I måndags slarvade jag bort min mobiltelefon.
Jag vet inte vart, jag vet inte när, jag vet inte hur.
Men den är och förblir borta.
Det är egentligen pinsamt att jag grät som ett barn när jag insåg att den var borta.
Pinsamt att man bygger sitt liv runt en liten apparat som går på batteri.
Men de är ju bra till så mycket, eller hur?
Det är egentligen inte telefonen jag sörjer (okej, lite, eftersom jag köpte den för två månader sedan och tecknade ett abonnemang i 24 månader), det är mest bilderna som fanns i den.
Bilder som jag har haft i andra mobiler, bilder på Ellioth när han var liten..
Jag har jättemånga bilder på barnen, men det jag är orolig för att ju att någon annan har hittat min telefon, och kan titta igenom mina privata saker.
Jag skäms så mycket över att jag har tappat bort den.
Jag är inte en sådan person som tappar bort såna saker.
Nu är den i alla fall borta, och jag ska försöka att inte gräma mig för länge över den, även om det är lite svårt...
Jag har fixat en ny telefon idag, och det blev en dyr historia.
Nu i eftermiddags åkte vi ut till svärisarna, jag behöver bara få komma bort ett tag.
Jag fick ett sms ikväll från hon som bor i lägenheten vi ska flytta in i, och vi kunde få börja köra grejjer redan på fredag!
Jag hoppas Martin kan ta ledigt så vi blir klara med packandet hemma!
Jag har inte rökt på snart 4 dagar!
Suget kommer ibland, men jag kan hantera det.
Jag dricker inte så mycket kaffe längre, jag rökte alltid när jag drack kaffe...
Dumma dåliga vanor.
Jag hoppas jag klarar det den här gången.
Nu är det ju för en god sak...
Lite skam & lite sorg.
Lång dag.
I morse vakade jag klockan 04:00 av att Ellioth ropade på mig, jag gick in till hans säng men han var inte där.
Jag hittade honom på toaletten, han satt och gjorde nummer 2.
Jag fick honom att somna om i våran säng.
Strax innan 8 pussade Martin mig på munnen och sa hej då, men jag somnade om igen.
Barnen sov länge, ovanligt länge, det behövde vi efter allt midsommarfirande.
Vi åt frukost och lekte, tittade på barnprogram.
Jag började sortera barnkläder, det som ska behållas och det som ska skänkas, jag kom en liten bit i alla fall.
Jag rökte min sista cigarett klockan 12:00 idag, jag har tänkt på cigaretter i snart 11 timmar, men jag har inte rökt.
Däremot håller jag på att bli galen.
På eftermiddagen åkte vi och handlade, då ringde Martins mamma och frågade om Ellioth ville vara hos dom i ett par dagar, och eftersom vi ska flytta nästa vecka är det ju ypperligt med barnvakt nu eftersom det är svårt att packa med två barn hemma.
Vi åkte hem med maten och packade en väska till Ellioth, sen bar vi iväg mot skogen.
När vi kommer in i skogen, på de minsta skogsvägarna möter vi en stor timmer bil.
Timmerbilen har en mötesplats-lucka på sin sida, men svänger inte ut på den.
NEJ, han kör som vanligt och prejar ner oss i diket
Sen har han mage att köra ifrån oss!
Bilen lutade så mycket att jag fick klättra ut ur den, barnen blev rädda.
Martin fick ringa sin pappa, som kom efter 15-20 minuter och drog upp oss ur diket.
Vi lämnade av Ellioth, som inte ville pussas och kramas, och sedan åkte vi hem mot stan igen.
Lilleman sover, Martin jobbar och jag funderar på att gå och lägga mig, röksuget kanska stillar sig om jag sover.
Att alltid vara en smula barn, det är att vara riktigt vuxen.
Glädje & Sorg.
Vi kom fram ganska skapligt förra fredagen (12:e) och det var skönt att vara hemma igen.
På lördagden hämtade vi F i hans nya lägenhet och tog med honom hem till mamma.
Vi grillade och åt och pratade.
När söndagen kom åkte Martin hem, jag avskyr när han åker ifrån mig.
Jag tycker inte om att sova själv. Fy.
På måndagen gick vi upp tidigt och hälsade på Ellioths gamla dagis, jag saknar dom.
