Svart på vitt

Här är Humlan i egen hög person.
Allting sitter där det ska och hjärtat tickar så fint så.
Han/hon sprattlade sig igenom hela undersökningen, som om han/hon trampade vatten för fullt.
Han/hon sög på tummen och drack fostervatten.
Jag blir alltid så rörd när man får kika in i bebisens värld, och jag fällde några tårar.
Jag vet att jag sa till några av er igår att jag skulle fråga om könet, men när jag låg där på undersökningsbritsen så kände jag att: nej, jag vill inte veta.
Jag tror själv att det blir en kille.
Nu får jag, Martin och alla ni andra vänta enda tills 12 Februari innan ni får veta.
Jag har suttit och försökt jämföra alla barnens ultraljudsbilder, men jag tror inte jag har kunnat se någon som utmärker könet på någon av dom.

Annars har dagen varit fullt normal.
Vi var vid sjön Gapern med biologi-klassen idag och tog prover på vattnet.
På engelskan pratade vi om bad manners and bad language, och så fick vi lära oss en massa nya fula ord på engelska, vad nu det skulle vara bra för.
Ellioth var ute med sina kompisar efter dagis medan jag och Lowe myste och lekte här hemma.
Alla har varit trötta idag, en helt vanlig måndag hos oss.
Lowe somnade först och sedan hände något som inte händer allt för ofta; Ellioth gick och lade sig utan att bråka.
Nu är det snart min tur att sova.
Godnatt alla fina.