Svart på vitt

Gårdagen började bra.
Jag gick på min enda lektion i skolan.
Jag och A gick ner på stan och fikade.
Hon fick mig mer & mer att inse att jag måste få prata om det som gör ont.
När jag kom hem bröt jag ihop på soffan, flera år av smärta vällde ut.
Bägaren hade runnit över.
Jag ringde ett samtal vars nummer jag fått av A och som förhoppningsvis kommer att förändra mitt liv.
Jag fick komma "dit" och gråta och prata.
Nu har jag fått mediciner för att dämpa min ångest, och så att jag ska få sova på nätterna.
Jag ska få börja prata hos en man/kvinna.
Nu ska jag bli frisk.
Bara det känns som en enorm lättnad.
Jag har äntligen insett att jag inte mår bra, att jag har problem, för det är precis vad jag har.
Men att söka hjälp var inte lätt, jag har inte vågat tidigare.
Nu är en ny tid på väg.
Nu ska jag blir frisk.
Nu ska jag bli frisk.

Idag kom en kvinna till psykologilektionen och pratade om hennes uppväxt med en alkohol-missbrukande mamma.
Återigen började tårarna spruta åt alla håll och kanter.
Jag kände igen allt hon sa.
Alkoholistens manipulativa sida, förnekandet, projeceringen.
Det gjorde så ont.
Du tror att du inte har problem.
Men jag och många med mig vet.

Vi tror att om vi håller för öronen och blundar samtidigt så försvinner alllt.
Men det gör det inte...