Svart på vitt

Precis såhär glad blir jag av att tänka på Norrköping!

Nu är det inte långt kvar innan vi ska packa in oss i bilen och åka, vi väntar bara på Martin.
Det är ett mindre kaos här hemma, jag antar att barnen är lite nervösa inför resan även om det bara är tre timmar, dem har en tendens att bli uppspelta.
Jag har packat det sista och vill bara åka nu!

Min stora pojke älskar att läsa böcker, han kan läsa hur länge som helst inne i sitt rum innan han ska sova på kvällarna.
På skolan får dem låna hem böcker till hans glädje.
Idag packade vi ner två stora hästböcker som skulle tillbaka till skolan eftersom vi går på jullov i eftermiddag, då säger han: "mamma, alla skrattade åt mig när jag lånade dem här hästböckerna".
Då värkte det i mitt mammahjärta och jag sa åt honom att han ska skita i vad dem andra barnen säger och att han får läsa precis vad han vill!

Ikväll har jag haft besök av en vän som jag inte träffat på jättelänge, snart ska han ut på sjön i åtta månader så jag lär inte träffa honom på väldigt länge igen, tråkigt värre.
Vi har också tvättat fyra maskiner och börjat packa, jag vet inte hur vi ska få plats i bilen i morgon...

Jag drack kaffe alldeles för sent idag igen så nu blir det till att slötitta på tv ett par timmar och vänta på fredag kväll!

Ikväll har jag haft besök av en vän som jag inte träffat på jättelänge, snart ska han ut på sjön i åtta månader så jag lär inte träffa honom på väldigt länge igen, tråkigt värre.
Vi har också tvättat fyra maskiner och börjat packa, jag vet inte hur vi ska få plats i bilen i morgon...

Jag drack kaffe alldeles för sent idag igen så nu blir det till att slötitta på tv ett par timmar och vänta på fredag kväll!

Jag kan ibland känna att jag skulle vilja ha lite mer uppskattning.
Jag behöver inte ha någon som överöser mig med komplimanger, det är inte det jag menar, bara lite uppskattning.
Martin är den som tjänar pengar och försörjer oss, jag sköter hushållet och tar hand om barnen.
Det känns så gammalmodigt.
Tömmer jag inte diskmaskinen eller viker tvätten så blir det inte gjort och jag orkar inte bråka om det.

Jag hade en liten diskussion med hans far om det här för två år sedan ungefär och jag ville bara skrika och gråta.
"Du är ju hemma, du har ju all tid i världen att städa och dona!
Martin är ju trött när han kommer hem, då ska ju inte han behöva städa!"

Det värsta var att Martin inte ens försvarade mig...
Idag är jag bara arg på honom, det går väl över...

Inatt var mina drömmar sådär läskigt tydliga.
Såhär såg det ut i korta drag:

Jag åkte helikopter.
Jag åkte en skabbig turnébuss, dock har jag ingen aning om vart vi var på väg. Jag var orolig och rädd för att chauffören körde jättesnabbt och bältena var trasiga. Han sa nåt i stil med "dem andra bilarna får väl flytta på sig".
Jag kände att min mage var hårt och gjorde ett ultraljud, jag var gravid med tre flickor!
Jag födde tre flickor utan problem och hade alltså helt plötsligt sex barn!

Är det du man ska börja bli orolig?
OBS! Jag äter p-piller.

Nu ska jag snart gå och ha glöggmys, det har jag längtat efter hela dagen.
Ute faller snön igen, nu ser jag verkligen fram emot julen.
Jag kan inte ens minnas hur många års sedan vi hade såhär mycket snö sist, det är ändå något magiskt med att få en riktigt vit jul.
Hoppas ni där ute inte har bar mark såhär nio dagar innan tomten kommer, för kommer till oss det gör han alltid.

Jag sitter i soffan och fryser, jag och Lowe tittar på Shrek.
Kaffet är snart klart i köket och jag ska njuta av två koppar och hoppas jag blir varm i kroppen.
Ikväll ser jag fram emot glöggmys med min H.

Till mina tre underbara söner som får mitt livspussel att gå ihop.
Jag älskar er, nu och för alltid.

Nu har jag precis varit och tatuerat mig! Resultatet får ni se när jag tagit av plasten i morgon.
Jag drack tre koppar kaffe under tiden vi höll på för att jag skulle tänka på annat, men nu är jag helpigg och klockan är ju mycket!
Får nog dra på en film och vara uppe ett par timmar.

