Svart på vitt

mja, riktigt så var det ju inte, men för alla er som inte var där tar vi allt från början.

Vi har planerat det här bröllopet i flera månader.
I torsdags var det äntligen dags att åka till Norrköping och denna gången skulle vi åka därifrån som gifta.
Min kära sambo hade sagt att han skulle kunna gå ifrån jobben runt fyra så vi skulle kunna komma iväg lite skapligt och jag hade oerhört bråttom att komma iväg.
Han kom inte hem fören halv sju och då var jag måttligt road.
Vi packade bilden full och begav oss mot Norrköping.

På fredagen, dagen innan bröllopet, började alla sista förberedelser.
Jag och min storasyster åkte och handlade det sista, lokalen dekorerades, den sista maten lagades, bröllopstårtorna gjordes, vinet sattes på kylning, blommorna bands, provsminkning och mycket mer.
Jag sov väldigt dåligt den natten, två timmar, jag var väldigt nervös.

På morgonen den 4 september kändes allting under kontroll. Nervositeten hade inte drabbat mig såsom jag trodde.
Jag fick ett vackert halsband av min blivande make, pärlörhängen och strumpeband av min lillasyster.
Förmiddagen bestod mest av att min kära G fixade mig och mina systrars hår och smink.
Tiden gick fort, alla åkte till kyrkan utom jag som hade fått order om att komma sist.
Min älskade vän M och hennes fästman kom, de var min skjuts till kyrkan.
Vi hjälptes åt att få på mig klänningen, skorna och pudra den blänkande pannan.
Nu drabbade nervositeten mig, nu började mina ben att skaka, hetsrökningen och svettningarna.
Alla tog plats i kyrkan.
Jag, Martin, lillasyster och bestmannen stod bakom dörrarna in till kyrkan.
Jag ville gråta och springa iväg, medan Martin hade ett lugn som jag gärna hade haft i stället.
Han tröck min hand hårt.

Det var dags.
Orgeln spelade musiken som jag valt ut och dörrarna öppnades.
Nu såhär i efterhand är den här biten av vigseln lite suddig för min del, jag var sjukt nervös.
Räddningen var nog att min lillasysters solosång kom så tidigt i vigselakten, då hann jag ta några djupa andetag och komma till medvetande igen.
Allt gick bra, tills prästen sa:
"Tar du Erica, Martin till din HUSTRU….nej vad säger jag!…make!…"
Alla skrattade, det var faktiskt väldigt kul!
Jag hade bråttom med att säga ja, och sa ja två gånger.
Nu var vi Hustru och hustru…jag menar make..
Leendet på mina läppar kunde ingen ta ifrån mig.

Efter vigseln fick vi gömma oss en liten stund så att alla gäster fick ta plats utanför kyrkan. När vi äntligen fick komma ut från kyrkan och möta jublet blåstes det såpbubblor och kastades ris.
Det blev ett kramkalas utan dess like!
Medan alla gäster tog sig till festen åkte vi med fotografen/vän till familjen för att ta bröllopsbilderna. Det var lite sagolikt att få gå i Söderköpings gamla kvarter med brudklänning och min man vid min sida i strålande solsken.

När vi kom till festen skålade vi och minglade.
Festen var igång.
God mat, dryck, vackra tal, pinsamma lekar, underbara vänner och familj, fulla skåningar, nattmat, skratt, pussar, trasiga klackar, dans, biktningsbås, tävlingar och ingen sömn.
Men vem behöver sömn!?
Det här var en av de finaste dagarna i mitt liv.
Ännu än gång kände jag mig väldigt bortskämd, hur ofta handlar en dag bara om en själv annars?
Jag kommer aldrig glömma den dagen.
Dagen då vi blev man och hustru.

Tack alla som delade den här dagen med oss!
Skicka gärna bilder till oss!
Kärlek.