Svart på vitt

Är det inte märkligt hur beroende man kan bli av att samla på sig saker?
Saker som för andra kanske inte har någon betydelse över huvud taget.
Jag har aldrig klassat mig själv som särskilt materiell,
men jag älskar verkligen prylar.
När jag var liten samlade jag på så mycket saker,
saker som jag inte kunde slänga för att jag nästan mådde fysiskt dåligt av det.
Egentligen hade jag nog ingen koll på vad det var för saker,
det mesta låg i en stor låda under sängen,
men vetskapen om att dem låg där gjorde mig ändå trygg på något sätt.
Det kunde vara gamla papper, radergummin, pennstumpar.
Vid ett tillfälle sa min storasyster att om jag höll mig borta från mitt rum så skulle hon rensa det åt mig,
utan att jag kunde kontrollera vad hon slängde.
Kontrollbehovet fanns visst redan på den tiden.
När hon var färdig så insåg jag ganska snabbt att jag faktiskt inte mådde så dåligt,
jag hade ju ingen aning om vad det var jag hade blivit av med.

Nu när jag har blivit lite äldre har jag lite mer kontroll över mina saker,
nu köper jag mest på mig saker som man faktiskt har användning för,
såsom ljusstakar, ljus, skålar, burkar.
Jag har också blivit bättre på att rensa bort saker (förutom små söta barnkläder),
och det som fortfarande går att använda skänker jag till myrorna eller röda korset.