Dålig blogguppdatering idag men jag har verkligen ingen lust till någonting.
Jag har den värsta dagen på länge, jag har inte ens varit utanför dörren idag och legat under täcket hela eftermiddagen.
Snart tänkte jag dock försöka ta mig iväg till en vän, förhoppningsvis får det mig att må bättre.

Till er som undrar om jag bestämt mig angående universitetet;
jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra, det känns som om jag kommer såra någon oavsett vilket beslut jag tar.

Min kropp verkar ge upp, jag känner mig så skruttig.
Vet inte om det är värt att ringa sjukvårdsupplysningen för dem kommer ju bara hänvisa mig till psyk.
Skulle behöva vila ett par timmar men eftersom gubben är på jobbet så har jag mina prinsar att ta hand om.
Om tre dagar åker vi hem och jag kanske kan få lite mer ro i kroppen, skulle helst vilja åka nu på än gång.

Julstressad? jag? absolut inte!
Julskinkan är pyntad och står stadigt i sin fot, barnen är kryddade och i ugnen.
Presenterna i sängen och julgranen i frysen.
Har bakat morsan hela dagen och hon har blivit nerkyld till fem burkar.
Nu får påsken komma.
Jag är alltid redo för midsommar!

Nu är dagens lussande över, jag sitter med en varm kopp glögg och myser i soffan.
Ellioths luciatåg på skolan var utomhus i kylan, det var marshaller överallt och dem hade ställt upp lite instrument.
När dem sjungit ett par sånger kom det en ponny med kärra och hämtade Lucia.
Det bjöds på glögg och pepparkakor men jag och Ellioth frös så mycket att vi gick hem och hade en mysig fika tillsammans i stället.
Nu ska jag titta på galan på tv4.

Jag vill bli frisk.
Självklart finns det mer men just nu handlar allting om att jag vill bli frisk.
Jag vill kunna gå ut och gå ensam och ta bussen ensam utan att känna oro och rädsla.
Jag vill slippa den ilande känslan i bröstet när en dag har varit jobbig.
Jag vill kunna känna att jag är viktig och betydelsefull utanför mitt moderskap.
Jag vill slippa sömnlösa nätter på grund av ångesten.
Jag vill känna mig stark.
Jag vill bara få bli frisk.

När jag gick i musikklass hela grundskolan var den 13 december en av dem roligaste dagarna på året.
Vi lussade alltid, på många olika ställen för att tjäna lite extra pengar till klasskassan.
Ett av mina lustigaste minnen från vårat lussande är när vi sjöng hos tempelriddarna i Norrköping.
Det var nere i en källarlokal som andades medeltid, det satt en man i en slags tron och längs hela sidorna satt det män på rad.
Jag vet inte varför jag fick en olustig känsla av att sjunga för dem, kanske för att dem inte rörde en min under tiden vi var där. Ingen "hurra-vad-bra"-min och ingen "fy-tusan-så-dåligt"-min.

Under Lucia hade vi alltid konsert med alla andra musikklasser och det var verkligen magiskt att stå i Norrköpings största konserthall och sjunga med hela Norrköpings symfoniorkester framför sig.
Jag kommer nog aldrig glömma den tiden, det gör mig glad att tänka på det.

Glad Lucia på er!
Klockan ringde 05:30 i morse och jag fixade i ordning mig själv innan jag drog upp alla andra.
Pepparkakskläder på och jag fick glitter i håret.
Vi var nere i kyrkan i tid och vi fick platser längst fram.
Innan barnen kom in sa en fröken att fotografering var förbjuden under själva uppträdandet men att man fick fota när dem var klara.
Men självklart fanns det spån som fotade i alla fall, sånt stör mig, när vuxna människor inte kan lyssna.

Barnen sjöng för fulla muggar och jag blev sådär rörd som bara jag kan bli, jag tycker verkligen om sådana här traditionella stunder.
Mellan två låtar blev det jättetyst och då säger Lowe högt och tydligt: "mamma, jag är trött".
Barnen brukar vakna rätt tidigt, men idag tyckte till och med Lowe att det var FÖR tidigt...
Efteråt fick vi kaffe, lussebullar och pepparkakor.
En liten flicka stod och röck mig i min läpppiercing och kikade intresserat på mina tatueringar,
hon var snäll och lade en filt över mig också så att att jag inte skulle frysa.

Nu har jag precis kommit hem och ska vila ett par timmar med lilleman innan det är dags att hämta barnen igen.
Ikväll blir det ett luciatåg till.

