Svart på vitt

I morse tillät vi oss själva att få sova lite längre, jag började inte förens 10 och Martin är sjuk.
Vi lämnade barnen lite senare än vanligt och sedan blev det två koppar kaffe för min del.
Jag gick och mötte N och vi gick sista biten till skolan tillsammans.
Lektionen var tråkig och innehållslös.
När jag gick hem hände en märklig sak.
Jag går i min egen lilla värld, och tycker mig se en kille jag känner igen, men man vill ju inte glo för mycket så jag tittade lite diskret. Men efter ett tag gick ljuset upp för mig.
Det var ju R, min barndomskamrat. Vi gick både dagis och skola tillsammans, vi spelade i samma teatergrupp under nåt år när jag var 14-15 år ungefär, och nu har vi inte träffat varandra på över 6 år.
Och av alla människor i världen så träffar jag just honom, på en gata i Karlstad!
Det visade sig att han också bor och studerar här sen förra året!
Vi blev rätt förvånade båda två och ställde 1000 frågor i munnen på varandra.
Eftersom både egentligen hade bråttom åt ett varsitt håll så bytte vi telefonnummer och planerade in en fika, så vi kunde ta igen de åren vi inte träffats.
Är fortfarande lite snopen faktiskt.

I övrigt är jag en mycket råkig människa för min omgivning just nu.
Det har ingenting med er mina kära vänner att göra.
Jag drunknar i mina skolarbeten, eftersom jag vill ha höga betyg, samtidigt som jag försöker vara en bra mamma och en trevlig fästmö.
Min ångest har flyttat in i min kropp och det gör inte det hela bättre.
Jag kramar om mina barn så mycket jag kan för att återfå energi, känna närhet och ge dem så mycket kärlek jag bara kan.
Jag försöker ta mig ur detta helskinnad.

Låt mig vara en bitter***** och ha tålamod med mig.
Det går över snart.