Sedan gick vi vidare till öppna förskolan och träffade en hel del gamla godingar, ibland känns det knappt som om det var över ett halvår sedan vi sågs sist, men jag antar att det är så mellan goda vänner.
Tisdag morgon väckte Lowe mig 05:30 och var jättepigg, det var inte jag.
Efter några timmar steg alla andra upp och vi började göra oss i ordning för begravningen.
Vi åkte till kyrkan och sjöng igenom sångerna ett par gånger.
Barnvakten (min bror) kom och hämtade barnen en stund innan det började.
Det var en vacker begravning, men det var så jobbigt.
Jag koncentrerade mig för att inte gråta ljudligt.
Det var inte lätt att sjunga, men jag klarade det.
Jag ville göra det för hans skull.
Senare på eftermiddagen packade vi ihop våra saker och åkte ut i skärgården.
Havsluften gjorde oss trötta och vi däckade klockan 20:00, när hände det sist?
På onsdagen var det jättefint väder.
Vi lekte och lekte, gick på promenader, grillade, jag brände mig i solen (som vanligt).
På torsdagen åkte vi och köpte världens godaste potatissallad, kycklingklubbor och nybakade baguetter.
På kvällen kom Martin och alla andra som vi skulle fira midsommar med.
På midsommarafton vaknade barnen tidigt och vi åt frukost ute.
Vi hämtade björkris och blåste upp balonger, vi klädde upp oss och föreberedde potatisen.
Framåt lunch kom de sista gästerna, vi blev ca 20 personer.
Vi dukade upp långbord bakom husvagnen och åt sill och potatis tills vi nästan sprack.
Klockan 15:00 var det dans runt stången, F hade lovat att han skulle dansa med Ellioth, och det gjorde han.
Fiskdamm, lekar, bullar, saft, skratt, klirrande flaskor.
Jag och min storasyster gjorde två jordgubbstårtor och kokade kaffe.
Det var härligt att träffa alla underbara människor.
Jag känner mig levande med dom.
Alla drack alkohol och blev lulligare och lulligare, men inte jag.
Skönt faktiskt.
På kvällen blev det mer mat.
Grillspett, potatissallad osv osv osv.
Det kändes som om vi inte gjorde något annat den dagen, vi åt bara.
Jag var jättetrött på kvällen, så när alla andra gick till dansbanan för att dansa med fulla pensionärer så gick jag och lade mig inne hos barnen i stället.
På lördagen var alla bakfulla, förutom jag och barnen.
Vi gjorde kaffe och gick ut och lekte.
Min älskade M och hennes P kom och hälsade på.
Synd att vi inte kan ses oftare.
På eftermiddagen startade vi ett vattenkrig med vattenballonger, jag har inte skrattat så mycket på länge.
Grillning på kvällen.
Jag gick och lade mig först, jag var helt slut.
Idag vaknade vi skapligt och åt frukost ute.
Vi packade ihop alla våra saker och satte och i bilen och åkte "hem".
När vi var framme tyckte Martin att vi skulle åka till svärisarna.
Jag hade egentligen ingen lust alls, då vi hade varit hemma i ungefär 15 minuter efter en 3,5 timmes bilresa.
Vi åkte i alla fall.
Vi fick middagen serverad, men jag kände inte att jag var speciellt trevlig alls, jag vill bara vila.
Min kropp är trött.
Men jag är lycklig.
Så underbart lycklig.
" bla bla bla du är för ung, bla bla bla du har ju inget jobb, bla bla bla vad bråttom ni har"
Jag har hört allt detta förut, många gånger.
Men vet ni?
Jag bryr mig inte, inte ens lite heller.
Jag är så lycklig.
Vi är lyckliga.
Lite att tänka på.
Jag kommer att vara borta i lite över en vecka nu.
Får jag möjlighet att blogga så kommer jag självklart göra det, men lyckas jag inte med det så får ni ha en riktigt trevlig midsommar så ses vi snart igen.
Alltid på väg.
Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det vi kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration
till att möta åren som jag nu har framför mig.
I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land
löftet om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag ett hopp om en avlägsen strand
att få möta Herren ansikte mot ansikte.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand
som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.