Det här är utsikten från MIN plats i soffan.
När vi köpte soffan så bråkade vi om vem som skulle sitta på divan-delen, nu bråkar vi om MITT hörn.
Man kan säga att jag märkt mitt revir här, för det var på just den här platsen i soffan som mitt vatten gick när jag skulle få Theodor.
Snart ska vi dricka varm choklad med vispgrädde, men först ett varmt bad för jag har haft ont i ryggen i flera dagar nu.

Jag saknar den tiden då jag inte var sjuk.
Jag saknar tiden då jag inte behövde medicin för att orka med dagarna.
Jag saknar Erica.
Jag saknar min familj.
Jag saknar mina vänner.

Att välja min favoritplats är inte alls särskilt svårt.
Vi kallar det "landet", dock är det inte så att vi har en egen stuga eller så.
Sedan jag föddes har vi campat, varje sommar i flera veckor.
Vi bor i husvagn på världens finaste camping.
Just på den här campingen har vi haft husvagnen i 12 år ungefär, och innan det var vi på en annan camping. Vi är "långliggare" som det så fint heter.

Det finns inget bättre än detta ställe, här kan jag verkligen slappna av och känna ro.
Man kan stänga av mobilen (som knappt har täckning i alla fall) och lägga sig i solen med en kall dricka och bara njuta av livet.
Barnen älskar att springa omkring och leka, och badar gör vi självklart i havet som vi har bara en bit ifrån husvagnen.
Vi grillar nästan varje kväll och ser solen gå ner över träden klockan 21:15, då kan man spela ett par omgångar kubb samtidigt som man slåss med myggen.

Regniga dagar brukar vi sitta i förtältet och spela spel medans barnen ligger inne i husvagnen och tittar på film. Vi är inte så jätteprimitiva när vi campar.
Vi har kyl, frys, ugn/spis, tv, video, elvisp och en massa andra bra saker.
Toalett delar man med alla andra på campingen, vi har en liten toalett i husvagnen men den får man bara kissa i...

Idag hade jag bara velat ligga kvar i sängen och mysa, men det ville inte barnen.
Nu har vi duschat och ätit frukost och jag har serverat mig själv en STOR kopp kaffe.
Snart åker Martin och Ellioth för att åka skidor/bräda, jag och dem små får väl dra på en film.
Jag hade velat familjepyssla idag men det tyckte tydligen inte Martin.

När tredje ljuset brinner
vi juleklappar syr,
och vi bakar kakor
och har ett fasligt styr.

Jag älskar verkligen kaffe.
Jag är nyfiken på nya spännande smaker!
Små kaffe/Te-butiker är bland det bästa jag vet, där brukar jag unna mig lite dyrare kaffe.
Kaffe är faktiskt så mycket mer än bara en svart dryck.
Igår köpte jag hem Zoegas julkaffe "men toner av kryddnejlika och körsbär".
Jag har druckit tre koppar nu, jag kan tycka att det doftade mer av kryddnejlika och körsbär än det smakade.
Fast gott var det.
Jag är inget proffs, jag älskar bara kaffe.

På gymmet körde jag stenhårt idag, när jag väl kom dit var jag taggad till tusen!
När vi hade 15 minuter kvar av passet slutade musiken att spela och det började tjuta i lokalen.
Vi stod där som förvirrade, svettiga fullblod under ett trav och undrade om det var brandlarmet eller inte, det lät nämligen inte som ett brandlarm.
Men efter några sekunder säger en mansröst i högtalarna "en brand har lokaliserats i byggnaden, var god lämna byggnaden via närmsta utgång, ta inte hissen".
Dem utrymde alltså hela löfbergs lila arena.
Vi stod ute i kylan i träningskläder tillsammans med massa FBK-spelare och hackade tänder.
Efter ett par minuter fick vi i alla fall komma in igen.
Jag plockade undan mina saker och gick hem.
Nu sitter jag och käkar lite lunch och funderar vad jag ska hitta på idag.

Lördag morgon.
Det är så vackert ute att man nästan tappar andan, snö överallt.
Jag testar ett helt nytt kaffe och barnen pysslar med sitt.
Försöker övertala mig själv att komma iväg till gymmet om två timmar, jag vet att jag behöver det men idag känner jag mig lat.
Jag undrar vad denna dag har att bjuda på, göra köttbullar till jul?
Den som lever får se.

Ska jag lyssna till MITT hjärta eller ska jag bortprioritera mig själv för barnens skull?

