Svart på vitt

I alla tidningar kan man läsa om det.
Det kommer en hel del program om det.
Det kungliga bröllopet.
Jag har aldrig riktigt brytt mig om kungahuset, men nu har jag redan blivit mättad på all information.
De är offentliga personer, men jag kan ändå inte sluta tycka synd om dem.
Deras minsta rörelser följs nu.
Jag vet att det inte är möjligt, men vore det inte en fin tanke att de rymde iväg och gifte sig?

Jag skulle bli oerhört frustrerad om jag var tvungen att ha flera hundra gäster på mitt bröllop, storbild i kyrkan för att alla ska kunna se vigseln från sin plats längst bak i kyrkan (hela kyrkan har också renoverats.).
Hur många av dessa gäster har de en riktigt stark relation till?
Människor i Stockholm hyr ut sina lägenheter för att långväga turister ska kunna vara här bröllopshelgen.
Dyra gåvor sänds till det blivande brudparet, gåvor som förmodligen kommer hamna i en låda och samla damm.

Jag känner mig lyckligt lottad att jag och min sambo får planera vårat bröllop själva,
att vi slipper någon slags masshysteri.
Det är synd att man inte kan slå en pling till Viktoria och fråga hur hon mår,
fast å andra sidan skulle jag väl bara få ett snabbt inrepeterat svar.
Jag tvivlar inte på deras kärlek till varandra, men allting känns så tillgjort och plastigt.
Det här är inte kärlek för mig.