Om nu Gud är en lögn har jag svårt
se min väg meningsfull, livet är då
ren fåfänglighet. Men jag tror på
den man som blev korsfäst för kärlekens
skull. Du vet, graven som blev
lämnad, som blev funnen tom.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand
som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.
Så vad du än gör, vad du än tar dig för
ska du aldrig släppa taget
om denna osynliga hand
som Herren sträckt dig.
Text och musik: Ingemar Johansson (psalm 795)
Nostalgi
och allt finns här
glöm bort din sorg
se livet som det är
en enda väg
ett hjärtas slag
din dag är idag.
En dag inomhus.
Herrn i huset gick tidigare till jobbet idag, så jag gick upp tidigt och fixade i ordning barnen.
Det gick bra tills Ellioth skulle ta på sig yttekläderna.
Lowe satt i vagnen och pekade på dörren och sa "DÄÄÄÄR", men då blev allt fel för Ellioth.
Han hittade ett minimalt, pyttelitet, ja nästan obefintligt hål på ena stöveln och ville inte ha dom på sig.
Jag stod på mig eftersom det regnade ute.
Då fick han "ont i benen", det får han jämt när han inte vill någonting.
Då blir han hjälplös, kan inte gå, inte klä på sig, ingenting.
Jag blev frustrerad och klädde på honom trots motstånd.
Jag körde ut Lowe och vagnen i trapphuset och lyfte ut Ellioth utanför dörren och låste den snabbt så han inte kunde sticka in igen. Han grät och och ville inte gå själv.
Tyvärr får man köra på taktiken "nej, men då går vi utan dig", det brukar fungera, och det gjorde det även idag.
När jag kom hem pratade jag med D på telefonen, efter ett tag bröts samtalet.
Strax efter kom hon ner med två koppar kaffe, vilken pärla!
Morgonkaffet serverat!
Jag skämdes lite över hur mitt hem ser ut just nu.
När vi avslutat våran fika började jag ta tag lite mer i packandet.
Det börjar se så kallt och kalt ut är hemma, och man hittar en massa defekter här o var som vi måste fixa innan vi flyttar.
Jag ska röja i två dagar till, sen ska jag ta en vecka i Norrköping och bara slappna av.
Förhoppningsvis hinner man träffa några vänner också.
Ellioth har lärt mig en ramsa:
"den som sa det, den kan va det, på 1900-talet".
Blir det någon andra refräng?
Idag vaknade jag av Lowes blöta pussar.
När alla andra gått somnade jag om och vaknade en timme senare och var jättepigg.
Jag gjorde en latte och tittade på den där David Hasselhoff på tv, jag skämdes lite, men hellre det än tv-shop.
Jag satt och letade lite jobb idag, men det finns verkligen inget vettigt, när ska denna ekonomi vända?
T ringde och behövde gå ner till stan o köpa allergimedicin och frågade om jag ville följa med.
Vi tog med oss T:s hund också och gick in mot stan.
Vi blev sugna på kaffe och satte oss på en uteservering och drack hasselnöts-latte och tittade på glada (läs fulla) gymnasielever som firade studenten klockan 10:30 på förmiddagen.
Senare när jag kom hem fick jag ett städryck, jag är så trött på saker som ligger överallt.
Det syns att vi ska flytta inom kort, lådorna står staplade längs med väggarna.
Det kommer bli perfekt för oss att flytta bort från det här stället.
Jag står inte ut med det mer.
Det enda jag kommer sakna är Lowes dagis.
Då jag har varit hemma själv nästan hela dagen har jag också haft tid att tänka väldigt mycket.
Det är inte bra när jag börjar tänka för mycket, det går alltid över styr på något sätt.
Jag började tänka på människor som har sårat mig, hur ont det gjorde och fortfarande gör.
Varför kan man inte bara glömma?
Varför lägger jag min energi på att tänka på sådana människor?
Jag gick hemma och blev totalt deppig helt i onödan, ibland är jag bra fånig.
På fredag reser jag iväg och stannar borta ett tag, det kommer bli dagar av sorg men också av glädje.
Vi passar inte ihop, inte på något plan.
Vi är för olika.
Det blir ingen andra refräng.
Upplösning.
Dagen började med stress.
Martin och barnen blev sena till dagis och jobb.