Jag är rädd för:

1. Mörker.
2. Döden.
3. Flygplan.
4. Att åka bil.
   
5. Att förlora människor jag älskar.
6. Spindlar.
7. Att åka båt.
8. Att det ska börja brinna.
9. Maktgalna människor.
10. Att jag aldrig kommer bli frisk.
    

Jag har umgåtts med min vän Emma hela dagen, jag undrar bara om hon vågar komma tillbaka.
Ungarna har verkligen kört med både mig och henne i flera timmar, hon är nog lika trött som jag just nu.
Hon jobbar ju på dagis så hon är ju rätt van med barn, men idag har barnen motsvarat ungefär 100 barn,minst.
Undrar om hon vågar komma tillbaka senare och se idolfinalen med mig.
Jag är så glad att jag har henne, vi är väldigt lika på många plan, dagispersonalen trodde hon var min syster, det tar jag som en komplimang.

Sitter i soffan och njuter av att det luktar kaffe i hela lägenheten och inte bajsblöjor.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra angående studierna, jag är livrädd för att barnen ska komma i kläm.
Jag har inte kunnat sova inatt, mina tankar går inte att kontrollera för tillfället.
Snart hoppas jag min älskade granne kommer hit och får mig att tänka på annat.

Som den IDOL-nörd jag är så längtar jag självklart till finalen ikväll.
Jag har sett vartenda avsnitt av idol sedan det startade 2004, jag satt till och med på BB när Ellioth var nyfödd och tittade på en fredagsfinal.

Jag kan inte tänka klart och får inte mycket respons från karln.
Varför känns det som om allting är mitt fel?
Ska inte jag få studera? Ska jag stanna kvar här i värmland, sitta på mitt feta arsle och vara arbetslös för att vi inte kan kommunicera och försöka lösa det här till det bästa!?
Jag vill verkligen flytta, och jag hoppas och tror att jag kommer in på det jag vill till hösten också.
Men vad händer om han inte får jobbet? ska jag bara ge upp mina drömmar och flytta tillbaka till värmland igen för att han måste jobba kvar?
Vad är rätt och vad är fel?
Jag har verkligen ingen aning just nu.

Min storasyster är likt min lillasyster en av mina bästa vänner.
Det är så skönt att veta att hon bara finns ett samtal bort om jag behöver henne.
Älskar dig.

Jag har ingen aning om vad det betyder att jag ska skriva om, så jag kommer att skriva om ett besked jag fick idag.
Den mycket positiva nyheten är att jag kom in på den fristående kursen jag mest av allt vill gå.
MEN den är i linköping, och eftersom jag inte vill offra fler av mina drömmar så måste jag på ett eller annat sätt flytta hem till Norrköping.
Frågan är hur det här ska gå till.
Vi vet inte om Martin kommer få jobbet han sökt i Norrköping och jag vill inte flytta ifrån barnen.
Så just nu vet jag varken ut eller in, jag är glad och nere på samma gång.
Ska jag och Martin behöva bo ifrån varandra igen?
Hur gör vi med barnen, boende och ekonomi?
Vad ska jag göra?

Jag skulle aldrig ha sagt att jag trodde Theodor var frisk, han kräks inte men det kommer från det andra hållet i stället. Jag vet inte hur många blöjor jag har bytt idag, jag har tappat räkningen.
Jag har gett honom "stoppande" mat men just nu verkar ingenting hjälpa, fick honom precis att sova i alla fall. Bli frisk mammas lilla hjärta.

Jag saknar dig jämt, men idag saknar jag dig extra mycket.
8 dagar kvar.

Natten har varit lugn, inga mer spyor än, peppar peppar.
Idag känner jag mig rätt avslagen, jag tänker på gårdagens samtal.
Det var jobbigare än jag trodde att rota i det förflutna, det satte verkligen ingång min tankeverksamhet ytterligare.
Det får bli morgonkaffe nu och försöka släppa alla krav för en liten stund.

Jag fick jättemånga fina komplimanger idag, men jag har så svårt att säga tack.
Jag liksom vrider och vänder på mig och blir nervös i stället.
Det är Lowes dagisfröknar som påpekar till och från hur vackert ansikte jag har, "modellaktigt" säger dem.
Jag som knappt klarar av att se mig själv i spegeln längre.

Det är inte speciellt svårt att få mig att gråta. Jag gråter ganska mycket, för ganska lite.
Jag kan gråta om jag hör en fin sång (speciellt om min lillasyster sjunger den), när jag känner mig otillräcklig, när jag ser en romantisk film, om någon skäller på mig eller om jag får tråkiga nyheter.
Ja, jag gråter nog för det mesta.
Ibland finner jag det väldigt befriande att få gråta, det rensar mitt huvud.

