betyder att hela stan är FULL av människor.
Jag var dagens spektakel.
Jag börjar skaffa äktenskapsråd och tycker själv att jag är väldigt duktig.
På stan ansluter sig flera av mina vänner och jag blir helt till mig!

När vi varit på stan en bra stund och jag har samlat in många äktenskapsråd får jag ta på mig en ögonbindel och snurra ett par varv.
Jag blir förd någonstans, ner för en spiraltrappa.
När det börjar lukta klor blev jag förvirrad, men jag hade ju badkläder med mig! aha!
När jag får ta av mig ögonbindeln är vi inne i ett omklädningsrum och jag får ta av mig alla kläder och ta på mig en mörk "morgonrock" och tofflor.
Men, skulle jag inte ha badkläder?
Jag blir förd genom en lång korridor och i slutet på den möts jag av en glad kvinna som säger att hon ska massera mig i 40 minuter! Halleluja!

Den där massagen var bland det skönaste jag har varit med om.
Efteråt fick jag dock världens spänningshuvudvärk.
Då var det dags för jacuzzi och vin.
Vi satt i det varma bubblande vattnet och pratade.
Efterår bytte vi om och gjorde oss fina, jag visste fortfarande inte varför.
Jag fick en ipren mot huvudvärken och mitt andra uppdrag: samla kalsonglappar....
HJÄLP.

Vi går upp till restaurangen (vid det här laget vet jag i alla fall att vi är på grand hotell).
Där serveras mat och dricka och jag får börja klippa kalsonglappar.
Dryck kom in på rullande band och ännu fler anslöt sig till vårat sällskap.
Uppdrag nummer tre var att fotografer människor, det uppdrag jag var sämst på.
Mer dricka, nötter, cigg, skratt.
Uppdrag nummer fyra var att ha musiktävling med två killar, det var inte så svårt att hitta medtävlande för vårat bord drog till sig alla människor automatiskt.
Människor som ville gratulera, prata och skratta tillsammans med oss.
Ännu mer dricka, fyrverkerier, cigg, sittande dans vid bordet,långa toalettköer och generösa bartendrar.

Framåt natten ville jag åka karusell.
Vi går längst med marknaden och köper munkar.
Jag och min lillasyster åkte karusell, jag blev yr...så oväntat.
Efterår går vi och äter cheeseburgare och dricker milkshake.
Det skulle jag aldrig ha gjort...elelr jag kanske borde ha undvikt karusellen?
I vilket fall som helst fick jag åka hem och besöka toalettet, sedan somnade jag som en prinsessa..en lite onykter prinsessa.

Jag har aldrig blivit så bortskämd någonsin förut.
Jag vill tacka alla som gjorde min möhippa oförglömlig.
Tusen tack.
Ni har livlig fantasi och jag ser fram emot att få hämnas en dag...
Jag älskar er.

Nu sitter jag här två dagar innan jag ska gifta mig.
Jag är jätteivrig på att få packa bilen och åka iväg.
Jag är inte särskilt bra på att vänta för jag hinner hitta så mycket saker att oroa mig för under tiden.

Jag har inte sovit ordentligt på flera nätter och jag har en svag känsla av att det inte kommer att bli bättre ju närmre lördagen vi kommer.
När ska jag riktigt förstå vad det är som kommer hända på lördag?
Jag ska gifta mig.
GIFTA MIG.
Vi ska gifta oss, bli man och fru, gänga oss...

Kom hem hjärtat.
Jag vill åka nu.

Idag har jag funderat lite över ordet "vuxen".
Jag sökte på ordet "vuxen" på wikipedia och såhär stod det där:
"Begreppet vuxen innebär att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I västerländska samhällen brukar denna ålder anses vara uppnådd vid 24-26 ålder, vilket också brukar kallas myndighetsålder. I vissa kulturer går gränsen vid yngre år, och är i vissa fall synonym med termen könsmogen."

Jag klarar mig ju faktiskt utan mina föräldrar, inte helt, men jag behöver inte deras försörjning längre, dock är jag bara 23 år.
Jag får väl nöja mig med att vara könsmogen.

I min familj brukar vi skämta om "vuxenpoäng" för att en släkting en gång tyckte att jag borde ha skaffat flera av dessa poäng innan jag skaffade barn.
Definiera vuxenpoäng?
Är det vuxet att ha icakort, medmerakort, bil, barn, frukt i fruktskålen!?

Jag hoppar fortfarande över A-brunnar och stampar gärna på K-brunnar, för att jag nog inte vill bli vuxen, vad det nu innebär.....