Svart på vitt

Jag kan ibland känna att jag skulle vilja ha lite mer uppskattning.
Jag behöver inte ha någon som överöser mig med komplimanger, det är inte det jag menar, bara lite uppskattning.
Martin är den som tjänar pengar och försörjer oss, jag sköter hushållet och tar hand om barnen.
Det känns så gammalmodigt.
Tömmer jag inte diskmaskinen eller viker tvätten så blir det inte gjort och jag orkar inte bråka om det.

Jag hade en liten diskussion med hans far om det här för två år sedan ungefär och jag ville bara skrika och gråta.
"Du är ju hemma, du har ju all tid i världen att städa och dona!
Martin är ju trött när han kommer hem, då ska ju inte han behöva städa!"

Det värsta var att Martin inte ens försvarade mig...
Idag är jag bara arg på honom, det går väl över...