Idag hade vi tandläkartid till dem stora barnen och jag förväntade mig inte ens att dem skulle öppna munnen. Först ville ingen sätta sig i stolen, sedan när vi lyckades få upp den stora sonen i den ja då skulle mellanpojken också upp och så blev det bråk.
Undersökningarna gick hur bra som helst, dem låg still och öppnade sina munnar.
Ellioth fick "ta kort" på tänderna och det tyckte han var lite spännande.
Lowe var väl mest road av att stolen gick att hissa upp och ner.
När dem var klara fick dem välja en varsin leksak och vi behöver inte komma dit igen på ett år.

Efteråt åkte vi till affären och handlade, det gick inte så bra.
Dem två stora barnen levde rövare och brottades mellan folk och varor.
Jag kunde känna alla blickar på mig, men jag brukar försöka dölja min inre stress och räta på mig i stället.

Väl hemma hände det som inte fick hända.
Theodor kräks rakt ut, inte lite heller utan den stora spyan.
Vi tänkte väl att det var något han ätit men nu har vi torkat spyor i flera timmar medans vi försökt få dem stora att sova.
Det var ju bara ren tur att jag ändrade tvättiden tidigare idag så vi blev av med all kräksdoft på en gång.

Nu hoppas jag att jag ska kunna sitta ner en stund och dricka en kopp kaffe.

Jag är precis hemkommen från mitt bedömningssamtal.
Det var jobbigt och befriande på samma gång, det suger så mycket energi ur en.
Att rota i det förfluta gör ont, men om man inte gör det är det svårt att hitta lösningar på mina problem.
Kvinnan jag träffade idag var helt underbar, en sådan kvinna man önskar man hade i sitt liv.
Jag är redo för en förändring.
Tyvärr är väntetiden på deras enhet 9 månader, kunde dem inte slagit mig i huvudet med ett basebollträ i stället.

Jag börjar bli riktigt nervös, snart ska jag iväg på mitt bedömningssamtal.
Önska mig lycka till...

1. Mina tre pojkar.
2. Levande ljus.
3. Min lillasyster.
4. Choklad.
5. Lördagspasset på gymmet.
6. Kaffe.
7. Blogga.
8. Min gitarr.
9. Norrköping.
10. Köpa nya filmer.
11. Läsa Fine´s blogg.
    

Undra hur många gånger om dagen jag säger nej, sluta, akta, försiktigt!
Ibland känns det som om jag inte gör annat!
Min treåring har verkligen blivit en helt annan unge, känner knappt igen honom.
Han är snart helt uppäten av trotsen.
Jag minns knappt Ellioths treårstrots, jag kanske har förträngt det?
Jag får ju i alla fall tre års paus innan Theodor ska börja likadant.

Theodor har precis somnat, jag har precis läst min väns berättelse om när hon förlorade sitt barn.
Jag har gråtit och jag har så ont i magen just nu.
Om jag kunde ta bort all smärta så skulle jag!

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön ligger vit på taken.
Endast tomten är vaken...

Lite tips på smaskiga praliner.

Rulla små bollar av nougat eller marsipan (jag har testat båda delarna och det blir lika gott).
Tänk på att nougat smälter fort så stoppa in dem i kylen en stund efter du rullat dem.
Det är helt okej att slicka på handen när du rullat klart dem, men bara om du tvättar händerna också..hehe.

Smält och doppa i valfri choklad, jag föredrar vit choklad.
Det kan också vara bra att lära sig hur man tempererar choklad så att den inte smälter i handen så fort du tar en bit.

Om du vill göra pralinerna lite lyxigare kan du smälta mer choklad i en annan färg och spritsa över, vi använde en sked, det funkar det med!

Den här var lite slarvigt gjord, nästa omgång blev mycket snyggare!
Jag har nästan gett bort  alla praliner jag gjort så att jag inte ska äta upp dem själv, det roligaste är ju faktiskt att göra dem, tycker jag.

Det är inte okej att skriva vad man vill på nätet, jag tycker verkligen inte det.
Det är inte okej att medvetet såra andra människor i syfte att få publicitet och någon slags 15-minuter-i-rampljuset-kändisskap.
Jag är glad att blogg.se inte accepterar vilka beteenden som helst!
Ett stort tack för det!

Dem här vita duvorna fick jag när jag döptes.
Dem vakade över mig när jag var liten,
nu hänger dem över Theodors säng och vakar över honom.

