Svart på vitt

Nu är jag tillbaka efter ett par soliga dagar på östkusten.
Mycket mat, skratt och underbart sällskap.
Det är så härligt att se hur alla lyser upp på midsommarafton,
speciellt alla barn som går längs med vägarna och plockar blommor.
Jag fuskade lite och köpte en bukett blommor till min krans,
jag kände inte att det var nödvändigt att samla blommor att lägga under kudden
för jag vet ju vem jag ska gifta mig med om två månader.

Nu är vi tillbaka i verkligheten,
och det blev så tomt och tyst helt plötsligt.
Om tre dagar börjar älsklings semster,
då ska vi vara tillsammans hela familjen i fem veckor.

Än en gång har musikindutrin gjort mig sur.
Kommer ni ihåg Snook?, en duo med två killar, Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros.
Oskar slog för ett tag igenom som soloartist och även om jag vanligtvis inte lyssnar på den sortens musik så har hans melodier fastnat i mitt huvud.
Nu har även Daniel valt att göra solokarriär, men här uppstår problemet.
Idag spelades hans singel på radio och det lät precis som Oskars musik.
Snook splittras och de gör karriär genom att låta som varandra?
Det är jättebra att man låter sig inspireras,
men de kan ju lika gärna bilda band igen eftersom de gör precis likadan musik.

Lika sur blev jag när jag såg Christina Aguileras video till "not myself tonight" för en tid sedan,
är det bara jag som tänker härmapa?
När jag ser den videon kommer jag osökt att tänka på Lady Gagas video till "bad romance".
Den kvinnan är ett geni, försök inte ens att härma henne.

Det bubblar i mig.
Jag svävar på moln.
Jag är inne i ett lyckorus.
Om lite mer än två månader står vi bredvid varandra i kyrkan,
klockorna ska ringa för oss.

Jag önskar att jag hade skrivit den här låten,
men det har jag inte.
Men från och med nu bestämmer jag att den handlar om oss.
Jag älskar dig.

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
alla drömmar jag har glömt.

Du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
hela livet vill jag ge.

För du är där när ingen ser mig
du är där när stormen yr
du är där när natten skrämmer
du är där när dagen gryr
och jag vill alltid ha dig nära
närsom åren läggs till år
och att livet vill oss lära
är att framtiden är vår

Närsom klockorna har stannat och tiden tycks stå still
och man inte vågar säga det man längst i hjärtat vill

Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
och förstå vad som än händer är det alltid du och jag

För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
alla drömmar jag har glömt
och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
all min längtan vill jag ge

Ja all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge.

"You are my lobster".

Idag satt jag och drömde mig tillbaka flera år i tiden.
Allt var så annorlunda då.
Jag umgicks nästan varje dag med en helt fantastisk person,
vi kan kalla henne Z.
Vi gick i samma klass i sex år och gjorde allting tillsammans.

Vi brann båda för teater, musik och självklart killar.
De mesta av våra pengar spenderade vi på vårat favoritcafé,
där kunde vi sitta i flera timmar och dricka kaffe, äta kladdkaka (med grädde) och prata.
Vi var oskiljaktiga, trodde jag.

Jag fick barn, hon flyttade från stan.
Där började våra vägar dela på sig.
Jag var ledsen att hon var borta,
och bestämde mig att det kanske var lika bra att gå vidare.
Jag var nog avundsjuk på hennes kille (som jag hade presenterat för henne),
hon hade ju varit min så länge.

Vi ses inte längre.
Vad hände?
Hon var min bästa vän.
Kan det vara så att vi kanske blev för olika?
Jag saknar det vi hade.
Hon har fortfarande en stor plats i mitt hjärta.

Jag har inte vågat fråga om hon vill träffa mig igen,
jag är rädd att vi inte ska ha något gemensamt längre.
Men samtidigt vill jag inte att hon bara ska förbli ett minne.

Igår kikade jag på listan över mest lästa bloggar på blogg.se för att se lite vad det är människor vill läsa om när de väljer att spendera tid på att läsa om andra människors bravader.
Jag hittade ett långt inlägg som handlade om sex före äktenskapet.
Den här tjejen kan inte ha varit på sina svenskalektioner allt för ofta.
Jag påstår inte att jag skriver perfekt, säkert långt ifrån,
men jag har aldrig läst en så osammanhängande text förut.

