Svart på vitt

Det är inte alltid lätt att vara förälder, jag vill bara att ni ska veta det.
Det vankas födelsedagar för mina två äldsta barn.
Att hitta presenter till Lowe som blir tre år är inga problem, det är värre med Ellioth som blir sex.
Han har börjat känna någon slags press på vad andra barn får och vill ha likadant.
Att försöka förklara för honom att våran ekonomi inte tillåter hans önskningar är inte speciellt lätt.
Vi har alltid försökt få våra barn att förstå att man inte blir lyckligare av att ha en massa dyra prylar,
och att det faktiskt finns barn som faktiskt inte har mat på bordet varje dag.
Jag tror att det är viktigt att dem förstår det.

Om vi hade mycekt pengar hade vi nog unnat honom EN dyrare present, som när han fick sin stora cykel tex, då fick han bara den av oss eftersom han ändå skulle få mer presenter av andra.
Vi hade inte överöst honom med saker,
jag tror inte att barn blir lyckligare av det.
Någon sa till mig att: "en mobiltelefon är det bästa du kan köpa till en unge" (i en diskussion om när barnen ibland ger sig iväg på små utflykter och man inte hittar dem direkt),
Jag skulle aldrig, aldrig köpa en telefon till min sexåring.

Hemma hos oss har vi ganska många regler, det tror jag också är bra.
Inga tv-apparater på rummen, begränsat tv-tittande/tv-spel, inte äta mat i vardagsrummet, inte leka med vapen osv.
Vi är också väldigt noga med att vara konsekventa,
börjar man tänja på det så blir det inte så roligt i längden även om jag förstår att det är anpassat till varje individ.
Men mina barn behöver ramar och regler,
jag tror att våran vardag inte hade fungerat annars.
Det här är våra regler, vad ni där ute gör tänker jag inte lägga mig i.