Det är inte så svårt att göra mig upprörd, jag är en väldigt känsloladdad person och trampar man på fel tå så blir jag galen. Jag skulle kunna skriva ner hur mång saker som helst, men nu får nöja er med några punkter, stort som smått.

1. Att sverigedemokraterna kom in i rikstaden.
   
2. Barn som leker med "vapen".
3. När det fastar smulor under fötterna i köket fast jag dammsög för fem minuter sedan.
4. När jag har varit glad en hel dag och min man kommer hem och är sur.
5. Att jag inte vet om jag ska bli kvar i värmland eller inte.
6. Människor som trycker ner andra människor.
7. Att det finns barn som blir slagna.
8. Att jag inte har några pengar.
9. Att jag börjar bli senil.
10. Att jag aldrig tänker på mig själv.
    

Idag när vi hade hämtat stora pojken i skolan och var på väg hem gick min tråring två meter framför mig hela tiden och skrek "LÄMNA MIG IFRED!" hela vägen hem.
Det såg ju ut som om jag var någon jäkla mamma-med-barnvagn-stalker.

Vi har fått lappar och det har stått på dörren in till dagis, men vi glömde i alla fall bort att det var planeringsdag på dagis idag.
Jag blev så förvånad när Martin kom tillbaka med Lowe en stund efter att dem hade åkt iväg i morse.
Måste hitta på någit med dem små idag, Lowe klättrar redan på väggarna!

Nu har jag och min man gjort julgodis, pepparkakor och bröd i flera timmar.
Vi har inte suttit ner på hela dagen och vi har ont i fötterna båda två.
I eftermiddags var vi förbi på en julmarknad där Martins mamma sålde sina alster,
jag hittade en ängel vid ett annat stånd som jag blev helt förälskad i men självklart hade jag inte råd med den. Hantverk är dyrt!

Vi har en gammal och ynklig VHS hemma med Trolltyg i tomteskogen, den har gjort sitt!
Äntligen finns den på DVD!
Det fanns inte många kvar i affären så jag passade på att köpa en innan dem tog slut.

I stället för att Martin och jag köper massa julklappar till varandra köpte vi en gemensam.
Vi kunde inte vänta enda till julafton så vi ska inviga den ikväll redan!

Det är så svårt att minnas ibland, man har upplevt så många fina saker.
Förra gången skrev jag om när jag fick veta att jag var gravid med Ellioth.
Jag älskar den känslan när man tittar på stickan och väntar på ett resultat.
Jag har alltid blivit varm i hela kroppen när jag har fått veta att jag är gravid, att veta att det växer ett litet liv i mig.
Jag är väldigt fascinerad i allmänhet av hur kroppen fungerar, speciellt under en graviditet.
Jag har fått uppleva tre graviditeter och i framtiden hoppas jag vi skaffar en till.

Det är december och snön ligger vit utanför våra fönster.
Det är andra advent och inte alls långt kvar till jul.
Jag har inte mått bra senaste tiden och jag är inte riktigt bra än, MEN jag ska göra allt vad jag kan för att den här månaden ska bli så bra som möjligt.

När andra ljuset brinner
är snart Lucia här,
Hon bjuder oss på kaffe
och bud om julen bär.

Jag har haft ett tryck över bröstet i ett par dagar och varit väldigt yr i huvudet.
Det har inte känts som när jag får en panikångestattack, det har varit en helt annan känsla.
Idag blev jag lite orolig för att det inte slutar så jag ringde sjukvårdsrådgivningen, kvinnan tog mig på allvar och hon kopplade mig vidare till en vårdcentral här i stan som har jour.
Den kvinnan däremot hänvisade mig till psykakuten.
Jag känner min kropp, jag vet att det här inte är ångestrelaterat!
Sur som en citron var hon och gnällde på mig.

Jag ville ju bara utesluta att det inte är något med mina lungor eller mitt hjärta.
Jag sket i hela grejjen och drog till gymmet i stället för att få igång blodcirkulationen i kroppen.
Jag hoppas att jag ska känna mig bättre senare när vi ska gå ut och äta middag med våra grannar.
Så om du har ont i en tå, ring psykakuten så blir allt bra.

År 2002, ett år innan jag träffade Martin tog jag ett väldigt dumt beslut.
Det var exakt en vecka efter min konfirmation och jag var med några nya vänner i en håla utanför Norrköping. Jag var lite kär i en av killarna vi umgicks med, Figge.
Figge hade en moped, och jag tänkte att om jag åker iväg med honom själv en stund så får jag ha honom för mig själv.
Jag tjatade lite på honom och tills slut gick han med på att ta mig på en liten tur.
Han hade hjälm, det hade inte jag, man är odödlig när man är 14, right?

