Svart på vitt

Idag var jag med om något jag aldrig varit med om förut.
Vi åkte ut till skogen där min sambo växt upp för att gå på en invigning.
Det var väldigt mycket människor där,
människor som alla känner varandra (antagligen på grund av storleken på bygden),
men jag kände ingen.

Jag kände ganska snabbt att jag började bli stressad inombords.
Jag ville åka hem.
När alla var inne för att titta på skolbarnens uppvisning ville lilleman äta
så jag gick ut i ett rum och satte mig för att mata honom.
Då brast det.
Tårarna började rinna och jag fick svårt att andas.
Jag är troligtvis en av världens mest sociala människor,
vilket gör att jag inte förstår vart ifrån detta kommer.
Vi åkte hem inte alls långt efter det och jag städade hela lägenheten för att få annat att tänka på.
Jag räknar ner dagarna till när jag får åka hem till min familj igen.
11 dagar kvar.

Dagens visdomsord:
Los viajes más largos son aquellos a nuestro interior.