Svart på vitt

oj, nu blev det sådär svårt igen.
Man har ju faktiskt hunnit varit med om en del roliga och härliga saker på 23 år, vad ska man välja!?
Jag tänkte att jag fortsätter lite på gårdagens "Min första kyss" och berättar om mitt och Martins första möte.

Jag och Martin träffades av en slump i ett forum på internet 2002.
Vi pratade varje dag och han citerade dikter av Edgar Allan Poe, jag blev knäsvag.
Han var inte den första jag hade träffat på internet, men nu kändes det av någon anledning annorlunda.

Vi började ringa till varandra, men jag upptäckte ganska fort att han inte var någon pratare, det var verkligen svårt att hålla en flytande diskussion.
Vi bestämde att vi skulle ses i stället, vi var redo för det.

Tills slut kom dagen då vi skulle mötas, han åkte tåg till Norrköping.
Jag var fruktansvärt nervös, jag hade min vän med mig på bussen ner till stationen, ifall han var en pervers galning som tänkte stycka mig och slänga mig i någon sjö någonstans...
Jag rökte alldeles för många cigaretter och min vän försökte lugna mig.

Vi stod och letade bland människorna på tågstationen, jag hade sett en enda lite suddig bild på honom så jag visste inte riktigt vem jag letade efter.
När jag väl såg honom förstod jag att det var han och han var prefekt.
Han hade med sig en stor vit ros och en present åt mig, självklart fick han en kram.

Vi åkte hem till mig och jag visade honom omkring lite, han pratade nästan ingenting, det var det jag som stod för. Vi umgicks lite med mina vänner, han forsatte att vara tyst och jag tänkte att han kanske hade ångrat att han kom.

Den här gången skulle han bara stanna över dagen.
När det började bli kväll gick vi till bussen som skulle ta oss till tågstationen igen.
Vid busshållsplatsen kände jag att jag var tvungen att fråga:
- Ångrar du att du kom hit?
- Nej, ångrar du att jag kom?
- Nej, verkligen inte.

På stationen gav jag honom en kram och ett löfte om att vi skulle ses igen.