Svart på vitt

För några dagar sedan kunde ni läsa om våran granne som personligen kom och klagade över att huset är lyhört.
I fredags när Martin kommer hem från jobbet ligger det en lapp i vårat brevinkast.
Såhär löd meddelandet:

"Hej
Detta är grannen i 92:an. Jag pratade med er för någon dag sedan angående höga ljud från er lägenhet.
Jag vet att ni har barn och att det är svårt att anpassa. Jobbar natt så jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde dämpa er lite på f.m.
Hälsningar C"

Jag blev så jäkla förbannad. Vad är det för människa vi har flyttat i bredvid!?!?
För det första har vi bara bott här i ett par veckor, och knappt varit i lägenheten under dessa veckor.
För det andra är barn barn!
På morgonen har mina barn sovit hela natten och är fulla av energi, men de gör inte mycket väsen av sig för de, och de är ju faktiskt barn. Vad vill den där kvinnan att jag ska göra!? ska jag säga till mina barn att "håll käften för grannkärringen vill sova?".
Ska inte mina barn få leka? Sjunga? Dansa?
De är ju för bövelen små!
För det tredje undrar jag hur hon kan veta att alla dessa ljud, som hon säger sig höra, verkligen kommer ifrån oss.
Ni kanske tycker att jag är barnslig som gnäller om det här, men jag var så glad att flytta hit och nu känns allt helt raserat.

Helgen har i alla fall varit lite bättre.
Vi har fiskat med barnen och badat en hel del.
Jag har åkt cross i skogen.
Ellioth har lärt sig att köra den lilla crossen helt själv och det är han mäkta stolt över.
Lowe och jag har kört gräsklippare.
Vi har pysslat med en hel del, men det skulle ta så lång tid att skriva ner allt och jag är trött.
I morgon är det inskolning på det nya dagiset!
Spännande.

"Att alltid vara en smula barn, det är att vara riktigt vuxen."