Jag var duktig och gick inte och lade mig igen efter att de gått, utan jag gjorde mig en latte och tittade på dålig morgon-tv.
Lite senare gick jag och T ut på en promenad, sedan satte vi oss på en filt på en gräsmatta och drack kaffe och åt mackor.
Sen gick jag hem och packade lite, det är helt otroligt hur mycket som ska packas.
Jag borde gå på källaren också, men motivationen till det har inte riktigt infunnit sig än.
På eftermiddagen var det vårfest på Lowes avdelning.
Vi hade med min underbara picknickkorg, som väntat hela året på att få plockas fram.
Vi grillade hamburgare, gick tipspromenad och lekte med alla barnen på gården, det var riktigt mysigt.
När vi kom hem badade vi barnen.
Mamma ringde och ville att jag skulle hjälpa henne att förstå hur facebook fungerar.
Efter mycket om och men somnade barnen i alla fall.
Nu har jag druckit lite kaffe och är ganska nere.
Ingenting går som det ska just nu.
Jag kan inget göra heller.
Jag hoppas bara att turen vänder, så vi lyckas ta oss till Norrköping i helgen.
Jag är så trött på oengagerade personer som inte tar tag i saker!
Nu kanske allt blir förstört och jag får svika människor som redan mår jättedåligt.
Jag är helt hjälplös just nu.
Vad ska jag göra!?
Du tror att du vet allt om allt.
Det gör du inte.
Du kanske inte tycker som jag och det begär jag inte,
men du måste lära dig att respektera att alla inte tycker som du.
Det börjar gå mig på nerverna.
Du har inte alltid rätt.
Helgen kom & helgen gick.
Jag har haft en internetfri helg igen, skönt vill jag lova.
Vi har varit hos svärisarna ute i skogen.
Att skriva allting vi har gjort skulle ta alldeles för lång tid, så jag ska försöka korta ner det.
Lowe har börjat prata massor, han har också blivit alldeles för modig för sin ålder, vilket har lett till att han utsatt sig för faror så mitt hjärta har suttit i halsgropen ett par gånger, reslutat= "bara" två blåmärken.
Ellioth sköter sig själv ganska bra när vi är där ute, han har ju C att leka med (fosterbarn). Han har hoppat studsmatta för glatta livet, byggt en liten ramp som han hoppat med cykeln över, uppträtt och sjungit så jag tror halva värmland måste ha hört det.
Jag har däremot haft en helg med feber,skallebang och rastlöshet.
Jag har saknat civilisationen.
Men jag har kört bil en hel del och börjat få in snitsen! Jag har till och med lärt mig att backa som ett proffs.
Idag har jag gjort min samhällstjänst och röstat till Europaparlamentet.
Nu sitter jag och hoppas veckan ska gå fort så vi kan åka till Norrköping i helgen.
Begravning den 16:e.
Jag ska säga farväl med sång, hoppas rösten inte brister när tårarna kommer.
Jag är så förvirrad, hur någon bara kan försvinna så.
Vi kommer aldrig mötas i "ringarna", på 113, på HC eller i Kyrkan mer.
Jag kommer aldrig få höra "väckarklockan"-historien igen.
Du är borta.
Vila i frid.
Så vad du än gör, vad du än tar dig för
ska du aldrig släppa taget
om denna osynliga hand
som Herren sträckt dig.
Igår & Idag.
Martin sa att han hade försökt väcka mig men att han gav upp.
Jag vaknade 07:20 av att Martin skakade om mig och sa att vi var sena.
PANIK.
Jag har nog aldrig fixat i ordning mig så snabbt någonsin tidigare.
Jag träffade T och vi sällskapade till skolan.
Vi hade redovisning av våra böcker i religionen.
Jag fick VG i kursen!
Efter lektionen gick jag i spöregn och blåst in till stan och träffade B.
Vi kollade lite på böcker, sedan satte vi oss och drack kaffe och pratade om livet.
När vi fikat färdig gick jag och fikade med H.
Det var skönt att få prata av sig, och jag tror att vi är rätt lika till sättet.
Sedan gick jag hem och pysslade lite, hämtade barnen, lagade mat, tvättade.
Idag har jag varit hemma och vilat mig.
T kom och drack kaffe, jag packade lite inför flytten.
