Svart på vitt

År 2002, ett år innan jag träffade Martin tog jag ett väldigt dumt beslut.
Det var exakt en vecka efter min konfirmation och jag var med några nya vänner i en håla utanför Norrköping. Jag var lite kär i en av killarna vi umgicks med, Figge.
Figge hade en moped, och jag tänkte att om jag åker iväg med honom själv en stund så får jag ha honom för mig själv.
Jag tjatade lite på honom och tills slut gick han med på att ta mig på en liten tur.
Han hade hjälm, det hade inte jag, man är odödlig när man är 14, right?

Vi åkte igenom ett villaområde.
Det var en lång vägsträcka med många väggupp, korsningar och häckar.
Vi åkte alldeles för fort och jag gillade det inte riktigt.
Precis innan en korsning körde han mellan ett väggupp och trottoarkanten, då låste sig bakhjulet och från höger kom det en bil i full kareta.
PANG!
Vi smällde in i bilen, sedan flög vi åt olika håll.
När jag vaknar ligger jag på en gräsmatta i någons trädgård, någon har lagt över mig en filt och en man sitter och stryker mig över håret.
Det första jag säger är: "mamma kommer mörda mig".
Jag upptäcker ganska snart att jag inte känner mina ben och jag får panik.
Jag vet inte heller vart Figge är.
Det är folk överallt, poliser och ambulanser.

Jag åker ambulans in till sjukhuset där jag möts av min storebror och mamma, jag tror att min storasyster var där också.
Ingenting är brutet, men jag kan inte känna mina ben ordentligt.
Jag blev inlagd på barnavdelningen.
På kvällen börjar känseln i benen komma tillbaka, den smärtan är obeskrivlig, det är bland det värsta jag varit med om.
Att sätta ner en tå i golvet var ett projekt och jag fick mediciner på rullande band.
Jag låg i sjukhussängen en vecka, sedan var känseln tillbaka och jag kom därifrån med ett söndertrasat knä (det högra).

Jag gick hos läkare och sjukgymnaster regelbundet.
Jag hade benskena, rullstol och kryckor.
Jag hade alltid ont i knät.

Nu såhär många år senare har jag fortfarande ont, jag kommer aldrig bli bra, mitt knä går inte att laga.
Figge bröt ett ben och var frisk efter 6 veckor.
Jag däremot kommer få ångra den där mopedturen resten av livet.