Därefter gick jag in på Kissies blogg,
och jag förstår egentligen inte själv varför jag gjorde det,
för jag blev bara upprörd.
Läser man bloggar för att bli upprörd?
Eller är det av ren nyfikenhet?
Vad gjorde jag där!?
Det är ju inte många snälla kommentarer hon får,
men ändå fortsätter folk att återkomma till hennes blogg.
Man kan ju inte säga annat än att hon är rätt bra på att marknadsföra sig själv.
Jag är dock inte hennes största fan,
och jag kommer nog inte gå in där en gång till.
Kanske.

Vad vill ni läsa om?
Även om jag i många sammanhang avskyr ordet integritet så är det något som jag tillåter mig själv att ha när jag bloggar.
Det finns en gräns för vad jag delar med mig av.

När jag var liten lyssnade jag mycket på Televinken och Anita,
det var ett barnprogram som kom 1964 och skulle lära barn hur man beter sig i trafiken.
Jag och min lillasyster brukade lyssna på kasettband med Televinken på kvällarna när vi skulle sova,
det var väldigt underhållande och man kunde dem utantill.
Med hjälp av Televinken och mina föräldrar har jag lärt mig hur det ska gå till i trafiken.

När jag är ute och går inser jag att alla i den här staden borde ha fått ett kasettband med Televinken när de var små, eftersom de inte verkar förstå vilken livsfara de utsätter sig själva och andra människor för.
Vi har lärt våra barn en fras som de använder jämt när vi åker bil:
"Om man inte kan köra bil ordentligt ska man inte köra bil alls".

Jag tänker inte känna någon jag-måste-ha-körkort-press.
Vissa saker kanske skulle bli lättare om jag har körkort,
men jag trivs med att promenera och åka kommunalt (när bussen inte åker förbi för att min barnvagn inte får plats och jag får vänta 25 minuter på nästa buss),
och min sambo kör bättre än någon annan jag känner.

Ta det lungt i trafiken,
du är inte ensam.

Idag när vi åkte bil lyssnade vi som vanligt på P3 (troligen världens bästa program).
De spelade en låt som jag nästan glömt bort och jag tänkte "vilken gammal låt".
Ikväll googlade jag på låten för jag var lite nyfiken på när den kom,
resultatet blev 2004.
Låten är bara sex år gammal.
Jag har nu en liten teori efter att detta hände.
Kan det vara så att det är ungefär som med hundar,
det här med hundår och så?
Ett musikår kanske är sju människoår?
Med tanke på hur mycket musik som musikindustrin pumpar ut varje år är det kanske inte så konstigt att mycket av det faller i glömska.
Det enda man kan veta säkert är att riktigt bra musik blir ihågkommen.

Eftersom de på P3 brukar kora "skämslåtar" (låtar som man hatar att man älskar) tänkte jag göra en liten top 3 lista.

1. Daddy Yankee - Gasolina
2. Paradisio - Bailando
3. Raymond & Maria - Ingen vill veta var du köpt din tröja

Idag var jag med om något jag aldrig varit med om förut.
Vi åkte ut till skogen där min sambo växt upp för att gå på en invigning.
Det var väldigt mycket människor där,
människor som alla känner varandra (antagligen på grund av storleken på bygden),
men jag kände ingen.

Jag kände ganska snabbt att jag började bli stressad inombords.
Jag ville åka hem.
När alla var inne för att titta på skolbarnens uppvisning ville lilleman äta
så jag gick ut i ett rum och satte mig för att mata honom.
Då brast det.
Tårarna började rinna och jag fick svårt att andas.
Jag är troligtvis en av världens mest sociala människor,
vilket gör att jag inte förstår vart ifrån detta kommer.
Vi åkte hem inte alls långt efter det och jag städade hela lägenheten för att få annat att tänka på.
Jag räknar ner dagarna till när jag får åka hem till min familj igen.
11 dagar kvar.

Dagens visdomsord:
Los viajes más largos son aquellos a nuestro interior.

Det här möter jag två gånger om dagen när jag är ute och går.
Vid första anblick är det inte speciellt vackert,
men jag kan inte undgå att imponeras av de personer som gjort detta.
De har klättrat upp för hela lyktstolpen (för däcken är inte skurna) och släppt ner dem.
Det här var egentligen inte temat för dagen,
jag ville bara dela med mig av lite gatukonst.

Nej, det jag egentligen hade tänkt skriva om är hemmafruar.
Det ämnet har ju blivit ganska hett på grund av den extremt dåliga serien på trean.
Jag tänker mest på vanliga hemmafruar,
hemmafruar som nödvändigtvis inte badar i pengar.
Jag läste en arg insändare i morgontidningen igår,
skriven av en hemmafru med barn (man behöver ju inte vara hemmafru och ha barn).
Den här mamman menade på att det är skadligt för barn under 2,5 år att gå på dagis,
detta grundade hon på en artikel hon läst.

