Svart på vitt

I måndags slarvade jag bort min mobiltelefon.
Jag vet inte vart, jag vet inte när, jag vet inte hur.
Men den är och förblir borta.
Det är egentligen pinsamt att jag grät som ett barn när jag insåg att den var borta.
Pinsamt att man bygger sitt liv runt en liten apparat som går på batteri.
Men de är ju bra till så mycket, eller hur?
Det är egentligen inte telefonen jag sörjer (okej, lite, eftersom jag köpte den för två månader sedan och tecknade ett abonnemang i 24 månader), det är mest bilderna som fanns i den.
Bilder som jag har haft i andra mobiler, bilder på Ellioth när han var liten..
Jag har jättemånga bilder på barnen, men det jag är orolig för att ju att någon annan har hittat min telefon, och kan titta igenom mina privata saker.
Jag skäms så mycket över att jag har tappat bort den.
Jag är inte en sådan person som tappar bort såna saker.
Nu är den i alla fall borta, och jag ska försöka att inte gräma mig för länge över den, även om det är lite svårt...
Jag har fixat en ny telefon idag, och det blev en dyr historia.
Nu i eftermiddags åkte vi ut till svärisarna, jag behöver bara få komma bort ett tag.
Jag fick ett sms ikväll från hon som bor i lägenheten vi ska flytta in i, och vi kunde få börja köra grejjer redan på fredag!
Jag hoppas Martin kan ta ledigt så vi blir klara med packandet hemma!
Jag har inte rökt på snart 4 dagar!
Suget kommer ibland, men jag kan hantera det.
Jag dricker inte så mycket kaffe längre, jag rökte alltid när jag drack kaffe...
Dumma dåliga vanor.
Jag hoppas jag klarar det den här gången.
Nu är det ju för en god sak...