Vi åkte igenom ett villaområde.
Det var en lång vägsträcka med många väggupp, korsningar och häckar.
Vi åkte alldeles för fort och jag gillade det inte riktigt.
Precis innan en korsning körde han mellan ett väggupp och trottoarkanten, då låste sig bakhjulet och från höger kom det en bil i full kareta.
PANG!
Vi smällde in i bilen, sedan flög vi åt olika håll.
När jag vaknar ligger jag på en gräsmatta i någons trädgård, någon har lagt över mig en filt och en man sitter och stryker mig över håret.
Det första jag säger är: "mamma kommer mörda mig".
Jag upptäcker ganska snart att jag inte känner mina ben och jag får panik.
Jag vet inte heller vart Figge är.
Det är folk överallt, poliser och ambulanser.

Jag åker ambulans in till sjukhuset där jag möts av min storebror och mamma, jag tror att min storasyster var där också.
Ingenting är brutet, men jag kan inte känna mina ben ordentligt.
Jag blev inlagd på barnavdelningen.
På kvällen börjar känseln i benen komma tillbaka, den smärtan är obeskrivlig, det är bland det värsta jag varit med om.
Att sätta ner en tå i golvet var ett projekt och jag fick mediciner på rullande band.
Jag låg i sjukhussängen en vecka, sedan var känseln tillbaka och jag kom därifrån med ett söndertrasat knä (det högra).

Jag gick hos läkare och sjukgymnaster regelbundet.
Jag hade benskena, rullstol och kryckor.
Jag hade alltid ont i knät.

Nu såhär många år senare har jag fortfarande ont, jag kommer aldrig bli bra, mitt knä går inte att laga.
Figge bröt ett ben och var frisk efter 6 veckor.
Jag däremot kommer få ångra den där mopedturen resten av livet.

Lite dålig uppdatering idag, men jag känner inte riktigt på topp och ändå har jag så himla mycket i vårat hem att pyssla med. Jag kommer tillbaka senare.

Jag är så trött på pengar!
Jag har inte arbetat innan jag skaffade barn vilket resulterar i lägstanivån på föräldrapenningen (180 kronor per dag) och eftersom dem ska dra så jäkla mycket skatt på pengarna så får jag ut ungefär 4000 om jag har tur.
Hur har dem tänkt här?
Visst, jag har en man som tjänar pengar, men han är ingen höginkomsttagare och vi har faktiskt räkningar att betala och ett kylskåp/frys att fylla (och så allt annat man behöver till barnen).
Självklart ska dem som har arbetat innan få mer föräldrapenning eftersom dem avstår från en lön, men jag tycker i alla fall att jag borde få lite mer pengar.

Det kommer alltid finnas människor som har det värre, jag vet, men jag tänker klaga lite i alla fall.
Jag är så trött på att vara beroende av Martin och våra pengar räcker aldrig till.
Ni får säga vad ni vill men jag tycker i alla fall att det är orättvist.
Nu har jag 300 kronor kvar tills barnbidraget kommer.

Människor som inte har träffat min man brukar ha förutfattade meningar om hur han ser ut.
Dem brukar tro att han är lång, muskulös, tatuerad och piercad.
Varför tror folk det?
För att jag är kort, tjock, tatuerad, piercad och har rakat hår?

Min man är lite längre än mig och jag är bara 1,68 (egentligen 1,67 och en halv men när jag gjorde mitt pass fick jag välja 1,67 eller 1,68..haha..).
Han har smal som en pinne och lägger inte på sig trots dåliga vanor som chips och choklad.
Han har inte en enda tatuering eller piercing.
Han pratar inte lika mycket som jag, han är en datanörd och jobboholic.
Jag älskar människan så det gör ont.

Ingen förälder ska behöva förlora ett barn, men ibland händer det ofattbara.
Idag tänder jag ett ljus för ett barn som har somnat in.

Note to self: gör en egen lista (den här listan är så tråkig!).

Jag har firat 23 födelsedagar.
Den jag minns allra bäst måste nog vara när jag fyllde 16 år.
Jag hade önskat mig en egen gitarr fast jag visste att mamma inte hade råd,
hon hade inte så mycket pengar så jag förväntade mig inga stora paket.
Men när jag hon kom med en väldigt stor kartong var det inte så svårt att gissa vad det var...
Jag kommer aldrig göra mig av med den.