Det är ju jätteskönt för henne och hennes familj om de känner att hon har råd att vara hemma,
det tycker jag faktiskt.
Men det är inte riktigt så för alla.
Jag är föräldraledig och skulle inte vilja kalla mig för hemmafru,
snarare hemma med barn.
När min mammaledighet är slut vill jag ta tag i utbildning och jobb.
Då tycker då den här mamman alltså att jag borde sitta hemma 1,5 år ytterligare?,
leva på nudlar och vatten och städa hela dagarna.
Jag ser ingen glädje i det,
men jag respekterar självklart hennes val.
Jag tycker bara att det finns så mycket mer relevant forskning som visar på det motsatta,
att barn mår bra av att gå på dagis.

Nu vet  jag ju egentligen inte så mycket om den här mamman,
skulle gärna vilja träffa henne över en kopp kaffe.
Är ruskigt nyfiken på hur mycket hennes karl tjänar.
Men hennes insändare stank verkligen mögel,
den fick mig och många andra föräldrar i vårat land att framstå som tyranner.
Ett stycke ståltråd till dig.

Även att jag hatar när han kommer, herr ångest, så är jag även ganska fascinerad av honom.
Mest av hur psyket kan kontrollera kroppen.
När mina värsta attacker kommer är det ofta på kvällstid, när jag äntligen börjar komma till ro.
Det börjar hugga i bröstet och det känns som om det är hjärtat som håller på att gå sönder.
Det känns som om någon står på mitt bröst och jag får svårt att andas, man försöker ta djupa andetag.
Man blir väldigt lufthungrig.
Det sticker i fingrarna.
Det känns som att man ska dö, och kroppen får panik.
Jag försöker hela tiden intala mig själv att "jag kommer inte dö", för jag vet att jag egentligen inte håller på att dö även om det känns så.
Jag har fått tips om att försöka tänka positiva tankar,
men det fungerar sällan.

Jag slutade äta mina tabletter så fort jag visste att jag var gravid med lilleman,
och nu när jag ammar vill jag heller inte ha några.
Barnmorskan har påpekat flera gånger att det kanske är bra att jag börjar medicinera,
men jag vill inte.
Är det dumt?
Jag vill bara inte äta tabletter som kan komma att påverka lilleman negativt.
Ska jag sluta amma bara för att kunna ta mediciner?

Just nu försöker jag bara fylla min vardag med väldigt mycket kärlek och jag försöker att inte stressa upp mig i onödan, för det är oftast det som slår tillbaka senare.

Ni måste ju bara älska min fint illustrerade bild av hur det ser ut i mitt huvud just nu.
Att planera ett bröllop är tidskrävande och inte alltid helt lätt.
Det jag dock kan lova är att jag efter detta kommer att vara en expert på att fixa billiga och helt fatastiska bröllop, om ni någon gång skulle behöva min hjälp.
Jag har suttit här ikväll med min blivande make och letat ingångsmusik till vigseln,
och jag känner redan nu hur det spritter i kroppen på mig och att glädjetårarna är nära.
Högst upp på listan över saker som ska med till kyrkan är NÄSDUKAR.
Nu har vi massor att göra fram till den stora dagen,
och jag är så glad att vi har så fina människor runt omkring som hjälper oss.
Kärleken spirar och idag är en mycket bra dag.

Det kanske har blivit lite väl mycket gnäll från min sida ett tag, men jag kan verkligen inte låta bli.
Som vissa av er vet så började bostadsvärdarna bråka med mig om våra barnvagnar så fort vi flyttade in hit för över ett år sedan. Det finns ett jättefint utrymme i våran trappa där man kan ställa tex en barnvagn eller en rullator.
Men de får vi inte använda pga brandsäkerheten (huset vi bor i brann ner för ett par år sedan men byggdes sedan upp igen). Jag var väldigt envis i början och ställde min vagn där ändå, och jag fick tillsägelse efter tillsägelse som jag fullkomligt ignorerade eftersom jag inte tyckte de var speciellt brandsäkra själva med anslagstavlor med papperslappar på.
Då började de flytta vagnen åt mig, ner till cykelrummet där de tycker att den ska stå om jag inte har den i lägenheten.
Det är väl självklart att man ska respektera sådana regler,
men nu kommer vi till det egentliga problemet.
På bilden ovan kan du se vilka alternativ jag har att förvara min vagn.