Utvecklingssamtal på Lowes dagis.
När vi kom hem lagade vi smaskig mat och åt.
Lowe var så trött att vi fick gå och lägga honom direkt efter maten.
Vi tog fram mikrofonen och stativet till Ellioth.
Han sjöng och vi spelade in det i datorn samtidigt, det kan vara lite kul att spara sånt.
Han är min lilla artist, och han har blivit så duktig på att memorera alla låtar han hör.
Ikväll har jag pratat med min älskade K i telefonen, jag saknar henne.
Jag sitter just nu och planerar sommaren, det går inget vidare.
Ska nog lägga mig i sängen och bara vara.
Vila i frid.
Du kommer alltid vara ihågkommen som en glad farbror.
Du skämtade alltid och skrattade högt.
Du var så varm mot din omgivning.
Alla visste vem du var.
Nu har du lämnat oss.
Men vi kommer ses igen.
Vila i frid.
Alzeimer light och envisa flugor.
I morse vaknade jag pigg som en lärka och trodde jag hade försovit mig eftersom det var soligt och ljust ute.
Men NEJ jag hade inte försovit mig för klockan var bara 05:15.
Jag tvingade mig själv att somna om, men det gick inget vidare, jag låg mest i sängen och tittade ut på den klarblå himmelen.
Vid 06:30 gav jag upp.
Jag tvättade mig och tog på mig kläder, gick ut på balkongen och satte mig i värmen och njöt.
Sedan gick jag in och väckte de andra.
Vi klädde på barnen och begav oss ner till dagis.
När jag tar tag i dörren till dagis är det låst.
Då ringer en klocka inne i mitt huvud.
PLANERINGSDAG!!
Det har stått på lappar i säkert två månader att dagis är stängt den 1 juni.
Där står jag och Martin och barnen som 4 stycken frågetecken.
Vad skulle vi göra? Jag skulle till skolan och Martin till jobbet.
Vi ringde barnens farmor och farfar och höll tummarna på att de kunde ta barnen.
Det kunde dom, vi var räddade.
Vi hoppade in i bilen, svängde förbi skolan där jag hoppade av, och sedan körde Martin barnen till dagens favoritpersoner: farmor och farfar.
Psykologi i skolan.
Nu är den kursen slut.
Sorgligt och skönt på samma gång.
Efter skolan inser jag att jag inte har min nyckel på mig, så H skjutsar mig till Martins jobb så jag får hämta en hemnyckel, sedan skjutsade hon mig hem.
Du är en pärla.
När jag kom hem pysslade jag lite och åt mat.
Jag fick ett otroligt sug efter att fika på stan, jag var ju tvungen att vänta på att Martin slutade innan vi kunde åka och hämta barnen (det går inga bussar till farmor och farfar).
Jag fick napp ganska snabbt.
Det blev fika på stan med "HOJ".
Innan vi möttes upp hann jag köpa lite kläder till Lowe och en huvudbonad till mig själv, nu ekar det i min plånbok.
Vi satte oss på en uteservering och pratade och göttade oss i solen.
Sedan tog vi en liten tur på stan.
Tack för idag, det måste vi göra om!
När vi hade skiljts åt gick jag till Martins jobb och tittade på när han jobbade, det var ju dessvärre mindre kul.
Men jag satte mig och njöt av deras stora AC-maskin-grej.
Han slutade lite tidigare på jobbet och vi åkte raka vägen ut till barnen.
Barnen hade haft det jättebra idag, och de ville inte åka hem.
Vi åt glass och fikade lite i värmen, sedan for vi hem.
Lowe är rädd för flugor, ja, det är sant.
Han är precis livrädd för flugor.
Vi sitter i bilen och hör hur han skriker i ren panik, som om någon hade gjort honom illa, men det var för att en fluga gick på hans ben, och även när flugan valde att flytta på sig så skrek Lowe.
Jag och Ellioth kom till Lowes undsättning och viftade ut flugan ur bilen.
Sedan somnade båda två.
När vi kom hem fick vi väcka dom och gå upp och sova i sängarna i stället.
Nu kollar jag på tv och förbereder mig inför morgondagens lektion.
"Tankarna far ut vilda med vinden, jag håller dem i ett järngrepp,
det får bära eller brista."