Jag har precis kommit hem från en fika med en vän.
Jag är så glad att jag faktiskt har väldigt jordnära människor runt omkring mig.
När jag kom innanför dörren var det precis tyst, alla barnen sover och jag har slagit mig ner i soffan för att slötitta på tråkiga tv-program.
Kanske borde jag fortsätta på filten jag stickar så att den blir färdig...

Jag säger bara såhär; det gick inte så bra för Narcissus....

Jag blev precis kär!

Alla mina underbara vänner bor så långt ifrån mig.
Den vackra kvinnan du kan se till vänster på bilden är en av dem (jag till höger..).
Jag har tänkt mycket på henne idag, brukar tänka på henne ofta.
Hon är vacker, smart och omtänksam.
Helt underbar bara, på alla sätt!
Även om vi inte ses så ofta så finns det inga konstigheter mellan oss, helt kravlöst.
Vi vet nog vart vi har varandra.
Hon har aldrig tvekat att ställa upp för mig under dem åren vi känt varandra, och jag känner mig trygg med att öppna mig för henne.
Hon är så bra på att lugna mig, komma med bra råd, nästan så man ibland känner "vafan kom jag inte på det själv för".
Jag saknar dig.

oj, nu blev det sådär svårt igen.
Man har ju faktiskt hunnit varit med om en del roliga och härliga saker på 23 år, vad ska man välja!?
Jag tänkte att jag fortsätter lite på gårdagens "Min första kyss" och berättar om mitt och Martins första möte.

Jag och Martin träffades av en slump i ett forum på internet 2002.
Vi pratade varje dag och han citerade dikter av Edgar Allan Poe, jag blev knäsvag.
Han var inte den första jag hade träffat på internet, men nu kändes det av någon anledning annorlunda.

Vi började ringa till varandra, men jag upptäckte ganska fort att han inte var någon pratare, det var verkligen svårt att hålla en flytande diskussion.
Vi bestämde att vi skulle ses i stället, vi var redo för det.

Tills slut kom dagen då vi skulle mötas, han åkte tåg till Norrköping.
Jag var fruktansvärt nervös, jag hade min vän med mig på bussen ner till stationen, ifall han var en pervers galning som tänkte stycka mig och slänga mig i någon sjö någonstans...
Jag rökte alldeles för många cigaretter och min vän försökte lugna mig.

Vi stod och letade bland människorna på tågstationen, jag hade sett en enda lite suddig bild på honom så jag visste inte riktigt vem jag letade efter.
När jag väl såg honom förstod jag att det var han och han var prefekt.
Han hade med sig en stor vit ros och en present åt mig, självklart fick han en kram.

Vi åkte hem till mig och jag visade honom omkring lite, han pratade nästan ingenting, det var det jag som stod för. Vi umgicks lite med mina vänner, han forsatte att vara tyst och jag tänkte att han kanske hade ångrat att han kom.

Den här gången skulle han bara stanna över dagen.
När det började bli kväll gick vi till bussen som skulle ta oss till tågstationen igen.
Vid busshållsplatsen kände jag att jag var tvungen att fråga:
- Ångrar du att du kom hit?
- Nej, ångrar du att jag kom?
- Nej, verkligen inte.

På stationen gav jag honom en kram och ett löfte om att vi skulle ses igen.

Jag fick ett hemskt besked idag.
Eftersom jag inte finner några ord lägger jag upp en låt som ligger mig varmt om hjärtat.
Den här är till dig min vän.

Jag gick ut idag fast jag inte mår bra, tänkte att jag skulle köpa julklappar.
Jag brukar alltid handla julklappar några dagar innan jul och stressa ihjäl mig, men i år kan jag stolt meddela att jag redan är färdig 23 dagar innan jul!

Jag har precis slagit in alla paket och kan redan se framför mig hur glada barnen kommer att bli.
Hur brukar ni tänka runt julklappar, hur mycket pengar ni ska lägga på det?
Förra året handlade jag så mycket julklappar åt barnen att vi åkte hem från Åre med oöppnade paket för att dem nöjde sig med dem första dem öppnade.
Inte ens när vi kom hem ville dem öppna dem sista julklapparna, jag fick göra det åt dem och ställa upp sakerna i deras hyllor.
För att undvika detta i år sa vi att 500 kronor per barn får räcka, och vi kom långt på dem pengarna.
Man får ju tänka så att dem kommer få julklappar av andra också.