Pest: Bilden är från toppen av våran trappa. Hissen går inte till vårat våningsplan. Här släpar jag vagnen upp och ner flera gånger om dagen själv. Inte speciellt kul för varken mig rygg eller vagnen som snart kommer braka samman.

Kolera: Det är lite svårt för er att få en uppfattning om hur brant denna lilla trappa är, men jag kan tala om att den är rätt livsfarlig och så finns det inget svängrum. Här vill de alltså att jag ska ställa min barnvagn.

Jag funderar på att kräva ett vagnsrum som är i markhöjd, det här kommer inte fungera i längden.
Får jag inte ett nytt rum att förvara min vagn i kommer jag att be dem komma hem till mig varje gång jag ska in eller ut så de kan hjälpa mig att lyfta den.

Jag och och mina älsklingar har varit på vift hela helgen,
det har varit skönt att slippa vara i stan ett tag.
Igår blev det en tripp till Eskilstuna för att köpa en ny cross till stora sonen
och hälsa på en fantastisk vän för att sedan köra tillbaka till stan.
Idag har vi varit utomhus hela dagen hos svärföräldrarna.
Jag låg på en filt på gräset med slutna ögon och hörde barnens skratt när de hoppade studsmatta,
och kom osökt att tänka på en fin sak Madicken säger:
"Idag känner jag livet i mig".
Det var precis så det kändes.
Jag kände verkligen livet i mig.
Jag är så lyckligt lottad som har min lilla familj.

Ikväll har jag suttit och pysslat med lite hemligheter.
Jag är glad att jag har så mycket att pyssla med för tillfället,
det är bra att sopa undan onödiga tankar för en liten stund.
Allt går dock inte felfritt för tillfället,
men jag hoppas att det kommer att lösa sig om en dag eller två.

Nu början en ny vecka med nya möjligheter.

När jag flyttade hit började jag må dåligt.
Tyvärr blev det inte bättre med tiden.
Jag är en av många människor som lider av panikångest.
Det är något man inte tror ska hända en själv.

Jag fick ganska snabbt remiss till en psykolog,
tyvärr fungerade inte riktigt kommunikationen mellan oss.
Jag kände inte att hon kunde ge mig det jag behövde,
det kändes inte som om hon förstod mig.
Jag bestämde mig för att jag inte behövde hjälp,
väldigt naivt.

I värmland får man som nybliven mamma fylla i ett formulär hos bvc över hur man mår,
ett väldigt bra sätt att fånga upp mammor som mår dåligt.
Tyvärr finns det nog en väldig skam i vårat samhälle att man är en dålig människa om man mår dåligt när man har barn, men jag fyllde i formuläret sanningsenligt och utan skam.
Jag fick en remiss skriven och idag var jag på mitt första besök hos en ny psykolog.
Det var en mycket ung, vacker kvinna som kom och hämtade mig i väntrummet, nästan som en ängel,
och jag blev lättad över hennes ålder.

Jag var jättenervös.
Jag har ibland så svårt att sätta ord på vad jag känner,
speciellt när man måste svara på beställning.
Allt kändes verkligen jättebra,
jag fick ventilera rätt mycket på bara en timme.
Det enda jag reagerade på var att hon antydde lite försiktigt att det jag hade att säga just den här gången inte var något man kan göra något åt, och vad mitt syfte med att kontakta dem var.
Men hur ska man på en timme hinna förklara allting som rör sig inuti mitt huvud?

Jag tog i alla fall en ny tid,
för jag vill att hon ska hjälpa mig att gräva djupare i mina tankar och mitt mående.
Jag har känt mig trött hela eftermiddagen,
det är som om allting jag sagt till psykologen tog med sig väldigt mycket energi med sig ut.

Jag har stora förhoppningar på att efter en inte allt för lång framtid få må helt bra.
Mest för min skull, men även för människor i min omgivning.

Innan jag träffade min sambo trodde jag inte att jag någonsin
skulle lyckas hitta en kille som jag kunde stadga mig med.
Jag irrade mest omkring och hade korta, tråkiga förhållanden med killar som verkligen inte var bra för mig.

Det var bara slumpen som förde mig och M samman.
Vi träffades i ett forum och började prata.
Efter att vi pratat via internet en tid var det telefonen som blev mer aktuell,
men jag upptäckte ganska snabbt att han inte var lika verbal som jag.
Jag var helt enkelt tvungen att träffa denna mysiska kille från värmland som citerade Edgar Allan Poe tills jag smälte.

