Svart på vitt

Igår var jag och T på "The Rocky Horror Show", och jag har inte haft så roligt på länge.
Det är så fantastiskt när nästan 500 personer står upp och dansar och sjunger tillsammans med de som står på scenen.
Återigen var jag trollbunden och i extas.
Kvällen hemma slutade dessvärre inte lika bra.

Trycket över bröstet är tillbaka.
Jag föjde med T ner på stan, och ut till bergvik för att få slippa tänka en stund.
Trycket försvann inte, det blev i stället värre.
Det känns som om jag har hamnat i en glasbubbla.
Idag har jag knappt hört vad folk har sagt, det har bara varit som ett mummel.
Jag minns knappt vad vi pratade om i skolan idag.

Jag vet att det blir lite svårt för er som läser att förstå, men jag känner att jag inte kan öppna mig här.
Jag kan inte stå ut med att människor skvallrar och pratar om mig, som om de vet allt om allt.
Jag kommer nog ut ur min bubbla förr eller senare.
Jag har alltid varit en kämpe.

"Jag är bland dem som knappast finns
och bara vet och bara minns
det gamla mörkrets hjärteslag,
som väntar ingen morgondag."