Svart på vitt

Min lillasyster har gjort ett arbete om panikångest och bad mig skriva ner hur det känns för mig när jag får en attack.
Det var lite jobbigt att skriva ner det och se svart på vitt hur jag mår.
Det här kom jag fram till:

"Ångesten kommer oftast i mitt fall när jag har haft en stressig dag, tyvärr krävs det inte speciellt mycket för att jag ska bli stressad, jag har blivit mindre stresstålig sedan min första panikångestattack. Den kommer när jag till exempel har satt mig ner i soffan och försöker slappna av eller när jag gått och lagt mig för att sova, tankarna börjar då gå på högvarv.
Det första tecknet på att jag håller på att få en attack är att jag får bröstsmärtor, det är som ilningar i bröstet och jag är helt övertygad om att jag ska dö. Innerst inne vet jag att jag egentligen inte ska dö och jag försöker ofta upprepa orden: "jag kommer inte dö". Men den fysiska smärtan är så svår att ignorera. Smärtan i sin tur gör att jag blir rädd och får svårt att andas, som om någon stoppat ner någonting i halsen på mig och jag får kippa efter luft. Jag får hjärtklappning, svettningar och det sticker i händerna.
Jag brukar försöka avleda ångesten genom att försöka sysselsätta mig med något. Att sitta eller ligga ner gör det bara värre för mig. Ibland hjälper ingenting.
Jag har avsagt mig all medicinsk hjälp för mig ångest då rädslan för att bli beroende av dem är stor. Jag åt bara mediciner i tre månader när jag mådde som värst för ungefär 1,5 år sedan, jag hade inte sovit på flera dygn och var orolig dygnet runt. Nu har jag lärt mig att leva med ångesten, lärt mig alla signaler, den är en del av min vardag."

Igår hade jag en jättebra dag, men när jag gick och lade mig vändes allting upp och ner.
Helt plötsligt kan jag inte andas så jag kastar mig upp ur sängen och lyckas i ren panik ta ett djupt andetag.
Hjärtat slog läskigt fort.
Han var där igen, herr ångest, utan någon som helst förvarning denna gången.
Jag satt uppe länge och försökte ta kontroll över situationen.
Att jag två timmar senare fick magkramper och blev magsjuk var ju bara pricken över i:et.
Jag bodde på toaletten inatt.
Om man inte vet någonting om ångest kan det jag skriver säkert vara lite jobbigt, det är det också, men jag har haft "turen" att inte ha det alltför ofta. Jag har aldrig heller haft det på dagtid.
Mina barn är helt ovetandes om hur dåligt jag ibland mår på nätterna, och det är jag glad för.
Det är dem och min man som får mig att orka.
Gör gärna lite research om ämnet, det är både skrämmande och fascinerande.
Eller fråga mig gärna frågor, så ska jag försöka besvara dem så gott jag kan.