Svart på vitt

Om några dagar ska jag åka till mitt paradis på jorden.
Varje sommar sedan jag föddes har vi campat.
När jag var riktigt liten hade vi ett familjetält och vi låg på en mycket fin camping ett par mil utanför Norrköping.
Det var alltid mycket folk där, ett riktigt paradis.
När min lillasyster tillverkats och fötts skaffade vi våran första husvagn.
Jag har så många fina minnen från den tiden.
Ägaren till campingen var tyvärr en surgubbe som gjorde sig ovän med de flesta.
Allt folk började försvinna, även vi begav oss därifrån.
Förra året åkte jag dit för att se mig omkring och det var helt tomt, helt öde.
Det påminde lite om spökstäder man kan se på film.

Vi slutade inte att campa, vi bytte bara camping.
Där har vi nu legat i 14 år.
Min sambo har aldrig riktigt förstått charmen med att campa, och det är inte alla som uppskattar det.
Han säger att han blir rastlös.
Jag tycker om att leva primitivt på sommaren och jag tycker verkligen att alla borde prova på det.
Jag tycker att man ska släppa nästan allt vad civilisation heter och slå sig ner i en solstol med en kall dricka i handen och slappna av.
När vi är ute på landet får jag ro i kroppen och kan slappna av.
Vi badar, leker, spelar kubb, har vattenkrig, grillar osv osv.
Jag kanske tittar på mobilen någon gång om dagen eller så stänger jag av den helt.

Jag tror vi alla behöver hitta vårat paradis på jorden där vi kan släppa allt, slappna av och njuta av våra nära och käras sällskap.
Jag har hittat mitt och ibland när jag sitter här hemma i stan på balkongen brukar jag sluta ögonen och låtsas att jag är där.