När vi träffades första gången hade han med sig en vacker vit ros och ett porträtt av mig som han redigerat lite i photoshop.
Det var inte lätt att få några ord ur honom, han var troligtvis lika nervös som jag, skillnaden är bara att när jag blir nervös så pratar jag bara mer och snabbare.
Han stannade bara över dagen första gången, och när han skulle åka hem frågade jag om han ångrade att han kom, han sa nej.
Jag ångrade ingenting.

Det var här våran resa började.
Det var då jag visste att det var vi.

I alla tidningar kan man läsa om det.
Det kommer en hel del program om det.
Det kungliga bröllopet.
Jag har aldrig riktigt brytt mig om kungahuset, men nu har jag redan blivit mättad på all information.
De är offentliga personer, men jag kan ändå inte sluta tycka synd om dem.
Deras minsta rörelser följs nu.
Jag vet att det inte är möjligt, men vore det inte en fin tanke att de rymde iväg och gifte sig?

Jag skulle bli oerhört frustrerad om jag var tvungen att ha flera hundra gäster på mitt bröllop, storbild i kyrkan för att alla ska kunna se vigseln från sin plats längst bak i kyrkan (hela kyrkan har också renoverats.).
Hur många av dessa gäster har de en riktigt stark relation till?
Människor i Stockholm hyr ut sina lägenheter för att långväga turister ska kunna vara här bröllopshelgen.
Dyra gåvor sänds till det blivande brudparet, gåvor som förmodligen kommer hamna i en låda och samla damm.

Jag känner mig lyckligt lottad att jag och min sambo får planera vårat bröllop själva,
att vi slipper någon slags masshysteri.
Det är synd att man inte kan slå en pling till Viktoria och fråga hur hon mår,
fast å andra sidan skulle jag väl bara få ett snabbt inrepeterat svar.
Jag tvivlar inte på deras kärlek till varandra, men allting känns så tillgjort och plastigt.
Det här är inte kärlek för mig.

Den här dagen började rätt bra,
prinsarna åkte till dagis och jag och lilleman fick en mysfrykost tillsammans.
Jag var väldigt sugen på att åka in till stan så jag ringde en vän och vi bestämde träff.
Jag fixade i ordning mig och lillen och gick ut till bussen,
jag var tidig som vanligt och fick stå och vänta.
När bussen kommer blir jag jätteglad eftersom det nästan var obehagligt varmt ute.
Jag är på väg mot dem bakre delen på bussen när busschaffören skriker:
"du får inte plats!".
Han stänger dörrarna och lämnar oss kvar på hållplatsen,
det är här min dåliga dag börjar.
Jag börjar känna mig stressad, eftersom jag ändå har två barn till som ska hämtas på dagis senare.
17 minuter fick jag vänta på nästa buss och lillen var inte glad i sin vagn.

Väl inne i stan träffar jag min vän och vi går till Lagerhaus
för att jag ska köpa en filt till lillen som jag spanade in förra veckan.
Då har den självklart tagits bort ur sortimentet!
Jag blir än en gång lite bitter eftersom jag inte tog mig råd förra veckan att köpa den,
och så nu när jag äntligen hade lite pengar är den borta!

Vi gick runt en stund på stan och satte oss senare i amningsrummet för att byta blöja.
Då kommer en objuden alkis och knackar på,
då låser jag dörren.
En städerska kommer in och städar och gör fint.
Ett annat par föräldrar kommer med sin lilla pojke,
även de för ett blöjbyte.
Mamman i familjen gick på toaletten och sedan fick de bråttom därifrån.
Jag går in på toaletten när de försvunnit och blir förbannad.
Hon måste ha varit rädd för bakterierna på toaletten och stått upp och kissat,
för det var kiss på hela toaletten och hela golvet.
Är det så vuxna mäniskor beter sig?
Kunde hon inte bara ha lagt papper på toaletten!?
Eller i alla fall städat efter sig!

Shoppingturen blir inte så lång eftersom jag måste åka och hämta barnen.
Då missar jag ju självklart bussen och får stå och vänta
vilket resulterar i att jag blir sen till dagis.
Jag hatar att vara sen,
jag är hellre en kvart tidig än sen.

Lillen har matvägrat hela dagen och jag funderar på om det kan vara värmen.
Sist det var varmt gjorde han inte annat än åt,
idag har han skrikit så fort jag lagt honom vid bröstet.

Den här dagen blev inte riktigt som jag ville att den skulle bli.
Jag känner mig bara trött och sur just nu.
Usch.