Svart på vitt

Jag har blivit så oerhört mättad på all politik på sista tiden.
Svårt att undvika när man inte hör och ser annat.
Jag skulle helst av allt velat träffa alla ledande politiker och pratat med dem öga mot öga.
Den som hade lovat mig att höja lägstanivån på föräldrapenningen hade fått min röst.
Väldigt egoistiskt av mig.
Självklart hade jag sett till att dem gjort livet lättare för andra också.
Men just nu är jag så less på våran ekonomiska situation.
Förra utbetalningen fick jag ut 2900 kronor eftersom det drog 1500 i skatt.
Tack för den.
I proportion till vad jag gör är det på tok för lite,
och jag är inte ensam.
Jag har en man som tjänar pengar,
men så är det ju det här med utgifter också.
Alldeles för många av dem.
Pengarna räcker aldrig till.
Jag hade mer pengar när jag studerade,
då fick jag ut ungefär 8500.
Till våren ska jag börja på univeritetet,
jag ska skaffa mig en ordentlig utbildning och efter det ett jobb.
Jag ser fram mot den dagen då vi kan börja unna oss saker,
när jag slipper ha ångest för att jag köpt mig en ny tröja.
När man kan kolla kontot och det finns pengar kvar och inte är övertrasserat.
Min resa dit har inte börjat än,
men jag längtar efter att få göra den.
Jag ska kämpa.
VI ska kämpa.